Det tänds en speciell gnista i ögonen hos dem som besökt Buenos Aires så snart den livfulla staden kommer på tal. Ändå är Argentinas huvudstad inte särskilt vacker, inte heller kryllar det av sevärdheter och trots närheten till havet finns ingen sandstrand, men däremot 16-filiga gator mitt i stan. Så varför reser alltfler den långa vägen till Sydamerikas Paris bara för att, precis som Evert Taube gjorde, förälska sig i staden?
Kanske är det äktheten, den närmast respektlösa blandningen av arkitektur - här varvas pampiga palats i funkisstil med ett och annat hus som Gud glömde - det hysteriska tempot och avgaserna kontrasterar mot lugnet i en lummig park en gata bort, vemodet i tangodansarnas blick och samtidigt den ständigt och överallt sjudande passionen som får besökarna på fall. Buenos Aires-borna, som kallas porteños, hjälper också till.
Trots att de sägs vara det folk i världen som har flest utbildade terapeuter och plastikkirurger per capita - vilket skulle kunna skvallra om att de i själva verket är ett krisande folk - så är glädjen, öppenheten och gästfriheten allt annat än påklistrad.
Porteño betyder hamnbo och det var till stadens stora hamn vid Rio de La Plata som förfäderna från Europa kom när det begav sig.
I samma hamn lade, 1907, det svenska fartyg till som var avgörande för att stadens fotbollsklubb Boca Juniors fick sina blågula matchtröjor. Flaggan på det första fartyget som anlände i hamnen på morgonen skulle få bestämma lagfärger - och så blev det blågult. Att gå och se en match mellan de rivaliserande lagen Boca Juniors och River Plate är en upplevelse som inte bör missas, då är det folkfest.

Ingen stadsdel är den andra lik

Det är onekligen mycket som ska prickas av under ett besök i Buenos Aires och därtill är staden gigantisk - att hinna med hela är bara att glömma så länge man inte stannar en längre tid - redan efter några dagar inser man att ingen stadsdel är den andra lik.
Att strosa på 140 meter breda paradgatan i city, Avenida 9 de Julio, för tankarna till Paris och dess stolta storvulenhet medan att i en taxi svischa genom Microcentro där stans enda skyskrapor finns är som att komma till New York. Fortsätter du till lyxiga hamnkvarteret Puerto Madero hittar du om inte stans bästa så i alla fall exklusivaste köttrestaurang, Cabaña des lilas, där bland andra Bill Clinton intagit sin biff de lomo.
Tar du dig däremot till det bohemchica området Palermo Soho, är husen låga och färgglada och designerbutiker trängs med trendiga restauranger. Här trivs de yngre Buenos Aires-borna som allra bäst, kreativiteten flödar och i grannområdet Palermo Hollywood poppar nya hippa konceptbarer upp hela tiden. Hittar du inte en skön bar i Buenos Aires så hittar du den inte alls. Och köttälskaren kommer förmodligen att äta sin bästa biff någonsin på någon av stans parillor.

Befriad från turistfällor

Priserna har gått från löjligt billiga efter den ekonomiska kollapsen 2001 till att vara på väg upp igen, men med svenska mått mätt är en trerätters middag fortfarande prisvärd.
Trots den stora turisttillströmningen efter landets konkurs är det anmärkningsvärt hur staden känns befriad från de flesta typer av turistfällor. Först i de gamla italienska hamnkvarteren i Boca, som numera befolkas av konstnärer och vars färgglada hus lockar till sig besökare från hela världen, märks gatudansare och påträngande restaurangjägare. Några kvarter längre bort möts man av en annan verklighet som består av fallfärdiga hus, herrelösa hundar och en daglig kamp för mat på bordet.
Den verkligt argentinska själen finner man i den angränsande gamla stadsdelen San Telmo. Det var här Evert Taube satt på kaféer och sippade på Yerba maté, ett örtte och en nationaldryck som dricks med sugrör. Varje söndag är det marknad på torget och har du tur avslutas kvällen med lidelsefull tango på gatorna, om inte så finns en så kallad milonga i varje gathörn där det både dansas och hålls drop in-klasser.
Att lämna Buenos Aires utan att ha dansat tango är en synd.