När jag kastar mig ut bland vågorna vid Frösakull har jag svårt att förstå, att jag, bara månaden tidigare övervägde att köpa flygbiljetter åt mig och min familj till någon syd­europeisk badort. I juli är det nämligen få resmål som kan mäta sig med denna halländska kuststad.

Jag har startat min dag med en promenad längs Prins Bertils stig, som börjar vid Halmstads slott och slutar i Möllegård. Längs den 18 kilometer långa kust­leden, som kantas av badklippor, stränder, simstadion med fri entré och en trevlig småbåtshamn, är badmöjligheterna oändliga.

Frösakull är en förlängning av Tylösand och det är hit man ska gå, om man som jag vill hitta en plats för sig själv på den fin­korniga stranden. Bara en kort promenad härifrån finns Tylösands alla barer och restauranger och Tylösands hotell, med sin populära afterbeach, som börjar klockan 16 varje dag. Värt att nämna är att Halmstad, inte sällan, kallas Sveriges golfhuvudstad och Halmstad golfklubb, här i Tylösand anses vara juvelen i ­kronan.

Ett stenkast från hotellet ligger Punch's servering, där jag slår mig ned för att äta lunch. Här erbjuder köket en lyckad mix av amerikanska och Italienska klassiker och i loungen serveras färgsprakande cocktails från hela världen.

När jag senare fortsätter min promenad längs Prins Bertils stig står solen högt på himlen och jag känner mig därför oerhört lättad när jag äntligen kommer fram till Riccardos glass. Här, ute på landet, har den före detta italienaren valt att förverkliga sin dröm om att göra italiensk glass, så som italiensk glass gjordes förr i tiden. Kön sträcker sig långt ut på vägen och som flitig Italienresenär känns det lite underligt att vid Möllegård, bland hästar och kor, äta den godaste italienska glass jag någonsin smakat.

- Hemligheten är att jag gör glassen, utan vare sig konserveringsmedel, färgämnen, eller konstgjorda smaktillsatser. Gör jag citronsorbet, pressar jag citroner, säger Riccardo stolt, efter att ha visat mig runt i den lilla fabriken.

Det har blivit sen eftermiddag och jag tar bussen tillbaka till stan. För även om prins Bertils stig har mycket att erbjuda, är det inne i själva centrum man har möjlighet att uppleva några av de verkliga pärlorna: Lummiga Norrekattspark, med Pippilekplatsen, och Café Rotundan, som under juli och augusti har uppträdanden och olika kulturevenemang varje tisdag. Eller myllrande Lilla torg, där uteserveringarna ligger vägg i vägg, sju kvällar i veckan. Men eftersom mina ben behöver vila efter dagens strapats, lägger jag mig ned i Piccassoparkens gröna gräs nere vid Nissan.

Det var här allting började. Från 1200-talet och framåt har staden formats kring ån. Den första delen, en bit från mynningen och runt den medeltida kärnan byggdes på 1600-talet de befästningsvallar, som man i dag kan se rester av vid Norre Port och längs Karl XI:s väg.

När man är i Halmstad får man inte heller missa det 8 065 kvadratmeter stora stadsbiblioteket, som invigdes i april 2006. Fasaden är helt täckt i glas och en del av byggnaden vilar på pelare i Nissan. Under sommaren besöks biblioteket av för­fattare som Marie Hermansson, Sara Beischer och Erik Andersson och för barnen anordnas olika aktiviteter varje onsdag.

På andra sidan Nissan mitt­emot biblioteket ligger Lilla Helwetet och Tillsammans, två av stadens bättre restauranger. Men den bästa restaurangen, i alla fall i mitt tycke, är Pio's Country Club. Från början hade ägaren, Niclas Robertsson tänkt bygga en anspråkslös bed & breakfast, i stället blev det ett av Sveriges trevligaste hotell, med fjorton unika rum och en servering som över­träffar både mina och min familjs förväntningar - när vi följande dag beger oss hit för att äta lunch. Det blir argentinskt kött, med hem­odlade primörer. Redan efter första tuggan är vi överens: Halmstad är väst­kusten, när västkusten är som bäst.