Äntligen skulle resan gå till Kenya och Tanzania, safari i de fantastiska nationalparkerna.
Men det fanns ett par obesvarade frågor.
Om vi packade ryggsäcken, drog till Nairobi och arrangerade safari på plats i Kenya så skulle vi spara flera tusen. Jämfört då med att köpa ett färdigt safaripaket här hemma. Det visste vi.
Första frågan löd: Får vi se lika många djur?
Utan att ha orkat räkna vare sig elefanter eller lejon så är svaret - troligen ja.
Afrikas nationalparker är inga zoologiska trädgårdar. Man vet aldrig var djuren befinner sig. De som har tur får se enorma mängder djur, andra något färre. Det gäller oavsett om du betalat ett eller tre tusen kronor per dag. Ingen kan garantera "big five".
Fråga två var: Är budgetsafarin lika trygg och välarrangerad som en paketsafari?
Nu vet vi att svaret är - nej.
På lågprissafarin buntades vi ihop med ett antal andra resenärer i en minibuss. Vi fick byta minibuss en eller två gånger längs vägen för alla skulle egentligen åt olika håll. Ofta betydde bussbytet en eller två timmars väntan i ett vägskäl eller en småstad.
Lågprissafari innebar också att det utlovade (kall-) vattnet i duschen inte alltid fanns, att minibussen kanske inte var i bästa skick. Vi stod i flera timmar på en dammig grusväg i norra Kenya och väntade på hjälp. Följden blev en missad safaritur. När vi ville få tillbaka en del av pengarna skyllde safariföretaget på hotellet, som bokat åt oss. Och hotellet i sin tur på safariföretaget. Pengarna såg vi aldrig röken av.
En lågprissafari innebär också att du kan få en ointresserad guide. Eller en som brinner för djuren. Vi träffade på bägge sorterna.
En morgon i lägret i Samburu, Kenya, kröp våra italienska grannar ut ur sitt tält, bleka om nosen. Hon hade just blivit biten av en spindel och handen hade domnat bort. Han hade fångat spindeln.
Ingen av guiderna visste vad de skulle göra, ingen kände igen spindeln.
När hela armen var domnad, och nu lyste skräcken i ögonen på italienarna, körde chauffören dem till den närbelägna lodgen där det skulle finnas en läkare. Det gjorde det inte.
Efter ett par timmar återkom känseln i armen. Så lyckligtvis var det ingen riktigt farlig spindel.
Men om det hade varit det, då?
Vi gjorde två budgetsafari i Kenya. Det var strul på bägge, men de var också fantastiska upplevelser. Vi såg massor av djur på nära håll, träffade människor från hela världen och var på ett häftigt disko i en kenyansk småstad.
Visst kan vi tänka oss att åka på budgetsafari igen. Men det är nog en fördel att vara väldigt resvan och inte ha stora krav på komfort.

En helt annan värld

Som jämförelse hade vi också bokat en safari i Tanzania med svenska Temaresor.
Fina lodger inne i nationalparkerna, bekväma sängar, säkra Toyota-jeepar, vatten (varmt för det mesta) i duschen och svenska reseledaren Lotta Bauer, som skötte allting.
Visst var det en helt annan värld. Vi kunde koncentrera oss på att njuta av naturen och djuren i många, många fler timmar. Och på att undvika fällorna i de läckra bufféer, som dukades fram till lunch (oftast) och middag (alltid).
Inte oväntat blev några magsjuka under budgetsafarin, mer förvånande var att minst hälften fick magproblem på lyxsafarin.
Vårt nya ressällskap var skandinaver, mest svenskar, lite äldre än på budgetsafarin och mer genuint intresserade av djuren och naturen.
På sju dagar hann vi med fyra nationalparker. Vi såg giraffer som vänslades genom att gnida halsarna mot varandra, en leopard som helt coolt vandrade förbi några meter från bilen, kopulerande lejon, elefanter som spärrade vägen för att skydda sina ungar. Och - framför allt - vi såg en gepard ta ett byte.
Till och med för Lotta Bauer, som tillbringat åtta år i Östafrika, hade naturen en överraskning:
En morgon smet en liten grå hundliknande varelse förbi i gräset helt nära oss. Och Lotta blev alldeles lyrisk:
- En jordvarg. Min första.
Vi andra var inte lika imponerade, men lite malliga blev vi. För även om jordvargen inte är sällsynt så är den betydligt mera sällan sedd än "big five", och den enda arten i sitt släkte.
Monica och Lars Lind från Uppsala är två av våra färdkamrater på paketsafarin. Bägge har rest mycket tidigare. Men det här är deras första safari. Och den första resan söder om Sahara i Afrika.
- Första tanken när vi satte i gång och planerade var: fan vad dyrt det är, minns Lars Lind.
Men nu är båda mycket nöjda, för vi har haft fantastiska upplevelser nästan varje dag:
- Jag hade inte trott att vi skulle få se djuren på riktigt så nära håll. Och aldrig kunde jag drömma om att få se kopulerande lejon bara tio meter från mig.
Monica Lind har ett annat minne som hon sätter högst:
- Geparden som tog den lilla thomsongasellen. Det är det häftigaste jag har varit med om i naturen någonsin. Vi är ändå gamla fältbiologer och har tillbringat mycket tid ute i naturen.
Kanske, säger de, blir det en kombinerad djur- och vinsafari i Sydafrika om några år. Men miljösamvetet gnager:
- Det är ju vansinne ur klimatsynpunkt att resa så här. Och Tema kunde kanske ställa lite större krav på lodgerna när det gäller miljötänkandet. Det borde, exempelvis, vara enkelt att värma varmvattnet med solen.
Men kanske är det i alla fall bättre ur miljösynpunkt att resa till Afrikas nationalparker än till, exempelvis, Thailand. Utan inkomsterna från safariturister skulle vissa av nationalparkernas fantatiska djur inte överleva.
De sista svarta noshörningarna i Ngorongoro har datachips inopererade i hornet och personliga livvakter, tack vare turisternas pengar.
Och det är faktiskt ännu en anledning att åka på safari. Vare sig man väljer budgetsafari eller paketsafari.