Jacques Garcia är arbetargrabben som blev slottsherre.
Hans pappa, som älskade vackra saker, tog med honom till slottet Champ de Bataille för första gången när han var tio år. Jacques lade märke till de vackra proportionerna och hur fint ljuset föll in över stengolven. Den dagen bestämde han sig för att bli arkitekt. Och så framgångsrik att han 35 år senare kunde köpa hela stället!
Champ de Bataille byggdes 1686–1701 av greve Alexander av Créqui. Hans arvtagare, hertigen av Harcourt, smyckade ut det på ett praktfullt vis och det är denna epok Jacques Garcia velat återskapa. Och att kunna se ett fullt möblerat palats från tiden före franska revolutionen är unikt.
Inte ens kungliga Versailles är på långa vägar återskapat efter revolutionens härjningar, trots alla statliga anslag och horder av anställda. Så Jacques Garcia tar sig rätten att vara lite kaxig:
– Låt anställda konservatorer hålla på, och även fantastiska miljöer blir utarmade. För att lyckas med ett hus måste man älska det!
– Själv blev jag så svag för Champ de Bataille att jag dök in i renoveringsprojektet som om det vore den stora kärlekshistorien i mitt liv! Denna galenskap har gjort mig till den jag är. I stället för att fortsätta leva ett lugnt liv, åta mig ett uppdrag här och gå på en auktionsvisning där, så leder jag en stor inredningsfabrik för att få ihop pengar till detta ställe.

Ett hem - inte ett museum

Han har 40 anställda och prestigeuppdrag över hela världen. Affärerna går mycket bra. Utan omsvep erkänner han att summorna han lägger ner på sitt eget hus är vansinniga, men försvarar sig med att det i alla fall är egna pengar han slösar med.
– Själv behöver jag inte mycket. Under tre år hade jag ingen riktig lägenhet i Paris där jag har mitt kontor, utan jag bodde i ett litet rum. Jag hade fyra kostymer, tre tröjor och tio skjortor och klarade mig utmärkt. Ett studentrum skulle räcka. Alla utrymmen i slottet använder jag för att ta emot gäster, något jag verkligen älskar, förklarar han.
Annars tycker han att ägandet i sig är besvärligt:
– Att äga är något av det tyngsta som finns. Jag tror att jag hatar det.
Men ingen kan ta miste på hur stolt och glad han är över sitt livsverk.
I tonåren började han gå på loppmarknader med sin pappa, och utvecklade en radar för dyrgripar.
Bara genom att titta på en trave smutsiga tallrikar kan han se om någon av dem tillhört Marie Antoinette.
Han vet exakt vilka uttryck Madame de Pompadours smak tog sig, och är i detalj insatt i hur Solkungen Ludvig XIV:s hantverkare arbetade. Han kan allt om gamla tiders högreståndsliv och om antikens kultur. Så när han köpte sitt slott för 18 år sedan kunde han möblera det med sina fantastiska auktionsfynd.
Numera ägnar han sig mest åt att möblera om, ofta med hjälp av besökande vänner. Och när allt hittat sina nya platser, äter sällskapet middag i paradvåningen, på Ludvig XVI:s handmålade porslin, under ljuskronorna som en gång lyst upp Villa Borghese, omgivna av två tusen år gamla romerska kejsarbyster.
Detta är med andra ord ett hem, och inget museum.
Men inte nog med slottet. Jacques Garcia har också anlagt en 40 hektar stor trädgård, en allegori av universum i 1600-talsstil. Precis som i sina inredningar har han iscensatt stämningar, allrahelst i stilen gammaldags extravagans.
Du kan räkna till cirka 20 fontäner, bassänger och dammar, tio lusthus och andra fåfängor. Och, om du orkar, till 60 000 buxbomar, 35 000 idegranar, 10 000 avenbokar, 2 500 lindar och över 100 palmer. Tio heltidsanställda trädgårdsmästare har fullt upp. Denna fantastiska trädgård är som vackrast mellan juni och september.


Text av: Helena Cohen-Höjenberg