Jag har varit på älgsafari i Gesunda. På sälsafari i Australien. Och på vildmarkssafari på Kenyas savann.
Men aldrig har jag varit så rädd som nu.
- De är ju rovdjur. Tänderna kan bli så här stora, säger Björn Jonsson och måttar någon centimeter med fingrarna.
Han är vår guide i dag. Vi sitter på bryggan vid Lilla Ulvsjön. Solen skiner från klarblå himmel. Vattnet ligger stilla.
Men under den lugna ytan väntar de - de bitska rovdjuren som inte drar sig för att smaska i sig tår och fingrar av människokött.
Nåja. Kanske inte riktigt så brutalt. Men faktum är att några oskyldiga insjöbadare blir bitna varje år.
- Jo, men det måste ju sättas i relation till hur många som badar. Det är mer riskfyllt att sätta sig i en bil, lugnar Björn.
Men ni har inte gäddgaranti, så jag kanske slipper se nån? försöker jag.
- Ha ha. Nej, men vi skulle lika gärna kunna ha garanti. De få gånger deltagare inte ser någon handlar det om en eller ett par personer i stora grupper.

"Fet och nästan en halvmeter"

Gäddsafarikonceptet är unikt, typiskt svenskt och mycket enkelt. Våtdräkt, snorkel och cyklop på. Så hoppar vi i och börjar simma i zickzackmönster längs strandkanten. Djupt är det inte, skulle jag resa mig skulle jag bottna utan problem. Däremot inte helt lättframkomligt överallt. Den täta vegetationen av näckrosor och vass bildar en snårskog som man då och då trasslar in sig i. Det är mörkt. Botten är av lera och om man råkar nudda den far ett tjockt brunt moln av gegga runt framför ögonen.
Fotograf Axel som varit dykinstruktör i Malaysia är imponerad.
- Jag trodde inte att botten på en svensk insjö kunde vara så spännande!
Plötsligt pekar guiden en bit bort. Jag kollar och kollar utan att se nåt. Han fortsätter peka. Och där! Javisst. En gädda ligger blicktstilla mellan näckrosstjälkarna.
Men så fort jag ser den drar den snabbt i väg. Fegis!
Jag känner mig genast lite kaxigare. Den var ju max ett par decimeter. Inte speciellt läskig.
Fotograf Axel blir däremot så rädd att han tappar undervattenskameran som snabbt sjunker till botten.
Vi fortsätter, utan Axel som lätt panikartat simmar runt sökande efter det han nyss höll i handen.
Jag ser i alla fall en till gädda. Och en till.
Guiden tittar upp ovanför ytan.
- Jag låg just öga mot öga med en riktig baddare. När jag simmade närmare backade hon. Hon var noga med att hålla avstånd, säger han uppspelt.
Vi simmar in mot samma ställe. Letar efter jättegäddan.
Och så - utan förvarning ligger den, eller i alla fall dess kusin, plötsligt under mig. Fet och nästan en halvmeter lång. Alldeles stilla. Jag blir iskall - inte bara för att jag legat i vattnet i snart en timme. Sekunderna från det att gäddan upptäckt mig och snabbt simmat därifrån känns som minuter.
Hjärtat bankar likt en trasig fönsterlucka en stormig novembernatt. Jag har definitivt fått nog av sötvattensbarracudor. Kvickt som en gädda simmar jag tillbaka.
Några undervattensbilder blev det som synes inte. Du kan väl höra av dig till Axel om du råkar få en gädda med fyrkantig mage på kroken i trakterna?