Flera av Dubais lyxhotell har egna stränder. I några av världens rikaste metropoler - som New York - är det inte ovanligt att rika människor gömmer sina fantastiska våningar bakom intetsägande, rentav förfallna fasader. För att inte väcka kriminellas nyfikenhet, men också för att det i många kretsar anses ofint att skryta.
Glänsande inredning på Burj Al Arab. Foto: Måns IvarssonDetta känns som befängda tankar i Dubai.

"Världens säkraste stad"

Snäckskalslik lobbyinteriör på Burj Al Arab. Foto: Måns IvarssonEtt tungt vägande skäl är förstås att Dubai stolt kallar sig "världens säkraste stad" - kriminaliteten, inte minst egendomsstöld, är försumbar - men dessutom tycks själva tanken, att blygas för sin rikedom, otänkbar.
Nej, här vinner den som mest och bäst flashar sitt guld.
Alltså tävlar stans byggherrar om att överträffa varandra.
Bara för några veckor sen slog världens högsta skyskrapa upp sina portar. Burj Khalifa (tills nyligen: Burj Dubai) är över 800 meter högt och rymmer 160 våningsplan.
I jämförelse med det framstår naturligtvis lyxhotellet Burj Al Arab med sina 321 meter och 60 våningar som pyttigt, men det är i lobbyn där jag står nu. Och bara gapar.
I reklamen kallar sig hotellet "världens lyxigaste upplevelse" och jag är beredd att tro på Sovlyx på Burj Al Arab. Allt är i guldram, även takspegeln. det.

Hotellrummen med dramatisk utsikt

Det jag ser på en guidad rundvandring här slår allt jag hittills sett av hotell–lyx. Lobbyn rymmer bland annat en gigantisk springbrunn och ett helväggsakvarium. Lobbyns innertak sitter i skyskrapans topp och kikar vi upp sticker de 60 våningarnas kalkvita innerbalkonger ut och ger oss en kittlande känsla att befinna oss inuti en enorm snäckskulptur.
Rummen är uteslutande sviter i två etage där varje plan har sin egen stab av personal. Sviterna är oerhört läckra, samtliga med jacuzzi, dramatisk utsikt, detaljer i rent guld motsvarande 800 gram per svit och "goodie-bags" med lyxprylar gästen får behålla till ett värde av 4000 kronor (sviterna kostar från cirka 5000 kronor per natt).
Högst upp i skybaren sitter plaketten från Guinness rekordbok som intygar att världens dyraste drink sålts här, en whiskeycocktail á 27 000 kronor glaset.

Den översvallande lyxen fortsätter

Hotellet, format som ett segel, reser sig, som sig bör i statuskretsar här, på en alldeles egen och konstgjord ö (intill den långa havsstrand som utgör stans norra ände).
Den översvallande lyxen fortsätter på stans berömda shoppinggallerior, också de i sin prakt resultat av rika mäns tävlan om att överträffa varandra. Utropstecken på Mall of the Emirates är Ski Dubai, fem stora inomhusskidbackar, året runt täckta med riktig snö och med plats för 1500 skidentusiaster åt gången.
Nyare och större Mall Dubai har ett akvarium över flera våningsplan där den hugade bland annat kan dyka bland hajar. Passar inte det så ryms här även en skridskobana samt gigantiska vattenfall.

McDonalds kostar som hemma

Galleriornas butiker handlar inte uteslutande med märkesvaror av lyxkaraktär, här finns även kedjor som H&M och The Gap.
Dubai är visserligen en stad som i första hand vänder sig till den ekonomiskt oberoende, men det går att få ut en hel del – och även shoppa – för den måttligt bemedlade.
Gallerierna är många och i olika prisklasser. Här finns till exempel en "kinesisk" och en uteslutande "indisk" samt även outletköpcenter (även om Dubai Outlet Mall hade ett rätt tunt utbud vid vårt besök).
McDonalds kostar som hemma och tripp med båttaxi över vattendraget ("the creek") som delar stan går på två kronor. Vi tog en sådan och hamnade i en värld långt bortom miljardärslyxen, i Dubais "Gamla stan". Här, i de trånga gränderna, har kryddhandlarna sina bås fyllda av säckar med färgstarka kryddor. Runt hörnet ligger tygbutikerna på rad (vi köpte ett fint sängöverkast för 700 kronor) och intill finns stadens berömda guldkvarter.
Guld är en av varorna som är riktigt prisvärda här (en annan är bilar, men sådana får ju inte lika lätt plats i bagaget...).

Bilkulturen är extremt stark

Att ta sig runt i stan var tidigare ett stort problem. Bilkulturen är extremt stark här (många familjer har fem sex bilar), köerna därefter och taxi ofta svårt att få tag i. Sen i höstas är allt bättre för den tillfällige besökaren: då öppnades stans nya tunnelbana, självklart av lyxig variant och med luftkonditionering även på själva stationerna.
Folkmässigt är stan extremt internationell. Här bor 220 olika nationaliteter och trots att landet (Förenade arabemiraten) är muslimskt är i Dubai de kristna i majoritet.
Lokalpolitiken är dock sådan att den inhemska befolkningen gynnas starkt. Dessa har till exempel monopol på vissa jobb, som inom polisen eller på Dubai International Airport, jätteflygplatsen som i fjol gick om Londons Heathrow när det gäller störst taxfreeförsäljning i världen.
Det är också dessas bäbisar, de inhemskas, som förses med egna bankkort redan på BB.
Det gäller att handla i tid. Livet är kort.