Titta mamma, vilken stor pool!
Lykke står på balkongen och pekar lyriskt ut över havet. Hon är två år och jag förstår henne. Havet nedanför oss ser verkligen ut som en gigantisk pool. En infinitypool med turkost italienskt kakel och vatten som sakta sipprar över kanten borta i horisonten. Utsikten är makalös. Havet ligger helt stilla, inte en krusning på vattenytan, och det skiftar i olika nyanser av blått. Från mörkt kornblå där det är som djupast till ljust turkos inne vid stranden.
– Jag vill bada!
Jag väcks ur mina tankar. Klart vi ska bada, skölja av oss resdammet. Fem minuter senare har vi fått på oss badkläder och befinner oss utanför hissen som går till stranden. Hotell Nettuno Tropea som vi precis checkat in på ligger nämligen högt uppe på en sandstensklippa som stupar rakt ner mot havet. Det finns en trappa, men den är det ingen som orkar gå i. Och varför skulle man, att ta hissen till stranden känns hur lyxigt som helst.
Jag har varit i Italien ett 20-tal gånger. Det har varit alltifrån skidresor i Bormio och vandringar i Dolomiterna till shopping i Rom och badsemester på jetset-ön Ponza.
I Toscana fick jag reda på att jag var gravid med Lykke och förra sommaren gifte vi oss på en vingård i utkanten av den medeltida byn Campagnatico. Med andra ord, Italien betyder otroligt mycket för mig och jag älskar att åka hit.
Den här gången är det Kalabrien som gäller, området som utgör själva tån på den välkända italienska stöveln. På tåns västra sida ligger regionen Capo Vaticano och den lilla staden Tropea. Och det är där vi befinner oss, jag och hela min familj – Jacob, mina två döttrar Lykke och Wilhelmina och deras mormor och morfar, Mariann och Mårten.
Entrén till hissen är utomhus och även här är utsikten suverän.
– Yes, yes, that is Tropea, svarar den italienska kvinnan när jag vill försäkra mig om att det är just den staden jag ser på en klippa längre bort.
Tropea ligger verkligen nära hotellet, utan tvekan gångavstånd.
Vi är alla hungriga, så efter ett uppfriskande dopp i havet hittar vi ett bord på hotellets egen lilla strandrestaurang. Det här är ett så kallat all inclusive-hotell vilket innebär att så gott som allt man vill äta och dricka ingår. Jag har alltid tyckt att det är lite fantasilöst med all inclusive men sedan jag fick barn har jag ändrat mig. All inclusive är suveränt när man reser med familjen. Längs ena kortväggen finns kranar med juice, vatten, coca-cola, öl och vin. Det är bara att fylla glasen med det man vill ha.
En halv trappa upp står en man och bakar pizza på beställning som han sedan gräddar
i en vedeldad ugn. Hotell Nettuno Tropea är fyrstjärnigt men pizzan får minst ett par stjärnor till. Tunn deg med knapriga kanter, hemlagad tomatsås, het salami, kryddor,
mozzarella, svarta oliver och massor av rödlök. Fantastiskt god.
Rödlöken är för övrigt lite av Kalabriens signum. Den odlas i massor, säljs på gator och torg och äts i alla dess former, till och med som glass. Rödlöksmarmelad är en annan lokal delikatess och den får jag smaka redan samma eftermiddag inne i Tropea.
Tropea ligger bara en kvarts promenad från hotellet så vi tar barnen i vagnarna och rullar in. Vägen är kantad av gräddvita hus, små butiker och en sagolik utsikt över havet.

Glasskula stor som en snöboll

Precis som alla andra byar och städer i regionen ligger Tropea uppe på en klippa med havet och stränderna långt nedanför. Det är en medeltida stad men enligt legenden grundades den av Herkules för runt 2000 år sedan. Vi stannar till på Piazza Canone, ett torg som fått sitt namn av de gamla kanoner som skyddade stan mot invasioner. Kanonerna finns kvar och Lykke vill klättra på dem. Vi sätter oss ner på kaféet bredvid och beställer vatten, isglass och fyra espresso.
Det är lätt att förstå att det här varit en plats man vill erövra. Härifrån kan man verkligen spana. Just i dag är vädret så klart att vi till och med ser vulkanen Stromboli långt borta
i horisonten. Capo Vaticanos strategiska läge har under historiens gång lockat folk av alla de slag – romare, turkar, greker, fenicier och nomader. Och de har lämnat tydliga spår efter sig i form av olika byggnader och akvedukter. I Tropea finns bland annat den nomadiska Domkyrkan Largo Duamo från 1100-talet och klostret Santa Chiara. Vi strosar runt och det slår mig hur svalt och skönt det är trots att solen skiner från klar himmel. Tropea har som de flesta andra medeltida byarna smala gator. Förutom att det är mysigt så har det också den behagliga effekten att det är svårt för solen att hitta ner annat än när den står i zenit.
Gatorna är gjorda av klappersten och här och var ligger små restauranger, kaféer och glassbarer med hemgjord glass. Vi viker av och går in på en tvärgata . Här i gränderna, under linor med tvätt och fönster med gröna träluckor finns de lite mer familjära restaurangerna med rutiga dukar och menyer på enbart italienska.
Vi sätter oss ner på en av dem och beställer in vin i karaff och antipasti. Det dukas fram fat med allt från marinerad kronärtskocka och färsk kalmari till rödlöksmarmelad och n’duja, en slags korv med chili som mer påminner om tapenad till konsistensen. N’duja ska ätas på bröd. Lykke och Wilhelmina äter spaghetti med mycket smör. Vi fortsätter med en helt fantastisk skaldjurspasta och till efterrätt insisterar mormor på att vi ska avrunda med ännu en lokal storhet nämligen Tarfuffo – chokladtryffelglass. Vi får in en glasskula stor som en snöboll och utan att överdriva är den så mättande att den räcker till oss alla.
Kommande dagar fylls av soliga lekar på stranden, salta bad och långa luncher i skuggan. På det här hotellet kan man ha två typer av all inclusive, en vanlig och en ultra. Vi har ultra och det gör oss lite ”all inclusive-vip”… Förutom lite godare drinkar och bättre vin så slipper vi stå i kön till buffén en trappa upp och kan i stället sitta i solnedgång ute på terrassen och njuta av läckra rätter från à la carte-menyn.
Väl värt de extra 800 kronorna per person och vecka som det kostar.

Måste bara ut och segla

En dag bokar jag och Jacob en bil och åker runt. Vi besöker den mysiga gamla byn Pizzo och utsiktsplatsen i Capo Vaticano. Vi badar på Grotticelle och äter lunch uppe i den lilla bergsbyn Brattiro. Det här är ett fint område men det som verkligen imponerar är den otroligt vackra kustlinjen med små badvikar insprängda i de höga guldgula sandstensklipporna och ett gnistrande glasklart vatten. Långt ute till havs ser vi små och stora båtar glida fram över det glittrande havet. I morgon måste vi bara ut och segla.
Sagt och gjort. Klockan tio nästa morgon lättar vi ankar. Vi har hyrt en 16 meter lång segelbåt med kapten i fyra timmar. Det kostar 30 euro per person och barnen åker gratis så det känns oerhört prisvärt. Havet ligger helt stilla och vi glider långsamt fram. Precis så där som man vill att det ska vara om man inte är inbiten seglare utan bara vill njuta av en dag ute till havs. Vi åker längs kusten och gör små stopp här och var så vi kan dyka i.
– We have the best water in whole Italy, säger kapten Sabatino La Torre. Och jag är benägen att hålla med. Vattnet är nästan overkligt klart. Kalabrien har dessutom 80 mil stränder så man förstår att det är ett populärt ställe för badsemestrar.
Vi har alla smort in oss rejält med solskyddsfaktor, barnen har solskyddsfaktor 50 och tunna kläder. Men för säkerhets skull fäller vi upp ett kraftigt tygtak över sittbritsarna så att vi får skugga. Vinden fläktar skönt och kaptenen plockar fram några kalla öl och snacks. Lykke får dricka äppeljuice med sugrör och Wilhelmina får en flaska med vatten. Vilken lyx det är att ha en hel båt för sig själv.
Samma kväll sitter jag och min man vid fönstret på restaurang Pimms. Barnen sover och mina föräldrar har erbjudit sig att passa dem så att vi kan få en romantisk middag på tu man hand. Områdets dyraste ställe har även det en magisk utsikt över vattnet. Och det är lite så med Kalabrien, vart man än kommer så slås man av hur vackert havet är.
Oavsett om man ser det uppifrån eller om man ligger i det.
Det är lite konstigt att jag blir så imponerad med tanke på hur ofta jag sett vackra hav men jag tror att det mycket handlar om inramningen. Det torra landskapet som dramatiskt kastar sig ner i det klarblå havet, de små medeltida byarna, belägna längst ute på kanten på 70 meter höga sandklippor, stånden med knippen av nyplockad rödlök, de nyfikna gamla gummorna som sitter och gungar på sina stolar i skuggan. Det här är Italien på riktigt och man kan inte annat än älska det.


Text av: Linda Lindorff