ESTLAND

Efter flyg till Tallinn och en övernattning i den estniska huvudstaden sätter jag och fotograf Rogge oss i bilen och kör rakt västerut från Tallinn, ungefär utmed samma breddgrad som Stockholm.
Här, på landets nordvästra kust, ska det finnas ett antal fina stränder. Vi hoppas naturligtvis också på slående havsvyer och charmiga små fiskelägen.
Vi kör, vi kör och vi kör lite till. Vägen löper i stort sett spikrakt västerut, är glest trafikerad och kantad av tjock barrskog på båda sidor.
Himlen är klarblå och solen lyser vackert på skogens gröna mur. Men någon är avigt här: barrmuren mot havet glesnar aldrig, vi får aldrig en skymt av vare sig stränder eller vatten.
Eller för den skull någon form av bebyggelse. Här och där öppnar sig vägar in i skogen som rimligen leder till havet men de är mycket dåligt skyltade.
Vi trodde vi skulle klämma de här stränderna på ett par timmar, men nu har det redan gått två - och vi har inte funnit en enda badstrand.
Nästa dag kommer en svensk vi möter i Pärnu att förklara varför:
Under Sovjettiden (som upphörde först 1991) var detta område reserverat för  militären. Här fanns atomdrivna ubåtar och kärnkraftverk. Befolkningen förbjöds att gå på  stränderna (som av kontrollskäl hölls krattade) och privatpersoner fick inte äga båt (på grund av flyktrisken).
Barrskogsmuren mot havet hölls av militära skäl: de gjorde trupptransporter svårare att upptäcka för en eventuell fiende.
Det finns alltså ingen strand- och badtradition bland folk i det här området.
Vilket i sin tur leder till att skyltar till badplatserna aldrig varit särskilt efterfrågade.
Efter att ha kört vilse flera gånger, hittar vi till sist en: Vääna-Joesuu, stranden där floden Vääna rinner ut i Östersjön. Tallarna glesnar av och öppnar för mjuka, gröna dyner som snart övergår i en fin, vit sand. Ett vackert ställe, men trots behagligt väder i stort sett helt folktomt.
Några kilometer västerut, vid Paldiski, siktar vi av en slump något i skogen som ser ut som ett minnesmonument. När vi stannat och klivit ur ser vi att det är ett judiskt minnesmonument över Förintelsen. På den här platsen låg ett koncentrationsläger 1941-44 där tusentals judar mördades.
Ruggigt. De ska inte bli sista gången under vår biltripp som vi påminns om Baltikums förfärliga 1900-talshistoria.

Helande lera

Nu läggs strandraggandet ned och bilen styr mot den lilla västkuststaden Hapsal (tio mil från Tallinn). Stan är känd för sin fina lera, vilken inte bara används vid de lokala spa-anläggingarna utan exporteras till hela Estland.
Såväl tonsättaren Pjotr Tjajkovskij som ryska tsarfamiljen åkte på sin tid till  Hapsal för den hälsosamma lerans skull.
Men för svenskar är stan mest intressant som Ilon Wiklands barndomsstad.
Tecknaren, som kom att illustrera flera av Astrid Lindgrens älskade böcker,  föddes här 1930 och uppväxten bland stans charmiga gamla trävillor och söta små gator kom att prägla många av hennes teckningar.
Galleriet/museet Ilons sagoland öppnade 2006 och visar bland annat ett urval av Wiklands teckningar till klassiker som "Karlsson på taket", "Barnen i Bullerbyn", "Madicken", "Ronja Rövardotter"och "Bröderna Lejonhjärta".
Teckningarna är donerade av illustratören själv och flera av tavlorna hänger sympatiskt nog i "barnhöjd". Här kan man bland annat kika in i Karlssons lägenhet och baka pepparkakor i Bullerbyns kök.
Ilons sagoland är ingen stor anläggning, men fint och mysigt.
Det gäller för det mesta i denna småstad med 12 000 invånare. I centrum står den ståtliga "biskopsborgen" med klocktorn och en trevlig lekpark intill. I en av de många gamla trävillorna i närheten ligger ett kafé dit vi slinker in för en kopp.
Linnevaror är en stor sak i Estland, de unga kafétjejerna här knäcker extra med egensydda linnekepsar. Kanske är det kopplingen till Astrid Lindgren och associationer till hennes Emil (som Ilon Wikland dock inte illustrerade) som  gör att jag lämnar kaféet med en mörkblå linnekeps och cirka 290 kronor fattigare. Eller så är det bara de söta estniska flickorna...

Pärnu - en klassisk badort

Nu lämnar vi kusten och kör de 13 milen sydost mot esternas mest klassiska badort, Pärnu.
Turistindustrin startade här redan i mitten av 1800-talet med stans berömda lerbad.
Lerbaden finns inte mer, men orten kryllar av hälsoinstitut och spaanläggningar. Liksom möjligheter till fina strandbad och krogar och annat nöjesliv. Den vackra strandpromenaden är nybyggd och i utbudet av olika strandaktiviteter ingår bland annat Estlands största vattenpark.
Kvarteren strax ovanför stranden rymmer ståtliga gamla villor med parkliknande gröna trädgårdar.
Här bor vi på ett klassiskt hotell, praktvillan som byggdes 1905 för traktens rikaste man, Herman Ammende.
Villa Ammende är ett skimrande museum över det tidiga 1900-talets stiltrend art nouveau. Lobbyn som har enorm takhöjd, pryds av en magnifik öppen spis med  uppstoppade älghuvuden ovanför. På väggarna hänger vildsvins- och lodjurstroféer.
Hotellets krog och många mötessalar är orgier i färger och art nouveau. Den absoluta höjdpunkten i prakt är förstås herr Ammendes eget sovrum (numera hotellsvit). Här finns också ett romantiskt tornrum högst upp som kan hyras för speciella middagar på tu man hand.
Villan stod länge och förföll, men har nu renoverats till toppskick med hjälp av bevarade foton. Nittio procent av inredningen är original.
Man får bara inte missa det här stället. Det går bra att bara ta ett glas i baren och se sig omkring.
Norr om det flotta villaområdet ligger stans affärs- och butikscentrum, av tämligen vardagligt snitt.
Men kulturintresserade bör kolla stans lysande Museum för Ny Konst - utställningarna vi såg där vid vårt besök var humoristiska och underbara. Att förlägga ett så färgsprakande och livsbejakande museum i lokalen som förr var kommunistpartiets huvudkontor i stan ger bara det högsta betyg.