Väggarna är orange och ärtgröna. Vi har sällskap av otaliga buddhor, glasfjärilar och dalmatinen Sunny. Ungersk-österrikiska Angela Nagel har skapat ett färgsprakande och unikt bed & breakfast mindre än en mil från Turist-Canaria. Eller förresten
- Det är inget bed & breakfast. Inte något hotell heller. Det är bara en hobby jag har.
Casa El Siroco i Mogán har bara två gästrum. I resten av huset bor Angela själv med Sunny och en katt som bara flyttade in en dag. Hon köpte huset för fem år sedan. Då hade hon fått syn på det, frågat och, jo, det var till salu.
- Då var det ett backpackerställe. Men jag har gjort om allt på mitt eget sätt.
Egentligen jobbar hon som inredningsarkitekt och fotograf. Men hon vill också visa att det finns mer än charterhotell på Gran Canaria, så hon hyr ut rummen när någon vill bo där.
- Alla turister håller till på samma ställen. Det är för att de inte vet bättre. Jag önskar att fler fick se mer av Gran Canaria.
Mogán är den oansenliga lilla by vars fiskehamn Puerto de Mogán numera är känd som den trivsammaste charterorten på Gran Canaria. Puerto de Mogáns lummiga gator och stilla kanaler lockar turister till den grad att det var komplett omöjligt att få ett hotellrum där när vi försökte boka. Vi letade i allt vidare cirklar och hade turen att hitta El Siroco.
Byn Mogán har inte alls den grönskande charm som turistorten med samma namn lever på. Ska jag vara ärlig är det en ganska oattraktiv by, där torget förfulas av ett halvklart bygge i betong och stål.
Men vi behöver bara gå in på baren Zumo Mix för att bli bekanta med byborna. Sebastián och Angel vill spela biljard och vi ställer så klart upp. Den jämna matchen slutar med att Sebastián och jag vinner över Maria och Angel. Vi har en trevlig eftermiddag och har inte sett en turist än.
Men det är klart att turister hittar även hit, vi är ju på Gran Canaria. På kvällen går vi till restaurangen Acaymo som Angela tipsat om. Folk kommer ända från Las Palmas sa hon. Det var en underdrift, ända från Sverige kommer de. Ett svenskt gäng har åkt hit från sitt hotell i Puerto Rico. De, liksom vi, är nöjda med maten. Portionerna är enorma och köttet är mört. Som tur är har Angela varnat oss och sagt att en portion paletilla de cordero (lammbog) räcker gott åt två. Med en delad förrätt på grillad ost och fikonglass till dessert blir vi proppmätta för 50 euro för båda.

"Det känns som att komma hem"

Nästa dag fortsätter vi norrut mot Agaete. På den här sidan ön är det inte tal om motorvägar, men vägen är bra, nyasfalterad och har räcken där den ringlar fram mellan bergen.
Vi har inte kört långt när vi får syn på Los Azulejos, en bergvägg som skimrar i grönt till orangerosa. Synen är fascinerande och vi får besinna oss för att inte stanna mitt på vägen och fotografera. Färgerna har bildats när berget oxiderat.
Vi gör ett litet stopp vid den lilla stranden i Puerto de la Aldea. Det är en grov stenstrand som inte lockar till bad. Den ser förmodligen ut som de flesta stränder gjorde på Gran Canaria innan man fraktade dit sand för att skapa turistvänligare playor. Så det blir inget bad. Ingen lunch heller, men möjligheten finns. Flera restauranger med prisvärda menyer eller tapas för tre euro styck trängs på den enda gatan.
Vi har nu kommit ungefär halvvägs till dagens mål, Agaetedalen. Vi stannar vid Mirador el Balcón. Därifrån ser vi Teneriffa med vulkanen Teide stickande upp ur molnen. När blicken i stället följer kusten hittar vi Puerto de las Nieves längre norrut. Det är dit vi ska, men vi ska bo en bit in från kusten.
Vägen fortsätter upp tills vi är i höjd med molnen. Det är krokigt, men fortfarande bra väg. Landskapet är kargt och torrt, bara dammiga buskar växer här.
Tidigt på eftermiddagen svänger vi in på hotell Las Longueras parkering. Vi såg hotellet på håll och förstod att vi skulle känna oss som hemma. Hotellet är rött med vita knutar! På nära håll ser vi snickarglädje och en vit träveranda också. Men själva byggnaden är i sten, inte trä som hemma.
Vi blir snabbt hemmastadda inomhus också. På de små borden i den trasmatteförsedda korridoren står familjefoton och krukväxter. Det känns som att komma hem till någon och det har vi nästan gjort också. Hotellet ägs av adelsfamiljen Manrique de Lara som också använder det själva i bland. Så sent som i går var det släktkalas.
Vi har ännu inte fått lunch så vi skyndar tillbaka till fiskebyn Puerto de las Nieves, fyra kilometer från hotellet. Det är söndag och byn är full av helgfirande familjer, många troligen från Las Palmas som ligger en dryg halvtimme härifrån.

På en vecka hinner man varvet runt

Puerto de las Nieves påminner lite om en grekisk by med sina vita hus med blå detaljer. Stranden är stenig och ligger mittemot hamnen där färjan till Teneriffa lägger till. Kanske inte precis ett badparadis, men några badar och solar.
Strax bredvid står resterna av Dedo de Dios (Guds finger), byns före detta turistattraktion, som rasade i en storm i november 2005. Dedo de Dios var en bergsformation, formad som ett finger, som prydde varje vykort från byn vid den tiden. I dag finns inte mycket kvar, bara informationsskyltarna på piren egentligen.
Vi har kommit hit för att äta lunch och det gör vi som så många andra på den stora restaurangen Las Nasas på hamnpromenaden. Här är bullrigt och högt i tak. Varje bord både inne och ute på terrassen är upptaget av spanska familjer som njuter av söndagslunchen. Men vi ska snart få ett bord lovar servitrisen så vi tar en cola vid barens aluminiumdisk så länge. Snart nog sitter vi på terrassen och beställer paella. Vi är ju i Spanien och vid havet!
Servitören varnar för att det tar 30 minuter att få maten, så vi börjar med en sallad till förrätt. Det är söndag och lunchen ska få ta tid. Vi blir inte besvikna när paellan kommer in. Den är rikligt försedd med musslor, räkor och fisk. Prisvärt är det också. Vi betalar 25 euro för båda inklusive Coca-Cola och mineralvatten.
Mätta och belåtna beslutar vi oss för att köra en sväng in i Agaetedalen. Landskapet är helt annorlunda jämfört med de karga bergen vi passerat under dagen. Här är det bördigt och grönt. Bönderna odlar mango, avokado, apelsiner och andra citrusfrukter. Vita byar ligger utspridda i dalen. Flera vandringsleder går upp i bergen.
När vi kommer tillbaka till hotellet är det snart dags för middag. Den äts i sann pensionatsanda vid ett stort gemensamt bord. Vi delar med oss av våra äventyr under dagen. Valerie Beamish från Irland berättar att hon ägnat flera dagar åt att hitta bästa gångvägen till havet, men är inte säker på om hon lyckats än.
- Låt er inte luras av flodfåran. Man måste upp för berget. Det är hemskt brant.
Möjligen kan det finnas en enklare väg, men hon börjar tvivla på det.
Vi hade kunnat stanna länge på Las Longueras, men åker redan nästa dag vidare norrut. Bara en mil från Agaete gör vi vårt första stopp.
Staden Gáldar är den största hittills på vår resa. Den var huvudstad för ett av guanchernas riken på ön innan spanjorerna kom på 1400-talet. Det finns inte mycket kvar av deras kultur, men här kan man se grottmålningar i Cueva Pintada, den målade grottan. Grottan och tillhörande museum är säkert fascinerande, men det är måndag och stängt. Vi får se det nästa gång.
I stället koncentrerar vi oss på betydligt modernare konst. På husväggarna runt vackra Plaza de Santiago hänger stora moderna målningar. De är gjorda av den kanariske konstnären Diego Higueras. Vi tittar också in i konstnären Antonio Padróns ateljé som numera är ett litet museum.
Mätta på kultur men sugna på något gott fortsätter vi till saluhallen. Bland de lokalt odlade frukterna väljer vi kaktusfikon och guava. Kaktusfikonen är godast, men med kärnor som fastnar i tänderna.
Vi kör vidare genom ett landskap som är helt annorlunda än på södra Gran Canaria. Det är grönt och tättbebyggt. Den ena byn hinner inte ta slut förrän nästa börjar. Bananer odlas i växthus och på friland ända in i byarna.
Vi svänger av stora vägen mot vårt nästa stopp, Firgas. Namnet är bekant från mineralvattnet som säljs på ön. Här tappas 200 000 flaskor om året. Tyvärr är byn en besvikelse. Vattenfallet med bilder från Gran Canarias alla byar och städer har vi sett på vykort. Det är vackert, men så mycket mer finns inte att se eller göra här, så vi fortsätter.
Vi tycker bättre om Teror, en lite större by med fint torg och mysig gågata kantad av färgglada hus med vackra balkonger. Här stöter vi på adelsfamiljen från Las Longueras igen. Det lilla museet Patronos de la Virgen visar sig vara familjavaen Manrique de Laras gamla sommarhus uppe i de svala bergen. Vi tycker att vi känner igen den gamle mannen som poserar med påven och kung Juan Carlos och drottning Sofia på flera foton. Visst var det han som satt med barnbarnen i knät på Las Longueras!
Det är en liten värld, eller ö menar jag. På en vecka hinner man hela varvet runt. Vi har kört halva och sätter oss nu i bilen för att avsluta vår resa med några storstadsdagar Las Palmas.