Elba är en plats för själen, där berg, hav och sol smälter samman, långt ifrån larmet och stressen i städerna.
Solen går upp till ännu en strålande dag, havet är skimrande blågrönt och temperaturen redan en bit över 20 grader.
Jag anländer till Elba på kvällen med båt och tar mig till öns nordvästra sida, till Capo Sant'Andrea som kallas för den lilla ön på ön, då staden ligger på en udde. Vägen hit är slingrig. Sista biten ner till havet och byn Sant'Andrea är den extra kurvig.
Från fönstret i mitt hotellrum på Hotel Ilio ser jag en liten badvik. Stigen dit är kantad av vinrankor. Min by ligger sluttningen till Elbas högsta bergstoppar, Monte Capanne, Monte Cote och Monte Giove.
Badviken har finkornig sand och vid den närbelägna kajen ligger fiskarnas roddbåtar. Vattnet är så klart att man ser havsbotten, även där det är riktigt djupt.
Etruskerna kom hit till Capo Sant'Andrea för cirka 2 800 år sedan, då var ön rik på skog, men den avverkades för järnets skull. Om man söker i den sandiga marken kan man fortfarande hitta mängder av "schiumoli", rester från den smältningsprocess som etruskerna använde för att rena sitt järn.
Detta berättar Maurizio Testa, som äger Hotel Ilio, när vi vandrar runt i byn. Det var Maurizios föräldrar som öppnade hotellet 1959. Sedan några år driver han hotellet med sin hustru Barbara.
I köket styr Giancarlo Pollidini och han lagar mat inspirerad av Elbas smaker och traditioner. En specialitet på Elba är bläckfisk som tillagas efter alla konstens regler. Andra specialiteter är fikon- och citronmarmelad, limoncino, en likör gjord på citroner. Glöm inte att prova öns egen kaka, schiaccia briaca. En kaka gjord av en nästan ojäst torr deg med pinjenötter, russin, nötter och honung. Vid tillredningen används varken jäst eller animaliskt fett, och detta gör att kakan håller sig under lång tid, vilket är perfekt för de sjöfarande öborna. Tillsatsen av aleaticovin, som ger smak och den speciella rödaktiga färgen åt kakan, är en variant som kom till på 1800-talet.

Besegra bergen till fots

Om man inte bara vill lata sig i en solstol och äta gott, kan man besegra bergen. Italienarna älskar att vandra i sina berg och jag vill förstås inte vara sämre.
Fotvandringen börjar vid dalstationen på Monte Capanne. Härifrån går en linbana till toppen. Det är mer som en enkel korg, med ståplats för två. Jag bestämmer mig vandra i stället. Klättringen är tuff, särskilt på slutet, så man måste ha ordentliga skor och bra grundkondition för att orka.
Efter knappt tre timmar får man så lön för mödan. Utsikten tusen meter över havet är vidunderlig. Hela den toskanska skärgården breder ut sig och borta i väster ser man ända till Korsika.
Väl uppe på berget slår det mig att italienarna gör tvärtom: de åker upp i korgen, och vandrar ner.
En biltur runt ön är också att rekommendera. Man kan följa kusten nästan hela vägen, bäst är den västra sidan. Där är också utsikten över Medelhavet som vackrast. Små nedfarter längs kusten skvallrar om att badstränderna ligger tätt.
Nere på slättlandet ligger staden Marina Di Campo. Staden är inte bara en badort, här finns även den charmiga vingården Cantina Cecilia som ligger på vägen mot Procchio.
Invånarna på Elba har odlat vin i många hundra år och deras viner håller hög klass.
De jobbar med olika druvsorter, inte bara de traditionella druvorna sangiovese och trebbiano, utan även chardonnay och vermentino.
Ägaren Lorenzo Signorini berättar att de gör åtta olika viner, 48 000 flaskor om året.
- Det är en liten produktion och knappt lönsamt. Men glädjen att få vara vinodlare överväger, säger han och pekar ut över vinrankorna som breder ut sig.
- Om du har en hård väska som tål smällar på flyget, köp några flaskor med hem. Öppna och dofta, så strömmar hela Elba emot dig.

Text av: Anders Örnevall


Kristallklart vatten, ljuvlig mat och dryck och förföriskt trivsamt väder. Italienarna älskar sitt Elba, och nu är det svenskarnas tur att ta del av den toskanska ön. FOTO: SHUTTERSTOCK
Invånarna på Elba har odlat vin i hundratals år. De här vinstockarna tillhör Cantina Cecilia en av många vingårdar på ön.
Ett rum med bubbel och utsikt. Öppna dörren till balkongen och titta ut över Medelhavet.
Trädgården på Hotel Ilio. Här hittar man skugga när solen blir för varm.
Ett lokalt vitt vin på druvan vermentino.
Vattnet är så klart att båtarna i hamnen tycks sväva fritt.
Hamnen och gamla stan i Portoferraio, med Forte Stella. Här bodde den avsatte franske kejsaren Napoleon Bonaparte mellan 1814 och 1815 innan han återvände till Frankrike.
Spiagga del Forno, Elbas bäst bevarade hemlighet. Den ligger nära staden Scaglieri, mellan Procchio och Portoferraio. Hit åker bara Elbabor för att bada. FOTO: SHUTTERSTOCK