Östra hörnet av Rivieran är nog Europas konsttätaste område. Inom en dryg mils avstånd från flygplatsen i Nice finns ett tiotal museer, flera av dem födda ur stunden.
Så här kunde det gå till:
På stranden i Antibes möttes sommaren 1946 ett konstmuseum utan konst och en konstnär utan ateljé. Museichefen hette Dor de la Souchère och konstnären hette Picasso.
- Monsieur Picasso, ropade Dor, kom till mitt slottsmuseum! Ni får en hel våning, utsikt mot havet, underbart ljus och ostörd arbetsro.
Sex månader stannade Picasso, från juli till december, och målade som besatt. Sedan for han därifrån och lämnade kvar allt han gjort.
- Behåll det, sa han. Ett villkor bara: det jag har gjort här får aldrig lämna slottet.
Så föddes Musée Picasso i Antibes. Här finns målningar på duk och glas och asbestplattor, teckningar, skisser, förstudier - ett hundratal verk på ett halvår. Färgerna är ljusa och milda, som havet, himlen och den solbelysta stranden. Motiven är spelande fauner, dansande kvinnor, fiskargubbar och sjöorrar.
Sitt material tog Picasso där han fann det. Han använde samma färger som fiskargubbarna målade sina båtar med, och delvis samma grova penslar. Dukar snodde han ibland från slottets porträtt av gamla krigshjältar. Han målade över, eller på baksidan.

Följ Picassos verk

Ingenstans har jag känt mig komma det konstnärliga skapandet så nära som här. Nästan dag för dag kan jag följa Picassos arbete och se hur det färdiga verket växer fram. I den mån det finns några färdiga verk! För Picasso är arbetet det viktiga, inte slutresultatet. Jag tycker mig se hur hans hand rör sig över duken, snabbt och otåligt, ivrig att fånga den skapande impulsen i flykten innan den stelnar och dör.
Från Antibes for Picasso till Vallauris, en by några kilometer från kusten. Där fanns gott om keramiker som gjorde fat och vaser och krukor. Picasso steg in i deras verkstäder och började samarbeta. Hans produktivitet var enorm. På något år gjorde han ett par tusen föremål. För Picasso är leran ett skissblock. Blixtsnabbt formar han ett krus och målar en dekor, med pensel eller spatel eller med tummen.
Och allt lämnade han kvar. En del av det finns i Antibes, en del på det lilla Picassomuseet i Vallauris. Bruksföremålskänslan i dessa färggranna fat och krukor är stark. Man kan nästan höra hur de ur museets glasmontrar vädjar till besökarna: Befria oss, ät och drick ur oss, använd oss!
I Vallauris hann Picasso också med att dekorera byns kapell, trettiosex plywoodskivor med svarta soldater och plöjande bönder i ljusa färger. Krig och fred.
I Nice, en mil österut, finns ett Chagallmuseum. Också här är tavlor och museum gjorda för varandra. Alla målningarna är bilder ur Gamla testamentet: Adam och Eva i paradiset, Noaks ark, Abraham offrar Isak och så vidare. Färgerna brinner och tavlorna myllrar av liv - galande tuppar, skriande åsnor, älskande par, fiolspelare och skäggiga judegubbar. Inte ett uns av högtidlighet inför de bibliska motiven.
Och liksom i Antibes visas även målningarnas förstudier. Vi ser hur Chagall, innan han ger sig på den stora duken, prövar kompositioner och färgsättningar, som pianisten trevar över klaviaturen tills de rätta ackorden sitter i fingrarna.
I Nice levde och dog Matisse. Målningar, skulpturer, teckningar, kollage och grafiker som han lämnade efter sig donerades av arvingarna till staden och fick ett eget museum. Härifrån kan man promenera i Matisses fotspår till de hus där han har bott och arbetat, de parker och gator som han har målat av, de byggnader som han har dekorerat, de kaféer han brukade sitta på.
De sista åren av sitt liv vårdades den sjuke Matisse av en dominikansk nunna. Fylld av tacksamhet och kärlek lät han uppföra ett kapell åt hennes nunneorden i Vence, väster om Nice - Chapelle de Rosaire. Han ritade byggnaden och gjorde hela interiören, vägg- och glasmålningar, altare, ljusstakar, kors.
Det blev hans sista stora arbete och konstnärliga testamente. "Mitt mästerverk", sa han själv. Invid kapellet finns ett museum som visar hela arbetet.

Och det finns mer!

I byn Biot, mellan Vence och Antibes, bodde Fernand Léger. Efter hans död 1955 donerade änkan 350 verk till byn som byggde ett museum. De stora mosaikerna som fyller fasaden är utförda efter skisser av Léger.
Nära Biot, i Cagnes-sur-mer, tillbringade den store impressionisten Auguste Rénoir sina sista år. Hans bostad är nu museum. Inte så många målningar men en fin ateljéatmosfär.
I Saint-Paul-de-Vence (mellan Cagnes-sur-mer och Vence) finns det underbart vackra Fondation Maeght. Sitt namn har det efter en fransk konsthandlare som uppförde ett museum över sin egen konstsamling - Matisse, Braque, Giacometti, Kandinsky och många fler. Museet ligger på en hög kulle, vackert infogat i naturen och omgivet av en skulpturpark, skapad på platsen av Joan Miró. Sitt där en stund och njut utsikten över dalen nedanför och havet som en klar dag kanske skymtar i fjärran.
Franska rivieran är värd en konstresa.

Text av: Åke Lundqvist