Storslagna hus och små mysiga gränder. Kanalen som slingrar sig fram och försiktigt omfamnar Regent's Park där rosträdgården översvämmas av brudpar och fotografer på helgerna.
De dyra bilarna och perfekta trädgårdarna.  Alkisparet som hälsar varje dag från samma bänk.  Och så en av de bästa utsikterna över stans skyline.
London för mig är St Johns Wood och Maida Vale. Att flänga runt från område till område, från stadsdel till stadsdel, från en tunnelbanestation till en annan - det är i en tätbefolkad metropol bara ett ont måste för att ta sig till jobb, skola eller andra åtaganden.
När den lediga dagen eller kvällen kommer stannar de flesta Londoners i sitt eget område. Går på stampuben runt hörnet, äter frukost på favoritfiket med näsan i ett helt gäng med tidningar, tar en promenad och lägger sig på en ledig gräsfläck i den närmsta parken, spelar fotboll, äter, dricker, hänger.
Jag vet aldrig om jag ska säga att jag bor i St Johns Wood eller Maida Vale.
De två områdena beter sig som så många andra stadsdelar i London, de flyter ihop och in i varandra utan några tydliga gränser.
Hit kommer turister nästan enbart för Abbey Road, och genom Beatles världens mest kända övergångsställe, som grannarna hellre tar långa omvägar runt.
Utanför Lord's Cricket Ground kan man ibland stöta på cricketfantasterna som fotar varandra vid stängslet. En del går på zoo och några hittar till Little Venice och de vackra kanalbåtarna.
Men för det mesta får invånarna ha Maida Vale/St John's Wood för sig själva.
Det finns nämligen ingen marknad som i Camden eller Notting Hill.
Inget stort gigantiskt torg eller minnesmonument.
Inget museum, ingen attraktion vars överpriser bränner hål i semesterkassan.
Inget shoppingcenter eller varuhus.
Det är ett helt vanligt bostadsområde där folk lever sina liv.
Okej, kanske inte helt vanligt.
Det sägs att det bor många kändisar här och på vissa håll är husen enorma och omges av minst lika gigantiska staket.
Utanför en del står bilar vars värde sammanlagt motsvarar ett mindre lands BNP.
Men på gatan - på Tesco, på Boots, på delin och i videobutiken - rör sig vanligt folk.
Som gör vanliga saker.

Stans vackraste park

Tillsammans går vi längs med Regent's Canal, bort från Little Venice, under broar där vi svär över cyklisterna som tror att de äger gångvägen, förbi båtarna och människorna som bor på dem, genom London Zoo där vi ser en skymt av vildsvin, giraffer och påfåglar.
Och så upp i Regent's Park.
Stans vackraste park tycker vi som bor här.
Queen Mary's Rose Garden där rosor blommar året om. The Boating Lake där roddbåtar och trampbåtar trängs med svanar, änder och kanadagäss. The Hub där fälten med fotbolls- och cricketplaner breder ut sig och där det godaste kaffet finns, tennisbanorna där små skoluniformsklädda flickor övar backhand och forehand.
Och så den hemliga trädgård dit man bara hittar om man besökt parken tillräckligt många gånger för att ens vara medveten om att den existerar.
Härifrån är det inte heller långt till Primrose Hill där London breder ut sig som en matta när man slår sig ner på toppen av kullen.
Från morgon till kväll är uteserveringarna fulla av folk.
Det spelar ingen roll om det är sommar och varmt eller höst och kyligt, britter är verkligen som svenskar på det sättet.

Pubar finns det alltid gott om

St John's Wood High Street är mindre än den låter, men hit har Starbucks hittat och det påminner om vilken stad man egentligen är i.
På Clifton Road är det bara Rouge Café som är en större kedja - och det är ändå de andra små fiken som är mest populära.
Det är inte det mest bartäta området, inga klubbar trängs heller i trakten, men pubar finns det alltid gott om var man än kommer i London.
En för varje smak.
En för varje humör.
Och hit kommer man som man är.
På väg ut och uppklädd till tänderna, välkommen!
På väg hem från löprundan, välkommen!
Ensam, välkommen!
Gigantiskt sällskap, välkomna!
Vi nickar åt varandra, vi som känner igen varandra, och det är här vi får reda på det senaste skvallret, det är här den senaste nyheten, matchen eller privata resan Diskuteras och det är här, en sen oktoberkväll, när det plötsligt börjar falla snö utanför fönstret, som sången tar fart bland gubbarna vid bardisken.
"Let it snow, let it snow, let it snow".
Och sen går vi alla hem genom snålblåst och blötsnö med varma hjärtan.

HÄR laddar du hem en gratis Londonguide!