07.00

En ilning drar genom kroppen trots att jag inte riktigt har vaknat.
Det första jag ser från sängkanten är en matchtröja med nr 5 och PUYOL på ryggen. Den hänger över stolsryggen i hotellrummet och den gör mig klarvaken: DET ÄR MATCHDAG! Det är i dag Barca ska ta emot Sevilla för tredje gången på bara tio dagar.
Drar på mig tröjan och väcker Åsa. Inget händer. Drar undan täcket och skriker ut min upphetsning.
Åsa famlar efter täcket och upplyser mig om att matchen börjar om exakt 15 timmar, det vill säga klockan 22.00.
Tranquillo, tranquillo!

09.00

Frukosten är uppäten, dagen planerad. Åsa är obeveklig, vi kommer inte att hinna hem till hotellet före Camp Nou. Utanför regnar det och är kallt, bara några få plusgrader…
Hur ska man klä sig för att klara av en heldag i glammiga Barcelona OCH match som dessutom börjar först klockan 22.00 (!)?
Får faktiskt bli finkappan på.
Med fleecen, vantarna och Puyolen nerpackad i jobbryggsäcken. Känns grymt oproffsigt. Har aldrig gått på fotboll i finkappa – men har hört att komfortzoner är till för att brytas.

13.00

Än syns inga fotbolls-supportrar till med matchtröjor och ölburk. På ytan är det precis som en vanlig söndag i Barcelona. Märkligt.
Hade tänkt lura med Åsa på lunch på en fotbollsorienterad tapasbar för taktiksnack med de lokala fansen, ställa frågor om varför Thierry Henry är mer iskall än den småblaskiga ölen den här säsongen och om man verkligen kan hävda att Dani Alves är högerback när han är över hela planen, helst samtidigt.
Men det finns inga renodlade fotbollsbarer här. En civiliserad fotbollskultur, det var som tusan.

15.00

Vi bestämmer oss för att ta en matpaus i den berömda matmarknaden La Boqueria. Vi sätter oss på ”Bar Boqueria”, ett tips vi fått av våra svenska vänner Eva och Omar som bor i stan.
Två glas cava serveras direkt medan vi penetrerar menyn ingående. Det blir Combinado Pescado”, 2 personas.
Kan livet vara mer ljuvligt?
Det är lugnt i Boquerian, vi dricker cava, det doftar himmelskt från grillen där kocken lagt våra färska havskräftor, pilgrimsmusslor, razorblades, bläckfisk och gambas. Bara en sak känns konstig, klockan närmar sig matchstart men var är fotbollskänslan!? Stämningen? Inte här i alla fall. Sneglar på Åsa, det är uppenbart att hon inte vet vad som väntar.

18.00

Äntligen, äntligen på väg till Camp Nou.
Vi sitter på t-banan linje 5 och ska kliva av vid Collblanc. Här och var ser jag likasinnade amigos i Barca-tröjor. Skönt att inte längre vara ensam.
Jag tar sats för att snabbutbilda Åsa i fotbollens ädla konst. Man kan ju inte gå på en toppmatch på Camp Nou och knappt förstå att det är fotboll det handlar om. Eller kan man? Åsa visar då inga tecken på kval.
Börjar försiktigt:
Jag: Zlatan har du koll på, visst?
Åsa: Hallå!
Jag: Förlåt, ett skämt. Messi då? Vet du vem Lionel Messi är? Inte bara världens bäste fotbollsspelare, utan också killen som var tvungen att ta tillväxthormoner som ung för att han var så liten. Ändå blev Messi bara tre äpplen hög. Lik förbannat avgjorde han Champions League-finalen med en NICK där han verkade levitera i Uniteds straffområde.
Åsa: Jaha. Så den lilla killen med nummer 10 ska jag alltså ha koll på?
Vi sitter tysta en stund medan tunnelbanan dunkandes skramlar mot Camp Nou. Jag i något som börjar likna fotbollstrans, Åsa kanske mest lite däst efter matstoppet.
Det är då det sker, kommentaren som jag aldrig kommer att glömma. För att den precis på kornet beskriver hur det är gå på världsfotboll med en väninna som varken kan eller vill kunna ett smack om detta livselixir.
Innan det är dags att kliva av tänker jag nämligen att jag måste berätta om Puyol, lagets härförare, El Capitano själv. Mannen som är lika betydelsefull för FCB som havet och jorden är för människan. Som har en lika utmanande ”frisyr”, som han är obeveklig i Barcas fyrbackslinje. Den allsmäktige Carles Puyol.
Jag: Jo, Puyol… Vad vet du om Puyol?
Åsa: Puyol? Det är en korv, väl?
Det är inte sagt för att retas, inte ett försök att vara rolig, inte för att spela dum. Det är sagt av en helt underbar person, som anser att det finns viktigare saker än fotboll här i världen.
Puyol en korv!!! Går det att häda mer? Jag ger upp.

21.00

Efter uppvärmning på barerna runt Camp Nou äntrar vi fotbollens tempel.
Det är lätt att sjunga fotbollens lov i denna makalösa arena som rymmer strax under 100 000 åskådare. Den här kvällen landar publiksiffran på cirka 65 000, men intrycket är likväl maffigt. Ser i ögonvrån att även Åsa tycks haja till av den enorma känslan.
Och det är precis som jag minns det från första besöket – den häftiga stämningen. Här ryms cigarrökande tanter, hela familjer och halva släkter, ungdomar, falska blondiner, spädbarn, massor av turister och hardcoresupportrar sida vid sida.
Inget hat, inga taskiga ramsor, bara glädje.
När Barcelona börjar värma får jag nästan nypa mig i armen. Vilken lycka att får vara med om detta.

22.00

Första halvlek. Matchen börjar och Åsa frågar vilket av lagen som är Barcelona.

22.05

Zlatan får en jättechans, öppet mål, som han bränner. Bådar inte gott.

22.38

Åsa tar fram mobilen och börjar sms:a, medan jag på stapplande ”spanelska” försöker kommunicera med gubben bredvid om Xavis framspelning till Iniesta. Vi förstår inte varandra men förbrödringen och kärleken är total.

23.00

Andra havlek. Gol-gol- gol-gol-goooooool!!!
1–0. Vi kastar oss upp från våra säten tillsammans med 65 000 supportrar.
Det krävs ett självmål (stackars Escudé) för att sticka hål på suveräne Sevilla-målvakten Palops storspel mellan stolparna, han som varit ett spöke för Barca i en halv evighet nu. Åsa och jag glädjedansar i regnet.

23.40

Camp Nou exploderar!
Messi sätter spiken i Sevilla-kistan med sitt 3–0-mål.
För det är mer än bara ett mål, det är nämligen Messis 100:e mål för klubben. Ett historiskt ögonblick.

23.49

4–0! Messi gör ett mål till av bara farten på övertid. Domaren blåser av, Barcelona har krossat Sevilla. Till sist.

Vi strosar mot tunnelbanestationen med tiotusentals saliga supportrar. Jag är lycklig över att kunna lägga ännu ett storartat fotbollsminne till mitt hjärta. Trots det spökar två saker.
1) Zlatan. Som spelat uruselt, helt ur form. Lite sorgligt att se – det passar just Zlatan särskilt dåligt.
2) Åsa, som trodde att Puyol är en korv…
Men det har gått bra. Vi har haft kul Åsa och jag, fast på olika sätt.
Tänker att FC Barcelonas motto verkligen stämmer: Més que un club. Mer än bara en klubb.

Text av: Camilla Tollstoy