Det är surfdags på Playa Santa Teresa i Costa Rica - Centralamerikas bästa surfstrand. Vågorna är 4-5 fot sets, glassy, vad mer behöver jag säga?
Med våra brädor fastklämda under armen sätter vi fart nerför stigen och saktar inte in förrän vi känner sanden mellan tårna.
Framför oss utspelar sig ännu en av Santa Teresas magiska solnedgångar och det är svårt att inte stanna till och iaktta.
Den sjunkande solen målar himmel och hav i orangeskiftande färger. Stranden är insvept i en tunn dimma och överallt sitter människor som njuter av dagens sista strålar.
Vattnet är fullt med surfare, som alla paddlar ihärdigt för att fånga några sista åk innan mörkret faller.
Plötsligt rusar en av de lokala surfkillarna förbi mig, med rastaflätorna slängandes runt ansiktet.
- Ska du stå där och slösa bort dagens bästa vågor, ropar han från vattenbrynet.
Jag kutar efter honom, kastar mig på brädan och paddlar i riktning mot horisonten.
För bara 15 år sedan var Santa Teresa en isolerad strandby där elektricitet var en lyx och besökare från omvärlden sällsynta.
Men så en dag anlände ett gäng äventyrliga surfare och fann vad alla brädåkare söker - "constant swell" och en tom "line up"; vågorna var surfbara året runt och det fanns inga andra brädåkare att trängas med. Kort sagt - en surfares paradis.
Självklart höll de sitt nyfunna "secret spot" för sig själva. Men så småningom började hemligheten läcka ut och fler och fler vågdyrkare sökte sig hit.
I och med detta tog utvecklingen i byn sakta men säkert fart. Tälten övergavs för surfinspirerade hostel. Flera mindre matbutiker öppnades. Och de lokala matställena, som dittills mättat hungriga surfare med nationalrätten gallo pinto (ris och bönor), fick konkurrens av restauranger med mat från världens alla kök.

"Livet är skönt"

I dag är Santa Teresa ett surfmecka. Men du behöver inte vara en surffantast för att trivas här. Atmosfären är avslappnad och uttrycket "Pura vida" (typ, "Livet är skönt") används flitigt som hälsningsfras, både på torra land och i vattnet.
Reggaemusiken är också en stor del av kulturen och efter solnedgången samlas man ofta kring brasor med gitarrer och bongotrummor för att jamma gamla Bob Marley-klassiker.
Är du nybörjare och vill prova på surfning finns det hjälp att få. Byn har ett antal etablerade surfskolor med certifierade lärare. En timme kostar runt 280 kronor och med detta pris medföljer oftast ett löfte om att du ska lyckas ställa dig på brädan under lektionens gång.
Ett billigare alternativ är att snacka med någon av de lokala surfkillarna. De kanske inte har ett diplom att visa upp, men kan garanterat lära dig ett och annat för halva priset. Eller varför inte bara ragga upp någon på stranden för gratis tips?
Peter Sahlberg och Jens Holmer är ett par svenska surffantaster, som kom hit första gången 2001 och nu driver Surfakademin, Skandinaviens största surfreseföretag, en camp i byn. Under vinterhalvåret lär de nybörjare såväl som vana surfare att nå nästa nivå på brädan.
- 2001 var här orört, galet läckert och svårtillgängligt, berättar de.
- Det fanns det bara ett par lokala restauranger och en trött surfbutik. När vi kom tillbaka 2004 hade det börjat hända grejer. Den slitna grusvägen fanns kvar, men fler och fler hade börjat upptäcka de underbara vågorna och den vackra omgivningen.
Costa Rica har tropiskt klimat och 27-gradigt vatten året om. I Santa Teresa är det extremt vågsäkert året runt med optimala förhållanden under perioden december - april.
- Surfningen är i världsklass - både för nybörjare och för erfarna surfare, säger Peter Sahlberg. Det är surf varje dag med bäst förhållanden på förmiddagarna och vid solnedgången.
- Och stranden måste vara en av världens läckraste. När man sitter på brädan ute i vattnet och tittar in mot land bländas man av en mäktig grön bakgrund - regnskogen löper hela vägen ner till stranden.
Så när Surfakademin 2006 skulle välja en vinterdestination var valet lika självklart som enkelt.
Det unika med Santa Teresa är att byn lyckats behålla sin genuina charm trots surfarinvasion och ständig utveckling. En anledning är förmodligen att det enda sättet att ta sig hit är med skraltig lokalbuss genom en vildvuxen djungel.
Lokalbefolkningen har inte låtit sig påverkas mycket av tillströmningen av turister. Många av dem pratar fortfarande endast spanska och stannar man i byn ett tag känner man sig snart som hemma.
Dessutom finns det, till skillnad från världskända surfställen som Hawaii och Australien, både mycket plats och god mentalitet bland vågorna.

Text av: Anja Krontoft