Kylan biter i kinderna och i skenet av några facklor sveper en hästsläde förbi. Snön knarrar under dess tyngd och det skarpa ljudet från vagnens bjällror försvinner snabbt in i ett trolskt dunkel.
Klingande skratt studsar mellan snögrottans valv och ett hav av gulröda bollar är i ständig rörelse. Långt borta hörs miniskotrarnas ilskna vrål. En guide, iförd en svart mössa neddragen över öronen delar ut kartor och hänvisar samtidigt till den upplysta skylten med parkens alla attraktioner utmärkta.

Inget för frusna

Vi befinner oss i Norge, i nöjesparken som öppnar först efter mörkrets inbrott, Vinterparken Hunderfossen, strax utanför Lillehammer. Parken är inget för frusna själar, här krävs både varma kläder och tålamod då köerna till några av de populäraste attraktionerna såsom "Äventyrsslottet", "Snörafting" och "Trollstigen" kan bli långa.
Den sistnämnda leder rakt in i en magisk skog där allehanda fasor väntar. Vid ingången trampar förväntansfulla barn och vuxna fram och tillbaka. Från de besökare som redan hunnit en bit in på stigen hörs tjut av skräckblandad förtjusning.
Att den norske filmregissören Ivo Caprino har haft ett finger med i spelet i skapandet av parken märks tydligt. Trollen och sagorna har en framträdande roll och det stora "Äventyrsslottet" imponerar. Byggnadens mörkbruna fasad med sina knallröda fönster och höga torn sträcker sig upp mot himlen.
Ett besök är ett måste och redan i kön möts vi av fantasifulla dockfigurer. Under turen berättas norska folksagor.
För oss svenskar är nog de flesta av figurerna okända vilket kan vara ett minus.

Hisnande utsikt

Ett annat dragplåster är "Höjdparken" med tre olika klätterstationer - utsikten över fjället bidrar till en hisnande känsla. Iförd klättersele och med två karbinhakar som löper längs en vajer som säkerhet, passerar man olika hinder på vägen mot målet. Höjdparken bygger på samspel mellan deltagarna och att man vågar lita på varandra.
Förtroenden och löften på hög nivå är också något som praktiseras i parkens pärla, iskapellet, och det tillhörande ishotellet.
Exteriören är enkel, men genom den välvda entréen bestående av två portar täckta med skinnfällar skymtar en färgstark skapelse i snö och is. Vi stiger andäktigt in och lämnar för en stund verkligheten bakom oss. Tre genomskinliga isbjörnar vakar över besökarna och några medelålders män har samlats vid isbaren där de väntar på var sin välkyld drink.
Rummen ser alla olika ut. En del skimrar i rosa, andra i blått eller grönt och ett rum ståtar med en isig diamant. En lång kritvit trappa leder oss in i kapellet och dess altare av is. Det är romantiskt och stämningsfullt och att i den här miljön föreställa sig ett brudpar som skrider fram i mittgången är inte särskilt svårt.
Så såg det ut förra säsongen. Kommande vinters upplaga lär knappast bli mindre imponerande.

Text av: Mia Bornberger