Orangutanger och dvärgelefanter - Borneo har djur som inte finns någon annanstans
Vi är på väg hem från en nattsafari när jag känner att något är fel. Vi är nästan hemma vid vår bungalow när en lång grön orm slingrar tvärs över den skumt upplysta gångvägen på pålar och upp mot handräcket.
Jag tvärnitar och ropar "orm" och springer tillbaka mot huvudbyggnaden för att hämta Edmundo, vår guide.
I Sverige är jag aldrig rädd för ormar, men här är de större, längre och giftigare, så hjärtat slår ett extra slag.
Ser någon i sällskapet ett djur sprider sig ryktet fort, så vi blir snabbt en rätt stor samling på den lilla träbron, två meter över marken.
Edmundo granskar ormen som nu slingrat sig upp mot ett träd och säger att det är en hundtandad kattögonsnok (Dog-tooth cat snake), en giftig trädorm, och ber oss ta några steg bakåt.
Resan hit till Borneo Rain Forest Lodge tog oss fem timmar, varav tre i jeep på skumpiga djungelvägar.
Borneo Rainforest Lodge tar emot 60 gäster åt gången och ligger i hjärtat av Danum Valleys nationalpark, ett område på 438 kvadratkilometer - som anses ha ett av världens mest komplexa ekosystem i en regnskog som är 140 miljoner år gammal.
Orangutanger, näsapor, dvärgelefanter - Borneos djungler har djur och växter som inte finns någon annanstans i världen. Men regnskogarna på världens tredje största ö är hotade - framför allt på den indonesiska sidan - av skogsskövling och torka.
I dag finns bara cirka hälften av det ursprungliga regnskogsområdet kvar. Ett positivt tecken är den överenskommelse som fattades för två år sedan då öns tre länder, Malaysia, Brunei och Indonesien, beslöt att skydda 220 000 kvadratkilometer regnskog i Borneos inre, en landyta stor som halva Sverige.
Ett annat är att allt fler här i Sabah, Malaysias näst största provins, förstår att ett hållbart skogsbruk är förutsättningen för att locka till sig en ekoturism som ger intäkter, arbetstillfällen och fler utbildade djungelvakter.
Djungelns lobbyistkår består inte bara av miljöforskare, där ingår också alla naturintresserade turister som på olika sätt får lokalbefolkningen att uppskatta, värdera och skydda sin flora och fauna.

Dramatik bland trädkronorna

Att vandra på en djungelväg en tidig morgon känns som att vandra längs en svensk skogsväg en högsommardag i juni. Fåglarna kvittrar och grönskan är sprängfylld av klorofyll.
Dramatiken sker högt uppe bland trädkronorna innan morgonsolen värmt upp den dimhöljda djungeln.
På en trädtoppsvandring måste man övervinna sin rädsla, det finns ingenstans att fly. Hängbroarna, som på sina håll kan vara 30 meter över marknivån, går mellan trädstammar över dalgången där Danumfloden slingrar sig. Runt trädstammarna har det byggts mötesbalkonger, ibland får vi klättra uppför eller nedför stegar till nästa platå. Utsikten över djungelns dubbla tronhimmel, den som gör att det råder skymning på marken även när solen skiner, är värd alla fjärilar i magen.
Senare på dagen går vi uppför floden med var sin däckslang under armen. Vi går raskt så att blodiglarna inte ska fastna. De är små blodtörstiga rackare som lockas av kroppsvärme, svett och andra dofter till naken hud. De är det stora samtalsämnet under middagarna. Vem har fått och var har de satt sig? Redan första dagern investerade vi i blodigelstrumpor, som dras åt strax under knäet.
Efter en halvtimme är vi framme vid sandbanken där vi och vår guide Edmundo går ut i vattnet. Vi sätter oss tillrätta i den uppumpade slangen så vi kan flyta med strömmen nerför floden.
- Det är inte farligt, här finns inga krokodiler, blodiglar eller skadliga amöbor, men ta inte tag i några grenar som sticker ut, för där kan det finnas ormar, säger Edmundo.
Vattnet är svalt, alla obehagskänslor försvinner med strömmen.
Att färdas långsamt nerför en flod och titta upp mot himlen, molnen och djungelsluttningarnas höga träd och hängande lianer slår det mesta jag har varit med om tidigare! Mötet med den 140 miljoner år gamla djungeln är nästan en religiös upplevelse.

Eldflugesafari på floden

Några dagar senare är det dags att byta djungelvandringar mot en båtsafari på Sabahs längsta flod Kinabatangan River.
Återigen skumpar vi fram på den ojämna djungelvägen för att drygt fyra timmar senare komma fram till Kinabatangan Riverside Lodge utanför Sukau Village. Att området lockar många turister märks på antalet lodger längs floden. Här är det lättare att se djur, än inne i djungeln, synfältet är större på en flod än på en djungelstig med tät grönska.
Vår lodge är, liksom den förra, byggd på pålar och sammanbunden av träbroar. Dagarna är fulltecknade med båtturer. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar ser vi flockar med näsapor, långsvansade och kortsvansade makaker och andra apor jag inte kan namnet på. Aporna sover gärna i träden närmast flodbanken, med floden i ryggen behöver de bara ha uppsikt åt ett håll.
Vi ser också örnar, hägrar, näshornsfåglar (hornbills) och giftormar. Det som gör mig lyckligast är orangutangerna, bland annat en hona som sitter med sin unge i den djupa grönskan och tuggar på frukt som hänger från grenarna. Vår guide Eric berättar om allt vi ser, han lär oss identifiera övergivna orangutangbon. En rolig detalj är hans mobil där han spelat in olika fåglars locksånger.
En kväll efter middagen innan det har blivit riktigt mörkt tar han med oss på en eldflugesafari nerför floden.
- Ni ska få se ett träd som ser ut som en julgran med tusentals eldflugor.
Vi hinner inte åka så långt, kanske en kvart, då jag och Binge ser något stort som rör sig intill flodbanken.
- Titta, elefanter, ropar Eric som riktar den starka strålkastaren in i gläntan.
Då brakar det till ordentligt inne i djungeln och vi hör hur något far fram längs med flodbanken.
- Visst, det är elefanter, säger Eric upphetsat och ber båtföraren stänga av motorn samtidigt som han släcker strålkastaren.
Vi är med om något osannolikt. Elefanterna ska enligt djungelvakterna vara flera mil längre norrut. Det här är förmodligen en mindre hjord.
Eric pratar i sin walkie-talkie som sprakar och knäpper, några meter från oss hör vi hur det brakar och knakar när hjorden plöjer sin väg genom flodkantens träd och buskage. Spänningen är olidlig. Månen ger lite ledljus och båten följer sakta med strömmen, vi är knäpptysta och omgivna av ett stort mörker. Plötsligt åker fören in i ett utskjutande buskage, strålkastaren tänds och där - ett par meter framför oss - ser och hör vi en elefant som trumpetar innan han tillsammans med den övriga hjorden försvinner in i den täta mörka vegetationen.