"Sitter på min balkong och tittar på ett vattenhål. Bara fåglar tänkte jag skriva men där är en giraff! Hinner inte skriva mer."
Så ser mitt första sms från Kenya ut. Det är så det är på safari. Man spanar efter djur hela tiden. På hotellet också.
- Är det inte... jo, lejon!
Det är vårt första möte med lejon i Masai Mara och vi är helt ensamma med djuren.
Fotograf Lasse får först syn på lejonparet som vilar i skuggan under ett träd. En präktig hanne med stor man håller koll medan honan sover. Vår guide Thomas Mwangi stannar och vi har gott om tid att studera de två. Inga andra bilar finns i närheten.
Vi ska se många fler lejon innan vi lämnar Masai Mara. Men inget går upp mot detta, då vi är ensamma med de stora katterna. Det vanliga är att larmet går på radion och minibussarna flockas runt djuren. Det är få som lämnar nationalparken utan att få se lejon, men det är ingen garanti att man ska få se dem så här i lugn och ro.
Buffémiddag
Efter tio minuter då vi fotograferat och tittat på dem med kikare fortsätter vi mot vår lodge. Vi landade nyss på Keekorok Airstrip inne i parken och har inte ens hunnit checka in ännu.
På väg mot lodgen prickar vi av bekanta och obekanta djur som zebra, sekreterarfågel, topi, hartebeest, elefant, stridsörn... Och gnu förstås. Gnumigrationen pågår och hundratusentals gnuer börjar nu leta sig söderut igen. I morgon ska vi åka till Marafloden och hoppas få se dem ta sig över.
Men först buffémiddag och sedan en natt i tält. Tält och tält förresten, min väl tilltagna bostad har murat dusch- och toarum, trägolv och full hotellmöblering. Det enda som skiljer det från ett ordinarie hotellrum är att väggar och tak är gjorda av tältväv och därmed släpper in alla naturens ljud.
Flodhästarna grymtar
Klockan sex är det full fart där ute. Jag lyssnar särskilt på ett grymtande som senare ska visa sig komma från flodhästarna i vattnet nedanför tältet.
Efter frukost ger vi oss i väg på dagens gamedrive. Vi har lunchpaket med oss och ska ägna hela dagen åt djuren.
Det börjar bra. Vi har knappt lämnat hotellet förrän vi ser två giraffer som mumsar på en buske.
Vi prickar av några fåglar (skuggstork, maraboustork, hjälmpärlhöna, krontrana och vitryggad gam) innan det blir fart på Thomas. Han har fått ett larm på radion och trampar på gasen.
Han är hemlighetsfull om vad som är på gång. Vi stannar bakom ett tiotal bilar där alla passagerare har sina kameror riktade mot ett ensamt träd. Jag tar fram kikaren och spanar. Ser ingenting i trädet.
- Det är ju en leopard! säger Thomas. Titta på grenen där.
Till slut ser jag den. Först bara som en lite tjockare gren, sedan urskiljer jag prickarna och får till slut syn på huvudet. Leoparden är ett av de svåraste djuren att se här, så vi är glada att kunna pricka av den på vår "fem stora-lista".
Alla vill se de fem stora
Vi njuter av katten i trädet en stund, men det blir ingen riktig naturupplevelse med de minst 15 bilar som står omkring oss, så vi fortsätter snart.
Vi är på väg till Marafloden men det är ständigt nya djur som pockar på vår uppmärksamhet. Överallt betar gnuer, ofta i sällskap med zebror som söker skydd i de stora hjordarna. Djurkadaver i gräset vittnar om att nattens jakt har varit god för många rovdjur. Nu är det gamar och maraboustorkar som kalasar på resterna. Jag tänker att en viss godistillverkare nog inte var medveten om storkens matvanor när chokladen fick sitt namn.
Varje år kommer cirka 300 000 turister till Masai Mara. Alla vill se de fem stora: lejon, elefant, buffel, leopard och noshörning. Och det får de ofta också. Ingen annanstans i Kenya är koncentrationen av vilda djur så stor som här.
De många turisterna ger ett viktigt bidrag till Kenyas ekonomi, men priset är en bitvis hårt sliten natur. I större delen av parken är terrängkörning förbjuden men de flesta guider verkar inte tveka om att köra alltför nära djuren för att besökarna ska få bra bilder. Be dem låta bli och ta med kikare och teleobjektiv så ser du bra ändå!
Missar inte noshörningen
Vi får se lejon flera gånger under våra dagar i reservatet, liksom elefanter, bufflar och den ensamma leoparden. Noshörning är svårare, men vi missar inte den heller.
Men just nu är vi på väg till Marafloden. Det visar sig vara svårare än vi trott. Det regnade hårt i går och marken är vattensjuk. Mer än en gång tvingas vi vända när vår minibuss inte klarar att ta sig över bäckar som svämmat över. Avundsjukt ser vi de fyrhjulsdrivna jeeparna kämpa sig genom vattnet, vår buss drivs bara av två hjul.
Till slut kör vi fast i ett vattendrag och blir bogserade upp av en av Thomas kolleger. Vid ett annat tillfälle får vi själva skjuta på för att komma loss. Då önskar vi att vi sett till att få åka i en fyrhjulsdriven buss eller jeep i stället.
Livsfarligt att ta sig över
Vi kör upp på en utsiktsplats och får gå ur bilen. Här uppifrån ser vi hur stora hjordar av gnuer rör sig långsamt i en riktning, mot Tanzania. Marafloden ringlar där nere, nu är det inte långt kvar.
En kvart senare är vi framme vid floden. På andra sidan går några gnuer längs flodbanken men de vågar sig inte ner i vattnet. Vi tar fram lunchmackorna och väntar på att något ska hända. Nere i vattnet badar flodhästar. Krokodiler lurpassar lite längre ner.
Gnuerna går längs vattnet. Men de är för få för att våga. Att ta sig över floden är livsfarligt. Krokodilerna tar massor av gnuer varje gång. Andra tappar fotfästet i floden och flyter i väg eller sparkas ihjäl av varandra i kaoset som uppstår. I skydd av varandra är chansen ändå större att klara sig. Men nu är gnuerna inte fler än kanske hundra och flodens vatten står högt efter gårdagens regn. Djuren tvekar och rör sig snart bort från vattnet. Chansen är förbi. Vi kommer inte att få se några gnuer kämpa sig igenom Maraflodens vatten.
Men vi är nöjda ändå. Under våra dagar i Masai Mara har vi sett alla de fem stora, men den bästa obsen var den första när vi var ensamma med lejonparet under trädet.
