Don Quijote har gjort La Mancha till en av de mest omskrivna regionerna i världen. Romanen av Cervantes (1557-1616) är den mest tryckta boken efter bibeln.
Men vad känner vi till om La Mancha utöver den snillrike riddaren? La Mancha ligger sydöst om Toledo och man föreställer sig kanske regionen lika asketisk som silhuetten av romanens hjälte, som han beskrivs i texten.
I själva verket växlar landskapet mellan gröna olivodlingar och en ödslig röd stenmark, nästan utan någon växtlighet. Följd av sin ständige vapendragare, Sancho Panza drar Don Quijote ut på äventyr i detta landskap – på över
1 200 sidor. Och då är det ett område på knappt 20 mil (!) som Cervantes skriver om. Människorna här har i alla tider tvistat om huruvida riddaren passerade deras by eller inte, om det var deras väderkvarn han fäktades med eller den bredvid.

Vimlar av väderkvarnar

Toledo ligger på toppen av ett berg, skiftande i gult och rosa, och med den blå Tagefloden slingrandes kring stadsmuren är det så vackert att man tror sig se en hägring.
Här möter vi en labyrint av smala gator, backar och återvändsgränder. Vi lyckas dock ta oss fram till katedralen, en av de största i Europa, till Iglesia de San Tomé, känd för sitt torn i morisk stil samt för målningar av El Greco som installerade sig här på 1500-talet. På Museo de Santa Cruz finns ett tjugotal målningar av El Greco och vad som slår oss är hans porträtt, de lång-smala, magra ansiktena har ofta de lätt fanatiska uttryck som man förknippar med Don Quijote. Det är här vår resa börjar, i Don Quijotes fotspår.
Men innan dess har vi passat på att handla kakor hos nunnorna här i Toledo. Det är en gammal tradition från den tid då vinbönderna använde äggvita för att rena sitt vin. Nunnorna fick helt enkelt äggulorna som blev över – och började baka kakor. Man väljer kakor genom ett litet gallerförsett presenta tionsfönster, ringer i en klocka, gör sin beställning och lämnar helst jämna pengar genom en lucka i väggen, sedan får man ut kakkartongen genom en liten svängdörr – allt detta utan att ha någon som helst kontakt med nunnorna innanför. Yemas är de mest kända, samt Panellet, marsipankakor rullade olika slags nötter.
Vi kör söderut utan att följa någon kronologisk ordning ur romanen. Vi kör förbi ängar färgade i gult, blått och vallmo, gränsade av vin- och olivodlingar och långt i fjärran ser vi de mjuka konturerna av ett bergslandskap.
På berget Calderico i Consuegra bredvid en slottsruin får vi äntligen se väderkvarnar, elva stycken som var och en fått namn ur boken: ”Sancho”, ”Bolero”, ”Espartero” och ”Rucio” är de enda som är reparerade och har fullt fungerande maskinerier.
Väl uppe på kullen har man en magnifik vy över landskapet. Och från och med nu kan vi börja räkna väderkvarnar, det vimlar av dem.
Nästa stopp blir Puerto Lapice. Mitt emot kyrkan ligger värdshuset som Quijote tar för en borg och där han blev dubbad till riddare. Men en annan ”Venta de Don Quijote”, fem kilometer längre bort mot El Toboso, konkurrerar om titeln. Den i Puerto Lapice är fortfarande ett gulligt värdshus med cafeteria och souvenirbutik. Missa inte de stora vintunnorna längst in i restaurangen.

Lagar mat över öppen eld

Campo de Criptana, är en fin liten by med vita hus som klättrar upp efter berget. Högst upp står väderkvarnarna. Deras vingar verkar inte lika starka nu som under Don Quijotes berömda strid med dem, men nog är de skräckinjagande allt. Vi förstår att Sancho blev tvungen att tömma sin vinbälg för att återhämta sig, medan Don Quijote som vanligt fortsatte av tillbe sin sköna Dulcinea från Toboso.
El Toboso ligger bara en mil längre bort. För att komma dit måste man köra över ett stort område med torr röd jord där små vinrankor gör sitt yttersta för att växa, här och där några smala träd och en och annan bondgård i förfall. Hästen Rossinante skulle inte ha mycket att beta i den här öknen.
I byn ligger de vita husen tätt ihop-tryckta och mitt ibland dem ligger bondgården där Doña Ana Martínez bodde, hon som var modell till riddarens älskade Dulcinea. En renovering av gården har återgett den sin karaktär från Cervantes tid och här är nu museum.
I byn finns ett bibliotek med 300 olika utländska upplagor av Don Quijote med dedikationer av kända personer, bland andra Ronald Reagan, Shahen av Iran och Hitler.
Om vår riddare, Don Quijote inte äter mycket utan klarar sig länge på några nötter är det annat med Sancho Panza, panza betyder mage på spanska. Det är ofta bland fåraherdar de slår läger. De lagar mat över öppen eld och samma rätter finns fortfarande kvar på matsedlarna här – om än i modernare tappning. ”Olla podrida” är en kyckling och köttgryta som får koka länge, ”pisto manchego” en mindre såsig variant av ratatouille och ”duelos y quebrantos” äggröra med lammhjärna (i dag serveras den med skinka eller chorizo).
Herdarnas proviant är inte stor oftast bara olivolja, vitlök och vetemjöl. Resten av födan hittar de på plats. Parad-rätten framför andra är ”gaspachos manchegos”, som skrivs i pluralis för att inte förväxlas med soppan ”gazpacho” från Andalusien. Här gäller det en sorts ragu på vad jakten gett. Kanin, hare, rapphöna, duva och vaktel. Ofta också sniglar samt tomater, paprika och vitlök. Den här ragun äts på ett slags tunt bröd, torta, som liknar vårt tunnbröd (utan jäst) och som herdarna bakar direkt på den öppna elden och använder som tallrik.
Fåraveln bedrevs i början för ullen skull. Det var en korsning mellan nordafrikanska och engelska får, merinos, vars ull var mycket eftertraktad. Herdarna mjölkade och gjorde ost bara för egen konsumtion. Först i mitten av 1800-talet fick osten större betydelse och är i dag en av de mest kända ostarna i Spanien och har sedan 1984 kvalitetsstämpeln ”Denominación de Origen (D.O.)”.
Osten doppas i saltlake i 48 timmar, får mogna i 60 dagar för en fresco, en semicurado får mogna i sex månader och en curado har lagrats i upp till ett år. Añejo är lagrad upp till två år. En del ostar färgas med rödvin, pimientos och andra kryddor. Manchego äts framför allt som tapas tillsammans med ett rött vin eller en torr sherry.

Dekorativa plåtburkar

Lök, potatis, squash, paprika, bönor, kål, och spenat är bara några av de grönsaker som växer i La Mancha. Runt den vackra lilla staden Almagro växer en liten grön aubergine, berenjena, med grönt fruktkött, till skillnad från vanliga auberginer och den är innesluten i ett tjockt löv.
Fyra fabriker konserverar skörden från ett hundratal producenter. Auberginerna kokas i vinäger, vitlök, och pimientókryddor. En liten bit röd paprika i mitten på auberginen får agera som dekor. Här i Almagro säljs de i lösvikt ur stora lerfat.
Saffranskrokusen kom till Spanien för över tusen år sedan med araberna som kallade den az-safaran, som betyder gult. I dag står La Mancha för 70 procent av världens produktion av saffran.
Varje år i oktober blommar krokusen. Den öppnar sig under natten och på morgonen lyser det som en lila matta över fälten. Nu är det bråttom, pistillerna måste plockas snabbt för att inte förlora doft och smak. Pistillerna torkas på galler över gaslåga. Det behövs cirka 200 blommor för att få fram ett gram saffran!
Vi åker vidare till Jarandilla de la Vera för att besöka den andra stora kryddan i Spanien: Pimentón – paprikakryddan som inget spanskt kök skulle kunna klara sig utan.
Alla byar runtomkring Jarandilla producerar och säljer paprikapulvret, från ”dulce” (svag), ”agridulce” (mellanstark) och ”pikante” (stark). Om man stoppar ner näsan i den mest typiska ”agridulcen” har man hela Spaniens dofter koncentrerade i en liten plåtburk. Vi stannar i nästan varje by för att köpa de dekorativa plåtburkarna, det blir så fina presenter.
På väg till Jarandilla de la Vera kör vi förbi Talavera de la Reina känt för sin keramik och sitt kakel. Där handlar vi upp oss på vackra uppläggningsfat och salladsskålar.