Foto: Joel MarklundLandskapet brer ut sig som ett franskt Toscana med vidsträckta gula sädesfält, vingårdar och ymniga skogsdungar. Den här regionen lever väl trots en lång historia med både religionskrig och digerdöden, som tog hälften av invånarna i Albi och Castres. Det hände förstås inte i går, men människorna här verkar inte ha glömt det. De lever nu ett stilla liv i skuggan av sina medeltida slott och sina Cathar-borgar.

”Le Pays de Cocagne”, som trakten kallas är ett område som alltid beskrivs som ett land av överflöd och rikedomar. Slår man upp Cocagne i lexikonet står det översatt till ”sagoland” eller ”schlaraffenland”.
Cocagne kommer av en örtväxt, vejde, som började odlas här i Tarn på 1100-talet. Bladen i plantan ger ett blått färgämne – som indigo fast svagare – som kallas pastel. Plantan i sig är lättodlad, men det var en lång procedur att få ut den blå färgen. Först maldes bladen ner till en deg, som rullades ihop till små bollar, eller coques, små kakor. Sedan lades dessa cocagner på tork i sex månader och maldes därefter ner till ett pulver, som i sin tur las i en blandning av vatten och urin, där det fick ligga tills vätskan dunstat bort. Blandningen skeppades ut på floderna Tarn och La Garonne till Bordeaux och såldes i hela Europa.
Cocagne är alltså den lilla kula som gav en blå pastellfärg – och berömmelse och rikedomar till Albi. Att Albi var en välmående stad ser man än i dag på arkitekturen.
Det första som möter en i Albi är katedralen Sainte-Cécile, en imponerande fästning i lite gotisk stil, i rött tegel. När solen skiner på den skiftar den i olika röda och rosa toner. Från bron Pont Vieux visar den upp sin allra bästa profil. Ett besök inne i kyrkan är ett absolut måste. Inte bara för att taket är målat i pastellblått men också för att jubén, väggen mellan koret och församlingen, är den vackraste i Frankrike.

Vägg i vägg med katedralen ligger Palais des Evêques med Toulouse-Lautrec-museet. Det är rätt lustigt att Toulouse-Lautrec, som ju var mer hemma i glädjekvarteren i Montmartre i Paris och speciellt Moulin Rouge hamnat här i Biskopspalatset! Men han var född i Albi och många av de tusen konstverken har skänkts av hans familj.
Runt katedralen ligger den gamla staden i ett virrvarr av gator. Vackra hus i korsvirke och rött tegel samsas med större patricierhus utefter slingriga kullerstensgator. Albi går nu bara och väntar på att bli nominerad till Unescos kulturarvslista.

Mitt i stan ligger, som sig bör, hallarna med grönsaker, kött och charkuterier. Där har gården La Ferme de Rayssaguel ett stånd. De säljer ankkonserver av olika slag. Duvor fyllda med gåslever, korvar gjorda på ankblod och kött, hjärta fyllt med gåslever...
På lördagsförmiddagarna kommer bönderna in med sina varor och ställer upp stånd på platsen framför hallarna. Då blir det feta ankor, trinda duvor, kalvkött från Ségala, små get- och fårostar, charkuterier från bergen i Lacaune, vin från Gaillac och naturligtvis rosa vitlök från Lautrec.

Lite söder om Albi ligger den förtjusande byn Lautrec med sina korsvirkeshus och gamla hallar från 1300-talet. Där kravlar vi oss upp till den gamla kvarnen på toppen av byn för att beundra den fantastiska utsikten över de rosa/röda tegelpannorna och det böljande ”toskanska” landskapet runtomkring. Vackert.
Nere i byn knackar vi på dörren till ett underbart gammalt palats som i dag blivit ett Maison de Hôte (B&B). ”La Terrasse” har fem fina rum och en fransk trädgård. En dröm, där ägarinnan lagar mat till sina gäster i veckorna! En av salongerna är klassad som kulturarv, tack vare den handmålade tapeten.
Från Lautrec kommer också den berömda lilla rosa vitlöken. Och faktiskt är den här vitlöken lite finare i smaken och sötare än andra vitlökar.

Förr i världen var det ett privilegium för aristokratin att ha ett duvslag på sina ägor, men det försvann med revolutionen.
I Lombers har duvorna sitt ekomuseum på ”Les Pigeons du Mont Royal” där Lionel Monneret föder upp cirka 4 500 par duvor. Men dem har han i hangarer. För oss visar han upp sina finaste duvor, Pigeons de Beauté, bland annat de vita högflygande duvorna från Budapest som kan flyga i sex timmar i sträck.

Castres med sina pastellfärgade hus, tätt ihop utefter floden Agout påminner lite om Canal Grande i Venedig. Här fanns förr i världen av garvare och vävare som använde floden för att transportera sina varor.
I området runt Gaillac ligger vinfälten tätt på de mjuka kullar som omger stranden av floden Tarn. De bästa vingårdarna ligger på höjderna och sluttningarna ovanför staden. De går under benämningen ”premieres côtes” och tillhör de äldsta i landet. Det vita Gaillacvinet var ett av de första i landet att få benämningen ”aoc”, högsta kvalitetsklass i Frankrike. Vinet har mycket karaktär med druvor som duras och braucol till det röda och mauzac och len de l’el till det vita. På ”La Maison des Vins” i Gaillac kan man smaka sig fram om man inte går direkt till svenska vinbönderna Sune och Ursula Sloge förstås. De har en butik inne i Gaillac på 58 place du Griffoul, men tar även emot besökare uppe på sin vackra gård Domaine de Canto Perlic.
Till sist måste vi nämna Cordes-sur-Ciel, Cordes i himmelen, en fästning som sticker upp på toppen av ett berg och verkligen gör skäl för sitt namn. Fästningen byggdes på 1200-talet för att kunna stå emot korsriddarna – som aldrig dök upp, så stan förblev intakt.   
Text: Viveka Oftedal
Foto: Petter Oftedal