Bosporen:

Eminönu - Anadolu Kavagi
Vi är en brokig skara turister och helglediga turkar som kliver ombord i Eminönu i centrala Istanbul. Målet för den svartvita passagerarångaren är fiskebyn Anadolu Kavagi där Bosporen slutar och Svarta havet tar vid.
Det är en lika klassisk som fascinerande resa med flera stopp på både europeiska och asiatiska sidan. Platserna vid relingen är sedan länge upptagna - många sippar redan på andra glaset sött te med tillhörande kringla.
Båttutorna ljuder och Topkapipalatset och Blå moskén blir till prickar när vi stävar norrut längs Bosporen (namnet kommer av grekiskans bo'sporos - boskapsvadstället), transportleden som varje dygn används av 1,5 miljoner människor.
Någonstans i en lägenhet på europeiska sidan satt en gång i tiden en ung Orhan Pamuk och räknade fartygen som seglade upp eller ner längs sundet: tankbåtar, sovjetiska krigsskepp, fiskebåtar, passagerarångare. En syssla den blivande nobelpristagaren delade och delar med många "istanbullus".
Numera är Bosporen nästan uppslukad av mångmiljonstaden Istanbul. Resans första del är en kavalkad av gräddhyllor för välbärgade.
Kustvägen löper längs det turkosa vattnet och är igenkorkad av trafik, på bergen klänger husen tätt. Här och där skymtar osmanska palats och grönska:
- Det påminner lite om att åka båt i Stockholms skärgård, säger två brittiska damer med vänner i Landskrona.
Vi passerar första motorvägsbron av två över sundet och kameror riktas mot betongskelettet i skyn. Bosporen smalnar av och vi sicksackar mellan småstäder i Europa och Asien. Grönskan tilltar och de små fiskebåtarna blir fler och fler.
Framför oss stävar ett lastfartyg med Valetta på Malta som hemmahamn. Akterut skymtar en rysk tanker. Båttutorna ljuder i diset och vinden blåser friskt från Svarta havet.
Det krävs goda nerver för att navigera ett stort fartyg här. På smalaste stället är sundet 600 meter och varje år sker runt tio fartygskollisioner längs den s-formade vattenvägen. Farhågorna om en oljekatastrof är stora.
Andra som gjort Bosporen till sin är flyttfåglarna som vill undvika öppet hav. Från slutet av augusti till i början av oktober passerar bland annat 200000 vita storkar, 13000 ormvråkar och 5000 balkanhökar på väg söderut.
I Anadolu Kavagi på asiatiska sidan gör vi strandhugg. Här vänder båten och det finns tid nog för att utforska den mysiga fiskebyn, äta skaldjurslunch - och promenera till ruinen av en medeltidsfästning på höjden.
Utsikten är magnifik. Fartyg möts och slukas i ett gråvitt töcken i utloppet till det ölösa Svarta havet.
Som på given signal startar böneutropen från moskéer på båda sidor av Bosporen. Från Europa och Asien ekar fraserna över vattnet - i världsstaden Istanbul.

Europa-Asien

Eminönu- Kadiköy/ Üskudar- Kiz Kulesi
På den här turen behövs varken pass eller välfylld reskassa. För ett par kronor tar pendelbåten dig till en annan världsdel på mindre än en halvtimme. Perfekt för den som gör en blixtvisit i Istanbul. Resan bjuder på sköna vyer över palats, vatten och moskékupoler.
För ytterligare en kort båtresa från den asiatiska sidan: fortsätt till Kiz Kulesi (Leandertornet). Restaurangen och kaféet i det tidigare bysantinska fortet och fyrtornet ligger på en minimal klippö en bit ut i Bosporen. Satsa på bra väder för bästa utsikt. Det är ett mytomspunnet landmärke - här klev dessutom James Bond iland för tio år sedan i filmen "Världen räcker inte till".

Båtluff:

Eminönu- Prinsöarna
När båten stävar ut från kajen är luften full av förväntningar. Målet är Prinsöarna (Kizil Adalar på turkiska) i Marmarasjön 20 km sydöst om Istanbul.
De nio öarna har fått namn efter de stackars prinsar som förvisades hit under bysantinsk tid. Långt senare gömde sig Trotskij där under sin flykt från Stalin. Föll för lugnet och skrev om ryska revolutionen.
Numera är "öarna", som de kallas i folkmun, en lunga av rang med sköna trävillor, snickarglädje, stränder och härlig grönska. Dessutom är skärgården i det närmaste bilfri - transporterna sköts med häst och vagn.
Jag kliver iland på kuperade Heybeliada och häpnar över stillheten. Traskar upp för branta backar och beundrar otroliga träslott i varma färger. Andra träschabrak är förfallna och i akut behov av en turkisk Timell.
I en av de brantaste backarna spelar några ungar fotboll. En felpassning här betyder språngmarsch ända ner till hamnen - och tillbaka.
Nästa stopp är Büyükada. Väldigt många kliver av båten och området vid färjeterminalen andas nästan stad med sina butiker och fiskdoftande restauranger. Promenaden från hamnen passerar öns gräddhylla med rader av ottomanska träpalats. Det ena elegantare än det andra och med svårslagen sjöutsikt.
Frisk pinjeskog tar vid och därefter en brant och krävande kullerstensväg upp till grekisk-ortodoxa St George. Klostret är inte storslaget, men det är läget på den enkla lilla tavernan intill.
Utsikten är hänförande och många beställer både mat och vin. Unnar sig något extra efter den ansträngande promenaden och njuter av solen.
För precis så är det: på Prinsöarna mår man som en prins.
Desto svårare är det att lämna dem.