Vi bor på hotellet Riad al Madina som är mest känt för alla artister som har hållit till här. Jimi Hendrix, Frank Zappa och Leonard Cohen är bara några av dem som påstås ha besökt stället.
Vad som är sant är inte lätt att utreda, men enligt myten – återberättad i otaliga artiklar och i hotellets informationsmaterial – kom de alla hit till hotellet som då hette Hotel du Pacha under några år på 60- och 70-talen. Kanske höll de till på den svala innergården med sina två fontäner eller uppe på takterrassen med utsikt över hustaken.
Essaouiras hippieera inleddes när den amerikanske konstnären och poeten Julian Beck kom hit med sitt artistkollektiv Living Theatre med en karavan av röda Volkswagenbussar 1969. Det experimentella kollektivet inspirerade och lät sig inspireras av den lokala gnaouamusiken, som numera manifesteras med en årlig festival. Säkert har deras psykedeliska målningar också påverkat dagens konstnärer som ställer ut på Galerie Damgaard.
Galleriet grundades 1988 av den danske konstnären Frederic Damgaard och visar konst av lokala artister. När vi är där ställer bland andra Sai Ouarzaz från landsbygden utanför Essaouira ut tavlor och trämöbler med häftiga färger och mönster.
En annan typ av konstverk hittar vi hos träsnidaren Mohamed Mana. Eller vad ska man annars kalla hans utsökt arbetade askar, bordsskivor och brickor med intarsia i thuja och citronträ. Han tillverkar dem själv i sin lilla verkstad på hantverkargatan längs stadsmurens västra del. Till grannar har han vävare och keramiker. Alla säljer sitt hantverk direkt i verkstaden. Du får en fin träask med en massa fack för under 200 kronor.
När vi går upp på själva stadsmuren märker vi plötsligt att vi befinner oss bara några meter från havet. Höga vågor dånar in. Rakt ut har vi Atlanten och inåt ser vi Essaouiras vita hus med blå fönsterluckor hopträngda innanför muren.

Här trivs vindsurfarna

En bit söder om staden ligger stranden. Essaouira är känt som ett blåshål och vågorna har gjort staden till ett favorittillhåll för vindsurfare.
Vi går ner från muren och promenerar mot Place Moulay Hassan.
Längs vägen är det tätt mellan butikerna som säljer mattor, smycken och souvenirer. Mattorna hänger som färg-starka bonader på väggarna och lockar till köp, men vi avstår.
I de vindlande gränderna är det lätt att förstå att norrmannen Thorbjørn Egner fick inspiration till sin barnbok ”Folk och rövare i Kamomilla stad” just i Essaouira. Inte heller förvånas vi över att Orson Welles film ”Othello” och Bille Augusts ”Jerusalem” spelades in här.
På Place Moulay Hassan ligger flera restauranger, men vi har fått ett tips och går upp för de smala trapporna till Café Taros precis norr om torget i stället. Högst på takterrassen tar vi en kopp kaffe och njuter av utsikten över havet och mot fiskehamnen. Här sitter välklädda medelålders engelsmän och fransmän och läser och tar det lugnt i soffor och stolar.

Böneutropet överröstar

Plötsligt känns Marocko långt borta, men vi är tillbaka igen när böneutropet från närmsta moské plötsligt överröstar ljudet från havet och måsarna.
Åt andra hållet ligger souken, basaren, där frukt och grönsaker, pasta, couscous och levande höns säljs i små stånd.
Där är stämningen livfull, lugnet från gränderna längs muren är som bortblåst. En man i djellaba (lång rock) med en liten pojke vid handen skyndar förbi. En kvinna väljer de bästa potatisarna. Tonårskillar i jeans och läderjackor sneglar lite på snofsiga unga kvinnor med sjal och snygga väskor och skor.
Själva sätter vi oss på en liten servering. Två koppar av Marockos nationaldryck mintte kostar tre kronor.
– Whisky maroccain, förklarar en ung kille vid bordet bredvid och skålar.