Vi är intesäkra på att vi kommit rätt när vi stannar utanför Marie Backmans hus i Macher, bara några kilometer utanför charter–orten Puerto del Carmen. Den lilla skylten syns knappt, men det står faktiskt "Casa Carpe Vitam" på den, så vi öppnar
porten och går in på gården.

Marie tar emot oss med kaffe på terrassen. Härifrån har vi utsikt ända ner till
havet. Hon flyttade hit 2008 med planer på att ha konferenser och kickoffer. Det visade sig vara svårare än hon trott, när hon kom precis i värsta finanskrisen, "la crisis" som man säger här i Spanien. Så det har inte blivit så många konferenser. I stället erbjuder Marie och hennes dotter Rebecka massage, ansiktsbehandlingar och kurser i spansk matlagning. Hon har också rum att hyra. På den lugna gården finns yogahörna och två badkar som är upphöjda så man ser havet. Här kan man få ett lerbad med
milsvid utsikt.
- Vi provar oss fram och hoppas kunna samarbeta med andra aktörer. När krisen är över ligger hon i startgroparna för att dra i gång verksamheten för fullt. För hem till Sverige flyttar hon inte.
- Jag älskar den här ön. Det är som att komma tillbaka i tiden, lite lugnare.
Och så bjuder hon på några tips om Lanzarote bortom charterstränderna. Vi tar
henne på orden och kör ner till Playa Quemada, en liten by med kolsvart strand en mil väster om Puerto del Carmen.

Redan på håll ser vi flygskärmar cirkla över byn. När vi kommer fram kan vi inte låta bli att klättra upp på den lilla kullen väster om byn för att se skärmflygarna springa ut med lätta danssteg innan de lyfter. Minst 15 skärmar svävar över stranden på andra sidan kullen. Där nere solbadar ett tiotal turister i runda stencirklar som de byggt som skydd för vinden. Vi är bara en timmes promenad från Puerto del Carmen, men charterlivet känns långt borta.

Det gäller även när vi slår oss ner för lunch på en av två restauranger i vattenbrynet i själva byn. Visst omges vi av tyskar, men servitören talar helst spanska och rekommenderar den nyfångade fisken "fula". Vi slår till på den och friterade småbläckfiskar. Båda smakar utmärkt och vi stannar en extra stund i solen.

En annan dag reser vi ytterligare en bit bort från massturismen. Nästan så långt man kan komma faktiskt, men det betyder bara 35 kilometer norrut på denna lilla ö. Byn Haría är känd som den grönaste byn på ön, och frågar ni mig så är det den vackraste också. Den ligger i vad som kallas "de tusen palmernas dal" och när vi närmar oss över bergen förstår vi varför. Palmerna växer både i byn och på sluttningarna utanför.
Det känns nästan lite arabiskt med de fyrkantiga vita husen. Men det är spanskt. Eller lanzarotiskt. Husen här, liksom på hela ön, är byggda i den traditionella stil som öns store son, konstnären och arkitekten César Manrique, lyckades få de styrande att besluta om. Nästan alla hus på hela Lanzarote är vita med dörrar och fönsterfoder i grönt, blått eller brunt. Så också här, i byn där Manrique tillbringade sina sista år.

Vi kommer på lördag förmiddag när det är marknad framför kyrkan. Marknaden är
inte stor, men bra. Här säljs lokalt hantverk och matvaror, inga massproducerade saronger och kepsar. Jag skulle ljuga om jag skrev att vi är de enda turisterna, men vi är i alla fall i minoritet.

Vi bor i en egen lägenhet på Villa Lola y Juan, byns enda gula hus. Vi känner oss som hemma när katten vilar i våra trädgårdsmöbler på terrassen. Åsnan som skriar tvärs över gatan har vi snart överseende med.

Cristina som sköter både receptionen och frukostserveringen tipsar oss om La Tegala i byns kulturcentrum så det blir middag där. Vi väljer räkor, fisk och
bläckfisk från en griffeltavla utan priser, men behöver inte oroa oss. Vi kommer undan med 200 kronor för båda. I matsalen sitter män i olika åldrar och ser på fotboll på storbilds-tv medan kvinnorna spelar kort i rummet bredvid.

Haría har det mesta vi behöver, men ingen strand så nästa dag kör vi ner till Arrieta vid kusten. Vi avstår från bad, men på den lilla bystranden ligger en handfull solbadare och vid den ännu mindre stranden inne i byn badar faktiskt några modiga engelsmän.

Arrieta är lika vit som alla andra byar på Lanzarote, men till skillnad från de flesta vid havet verkar den inte ha ett enda hotell. Däremot gott om lägenheter att hyra enligt anslag på dörrar och fönster. Kvarteren närmast stranden består nästan enbart av semesterlägenheter, men enligt Lanzarotes byggstandard märker man det knappt. De ser ut som de ska här på ön - vita med gröna dörrar. Här skulle vi gärna stanna länge och äta oss igenom de små krogarna längs vattenlinjen. Nu får vi nöja oss med paella på El Charcón vid piren. Ännu en lunch i solen.