Det är få förunnat att bli hembjuden till någon i Paris. Kanske för att parisarna där ofta blir både inbundna och småborgerliga. På kaféerna lever de ut myten om sig själva, chauvinistiska och revolutionära!
Så genom att slå sig ned på ett kafé blir man parisare. Det är som att hamna i Paris eget vardagsrum. Perspektivet blir det rätta och man får både distans och intimitet.
Parisarna talar om ”de framåtlutande” och ”de bakåtlutande” kaféerna. De förstnämnda är mer vilt gestikulerande, pratsamma och intellektuella. Historiskt har de haft en touche åt vänster. De bakåtlutande är mer för posörerna, modefolket, oftast med en mer konservativt borgerlig framtoning. Denna klassiska kaféuppdelning finns till komiskt beskådande än idag.
Att våga vara, våga klä sig, våga tänka, våga visa sig går hand i hand. Paris kafékultur och trottoarjargong uppmanar till en intellektuell intimitet och själarnas gemenskap.
Parisarnas två kanske viktigaste ”sociala plagg” har därför blivit mode och politik. Om klientelet ofta bubblar av nuets nycker, något cinéastiskt kortkort eller litterärt bredaxlat, så är själva kaféet som lokal dock mer statiskt.
Även om Paris självfallet har sina nymodigheter. I dagarna öppnade till exempel Sweat Shop – som istället för internetkafé är ”sykafé”, tio Singer symaskiner istället för tio datorer. En kopp kaffe – plus lägga upp kjolen eller brallan.
Den traditionella kafébranschens konservatism skyller många på dess koppling till franska landsbygden.
Närmare 90 procent av Paris kaféer har genom åren ägts och drivits av människor från Massif Central, de flesta från Auvergne. Det är som om alla Stockholms krogar skulle ägas av norrbottningar, eller kanske snarare smålänningar.
Massif Central har länge haft den högsta arbetslösheten i landet. De unga männen packar kappsäcken och drar till Paris. Med sig har de namnen på tre-fyra kaféer och dess ägare. De får nästan alltid jobb.

Politisk snobbism och nyeleganta succéer

Sen jobbar de som servitörer i Paris i cirka tio år, oftast kombinerat med ett torftigt ungkarlsliv. När någon samlat tillräckligt med dricks och sparat halva lönen, meddelar han ägaren att nu är klockan slagen, nu vill han öppna eget.
Allt från politiskt snobbiga Brasserie Lipp, till det unga anti-gardets Le Royal Mondétour, gamla litterära Flore till mer nyeleganta succéer som Beaubourg, har denna bakgrund.
Kaféerna har dessutom sitt eget lilla skvallerblad. Tidningen heter förstås ”L’Auvergne de Paris” och rapporterar om hembygden, plus meddelar initierat vem som köpt vem inom ”familjen” i Paris. Eller när något har gått förlorat till kineserna.
”Det är män med koffeinpåverkade tankar som kommer att förändra världen”, skrev en gång poeten Henri Michaux. Voltaire lär ha satt i sig närmare 40 koppar kaffe om dagen, visserligen utblandat med choklad.
Och Napoleon fick som ung officer ofta lämna sin hatt i pant på jakt efter mer pengar till kaffe på gamla Le Procope.
Parisarnas brist på harmoni anses vara huvudorsaken till deras rika kafékultur. Som Emile Durkheim skrev i sin sociologiska klassiker ”Självmord”, så är det parisarnas trångboddhet och lägenhetsmisär, som tvingat ut dem på gatan och in på kaféet.
Den helt harmoniska människan är som bekant sällan skapande och kreativ. Det gällde Balzac och Zola. Och det gäller alla les frustrées av idag.
På stående fot får man sin café crème och ett hårdkokt ägg på morgonen. Vid zinkdisken kan man slarva med sin lunch, en pain jambon (skinkmacka) och en demi (halvkaraff vin).
Efter plugget ser man också alla olika unga med en cola hänge sig åt flipper. Så i rusningstid, som i sagan blivit ”blå timmen”, är det allt och alla.
På kvällen passerar man för sin pastis eller calvados, två av världens mer belevade sängfösare. Någon har sagt att sitta på ett Pariskafé är lite som att få lägga armen runt midjan på dem som strosar förbi.
Fast det hela sköts med snabba ögonkast. Kan livet bli bättre?

Text av: Bobo Karlsson