Det är mer än hundra meter ner till marken och här står jag och balanserar på en lodrät bergssida.
Det känns bara så där, men jag vet att när jag är hemma igen är det detta jag kommer att skryta om inför alla jag möter.
Mycket riktigt sitter jag på jobbet några dagar senare och går på om hur jag klättrade uppför Skuleberget, 250 meter rakt upp med bara en stålvajer och två karbinhakar som livlina.
Vissa upplevelser är allra bäst när man har klarat av dem.

Jag hade onda aningar redan nere på marken när instruktören Linus Eklund pekade ut leden på berget nerifrån High Coast Center. Den såg helt omöjlig ut.
Sedan satte vi på oss säkerhetsselarna och övade med en vajer på husväggen. En av två hakar ska alltid vara fäst i vajern. Hjälmar på huvudena och så var vi klara att börja klättra.
Leden började med en ganska svår stigning som kallas ”prövostenen”. Tycker man att det är för svårt ska man vända fick vi veta. Men det gick bra och då visste vi att svårare än så här ska det inte bli på den vita leden, den lättaste, som vi valt.
Fortsätter man därifrån finns bara en väg, uppåt. Och nu har vi kommit drygt halvvägs.
Vi sätter fötterna på utskjutande klippor eller på metallsteg som borrats in i berget där naturliga ”trappsteg” saknas. Det är stundtals jobbigt, men däremellan rätt enkelt. Ibland glömmer jag att flytta hakarna förbi en ögla i berget och repet tar emot nerifrån. Då är det bara att klättra ner en meter igen och flytta hakarna.
Det hör till de värsta manövrarna. Det är svårare att gå nerför och då måste man ju titta neråt också!

Efter en halvtimmes klättring är vi redan ganska högt uppe. På vissa ställen går leden rakt upp med bara någon ynklig ojämnhet i berget att sätta foten på.
Drygt halvvägs kommer vi till en hylla där vi kan vila en stund. Jag är rejält andfådd. En extra vajer säkrar oss när vi slår oss ner. Sedan dricker vi vatten och fotograferar varandra och skickar skrytsamma MMS hem.
När vi kommit nästan ända upp hittar vi en ”intrycksbok” i en låda. Många har skrivit och nästan alla är positiva, även om någon lovar att detta var första och sista klättringen i hennes liv.  Bergsbestigning på Skuleberget är en upplevelse - men inget för den höjdrädde. Foto: Bea Tigerhielm
Vi kommer upp på toppen efter en och en halv timmes klättring i ganska lugnt tempo. Vi har klättrat 250 meter och vajern är 350 meter lång så det är ganska brant.
Väl uppe känner vi oss inte så lite kaxiga med våra säkerhetsselar och hjälmar när vi slår oss ner bland dem som tog liften upp.
Här finns flera utsiktsplatser och utsikten mot Ullångersfjärden är hänförande. Det är svårt att tänka sig att nästan allt vi ser låg under vatten för 10 000 år sedan. Ett metallband som visar hur högt vattnet stod när det var som högst avslöjar att vi just nu skulle haft vatten till knäna.
Höga kusten utsågs till världsarv av Unesco år 2000. Anledningen är just landhöjningen som är unikt stor just här. Fortfarande reser sig landet med åtta millimeter varje år.

På kartan över Nordingrå syns det tydligt hur marken rest sig ur vattnet. Överallt ligger små sjöar som pölar som blivit kvar i sänkorna när vattnet runnit undan. Det gör landskapet nästan parodiskt svenskt. Kan det verkligen vara så grönt, med så många röda stugor och så många blå sjöar? Och dessutom öppna landskap med betande kor, fiskelägen med träbryggor och till och med sandstränder, allt på max ett par mils avstånd? Ja, tydligen.
Och ännu märkligare: inte många turister (i alla fall inte utanför några få semesterveckor i juli), inga vräkiga sommarhus, inga vattenskotrar vid stränderna.
Men ändå: flera spännande utflyktsmål, skapade av idérika människor som varken låter sig stoppas av byråkrati eller växtzoner.
Hur är det möjligt? Det handlar nog om att ligga på tillräckligt långt avstånd från Stockholm. Åt rätt håll, norrut alltså. Med nästan femtio mil till huvudstaden går det att hitta en tomt till sin verksamhet utan att lägga upp miljoner, trots att havet glittrar i bakgrunden.

Inte vet jag om det är därför som Anders Åberg byggde sitt Mannaminne just i Häggvik i Nordingrå. Inte kan jag fråga heller, för han är inte här när vi kommer. I stället blir vi guidade av Asle Bjerkan, lantmästare, konstnär och snickare som har byggt många av husen här. Mannaminne. Foto: Bea Tigerhielm
Mannaminne är ett museum eller en temapark eller kanske ett livsverk som knappast låter sig beskrivas. Här trängs hus från olika länder med ett jordbruksmuseum, dragspelsmuseum, tunnelbanetåg och Anders Åbergs konstverk i trä.
– Anders vill ta hela världen till Mannaminne. Vi vill visa att allt hänger ihop i slutändan; musik, historia, kultur, geografi, förklarar Asle.
På vår promenad genom Mannaminne passerar vi alltså en nybyggd norsk stavkyrka, ett monument över modiga människor (Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu, Astrid Lindgren för att nämna några), styrhytten på båten som thailändske kungen Chulalongkorn åkte med på Ångermanälven 1897, en utställning med husguden Peter Seegers skivomslag och en och annan passning till myndigheter som inte förstått Mannaminnes storhet. Samt naturligtvis flera av Anders Åbergs träkonstverk. Åberg har inte bara skapat Mannaminne, han har också gjort utsmyckningar på Solnas tunnelbanestation och Arlanda samt dekor till flera filmer.
– Vi har en lekstuga för vuxna. Anders och jag leker mycket här, skrattar Asle.
Får de en ny idé genomför de den, helt enkelt.

Detsamma kan man säga om Ingelöv Jonsson som flyttade med sin man Sture Forsberg till Nordingrå på 1970-talet. De hyrde ett sommarhus, men kastade blickarna på grannfastigheten som användes som grovsoptipp. De köpte tomten, skapade Villa Fraxinus och fick tippen att blomstra.
– Sture och jag hade alltid arbetat med arkitektur, hus och landskap. Vi jobbade mest som konsulter åt kommuner och landsting. Här fick vi göra vad vi ville!
Det blev en villa och en trädgård där man inte vet var den ena börjar och den andra tar slut. Den genomgående idén är att sudda ut gränsen mellan inne och ute. Växtligheten fortsätter rakt in i huset till vinterträdgården och ut igen på andra sidan. Och allt är öppet för besökare.
– Vi byggde inte det här för att visa upp det utan som bostad, och det är det fortfarande. Men nu när det är öppet för besökare måste jag släppa in dem i huset också. Annars förstörs tanken om att det ska vara öppet mellan hus och trädgård, säger Ingelöv som bor ensam här sedan Sture gick bort för några år sedan.
Hon har inget problem med att folk tittar in i hennes hem:
– Jag visar bara det jag själv vill, förklarar hon.