Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Ett avbrott i strandlivet? Den kända bron över floden Kwai? Historiens vingslag från andra världskriget?
Kanske ungefär så.
Men jag hade inte förstått hur vackert och storslaget det skulle vara.
Vi kom med tåget från ölivet i södra Thailand, mot Kwai-området som ligger nordväst om Bangkok.
I staden Kanchanaburi åkte tåget långsamt över den välkända bron, och därefter fortsatte vi i vår tredjeklassvagn uppåt längs floden och färdas då på det som kallas ”Dödens järnväg” efter att nära120 000 krigsfångar och slavarbetare miste livet då de byggde järnvägen under kriget.
Det blev en två timmars resa längs svindlande sluttningar, hisnande vyer och genuin landsbygd. När vi steg av vid ändstationen i lilla byn Nam Tok var vi redan fyllda av naturintryck. Men det skulle komma mycket mer.
Vi fick skjuts till ett resort vid floden, Pung-Waan Kwai, och checkade in i ett så kallat ”floatinghouse”. Ett hus som alltså flöt på en flotte på floden. Ute på vår veranda satt vi inte ens en meter från det strömmande vattnet, och det kändes ständigt under oss inne i huset som ett lätt gungande.
Första natten var det inte bara niomånaderskillen i sällskapet som sov som ett barn
i vagga. Även vi föll i sömn tidigt och sov långt in på morgonen. För att vakna till solen som gått upp över floden med den ståtliga, lätt morgondimmiga bergkulissen i bakgrunden.

Populärt bland thailändare

En av höjdpunkterna under dagarna vid Kwai blev när vi hyrde en långsvansbåt med chaufför och färdades på floden i flera timmar. Det var ren njutning att glida fram på den slingrande floden och se bergssluttningarna, de enstaka husen och all växtlighet.
På vårt resort var vi nästan ensamma västerlänningar under de fyra dagar vi bodde här. Ja, nästan ensamma över huvud taget. Platsen är mycket populär bland thailändarna själva men de tycktes inte ha turistsäsong just då. I stället kunde vi ströva runt ensamma i resortens stora, välskötta park länge, länge och bada i den gigantiska poolen en hel dag för oss själva.
Maten på restaurangen var god, och personalen oerhört vänliga.
När vistelsen i Nam Tok var över tog vi tåget ner till staden Kanchanaburi där vi stannade en natt, även denna gång i ett flytande rum, i ett vandrarhem på floden.
Staden visade sig vara myllrande av liv. Många turister kommer förstås för brons skull. Här finns även den stora krigskyrkogården och flera museer med fokus på andra världskriget. Och så barer, tatuerare, marknader, tuk-tuks och billiga nudlar på det.
Men även här var floden den största behållningen. Som när vi satt på vår flytande veranda vår sista kväll i Thailand efter två månaders luffande, och solen sjönk över Kwai.
I morgon skulle vi mot Bangkoks flygplats med all packning, passen i beredskap och tider att passa. Men ännu var vi kvar och alldeles närvarande på verandan. En kajak gled förbi medan floden Kwai och omgivningarna för en stund färgades i lilarött. En värdigare avslutning kan ingen resa få.