Klippan som trotsar tiden. Som en sista utpost av kolonialism reser sig Gibraltarklippan ur Medelhavet. En nagel i ögat på spanjorerna och ett historiskt intressant resmål för oss andra. Och så finns här ju apor och taxfree!
Torget Casemate Square är hjärtat i staden. Foto: Marko Wramén
Mitt första intryck var trist: en lång gata fylld med taxfreebutiker och överviktiga brittiska turister. Dyra hotell och halvdan mat. Men efterhand växte Gibraltar för mig. Du kan inte jämföra det med Spanien utan måste ta Klippan (Gibraltar kallas ofta för The Rock) för vad den är – en unik och mycket annorlunda plats.
Telefonkiosk praktiskt placerad mitt i trappan. Foto: Marko WraménVisst, Main Street, den långa gågatan som går rakt igenom centrum, är fylld av taxfreebutiker och turister. Men taxfree är ju egentligen inte så dumt, när man nu ändå är här (se bara till att du får vad du vill ha till rätt pris, se faktarutan). Och vill du inte
Överallt syns spåren från Gibraltars historia. Foto: Marko Wraménträngas med andra turister finns det andra gator att gå på.
Själv fastnade jag för de små gränderna ovanför Main Street (till vänster om du kommer
En av Gibraltars berömda makaker. Foto: Marko Wraménfrån Spanien) i vad som kallas Upper Town. Här har tiden stått still, och staden känns lika mycket nordafrikansk som någonsin europeisk, med gamla och ibland ganska förfallna hus som klättrar upp på berget. I gränderna surrar såväl arabiska som hebreiska, och du hör mer spanska än engelska. Nå, egentligen är det llanito som talas, Gibraltars speciella spanska dialekt där många ord från till exempel maltesiska och hebreiska nästlat sig in, tillsammans med engelskan, som man friskt blandar med.
Den historiskt intresserade har mycket att hämta här. Klippan tillhör troligen en av de första platser i Europa som befolkades (man hittade faktiskt en skalle från en neandertalare här före fyndet i Tyskland som gav människans föregångare dess namn). Sedan dess har folkslagen kommit och gått, greker och romare, fenicier och visigoter, morer och spanjorer. I den grekiska mytologin förekommer för övrigt vad som kallas för Herkules pelare, där en pelare skulle stå i Gibraltar och en på ett berg i Marocko.
Sedan 1704 har britterna haft ett fast grepp om Gibraltar och även om regeringarna i både London och Madrid nog helst skulle se att klippan blev en autonom del av Spanien (ungefär som Baskien) så vill Gibraltarborna (Gibraltarians eller Llanitos) annat – i senaste folkomröstningen 2002 röstade hela 99 procent för att förbli brittiska.
Udden har alltid varit strategiskt viktig som ett lås till Medelhavet, något som inte minst blev tydligt under andra världskriget. Genom århundraden har klippan därför förvandlats till en formidabel fästning med kanonbatterier och bunkrar utspridda över halvön och totalt långt över 30 kilometer tunnlar inuti berget. Självaste James Bond har ju också varit här (i ”Iskallt uppdrag”/”The Living Daylights” med Timothy Dalton) och Sean Connery har för övrigt gift sig på Gibraltar – två gånger! John Lennon och Yoko Ono gifte sig också här 1969.
Klippans mest kända attraktion måste ändå vara dess apor. Det här är enda platsen i Europa med vilda (nåja ganska) apor som lever i frihet. Det handlar om svanslösa makaker och det finns någonstans mellan 240 och 300 av dem på toppen av berget. Aporna är vana vid människor och du kommer väldigt nära, ibland närmare än en del önskar. Ha inga plastpåsar med dig (de tror du har mat i dem) och absolut inget ätbart i fickor eller väskor om du inte vill ha närkontakt. De är inte farliga men en del kan uppleva det obehagligt med en apa som sitter på axeln eller huvudet. Andra tycker det är skoj! Aporna poserar gärna för foton (antagligen omedvetet, men man vet aldrig) så ta med kameran. Men håll hårt i den, så inte en nyfiken apa tar tag i den och springer i väg.
När du ändå är uppe på berget, missa inte de andra sevärdheterna där, men framförallt, ta dig tid att promenera runt i naturreservatet och njut av den vackra naturen och de vidunderliga vyerna.
Är vädret någotsånär klart syns Afrika tydligt med
Atlasbergen som en skugga bakom Marockos nordligaste udde.
Text och foto: Marko Wramén