Efter några dagar på charterorten Içmeler i södra Turkiet vill vi känna att vi är i Turkiet på riktigt och styr hyrbilen ut på Bozburunhalvön. Vi har inte kört i många minuter innan höghushotellen försvunnit och ersatts av stillsam landsbygd. Så snart vi svängt av mot Bozburun ser vi havet som tränger in med sina vikar mellan bergen.
Vårt första stopp är byn Selimiye. Det är en båtbyggarby där hammarslagen påminner om att allt inte är turism ens i denna del av Turkiet. Här byggs vackra gületer, traditionella segelfartyg.
Men visst finns turister även här. Främst turkiska sådana, som kommit hit med egen segelbåt eller i bil. Vi promenerar längs kajen på jakt efter restaurangen Sardunya som vi blivit tipsade om av vår hotellvärdinna i Içmeler. Längs vattnet ligger restaurangerna på rad, ofta gömda i frodig grönska.
Fina stranden Kargi Koyu.
Vi hittar Sardunya men fortsätter en bit till bara för att det är så trevligt. Här sitter en äldre dam och skalar gurka bredvid sin egen odling och en jämnårig man kommer med fisk i en hink. Men man ska inte tro att tiden stått stilla, inifrån huset hörs pip från ett dataspel.
Vi går tillbaka till Sardunya, får kika i fiskdisken och pekar ut en rejäl grouper. Nästa gång vi ser den är den förvandlad till lättgrillad filé, serverad med sallad och pommes frites.
Medan vi äter lyssnar vi på böneutropen från moskén och håller koll på krogens gästbrygga där enorma segelbåtar lagt till. Vi som kommer utan båt kan i stället övernatta i något av Sardunyas tolv rum som ligger i låga stenhus på gården bakom.
Vi kikar in i ett och bakom terrassen som är skuggad av vinrankor hittar vi ett modernt dubbelrum med alla bekvämligheter. Nedanför ligger en pytteliten stenstrand, kanske två gånger 15 meter, med nio solstolar. Här kan man gömma sig för världen under några dagar, men själva fortsätter vi till nästa by.

Bozburun visar sig vara mindre charmig än Selimiye, men segelbåtarna är minst lika många. Här gör restaurangerna reklam för fritt wifi och gratis duschar för seglare. I Bozburun finns också tull för dem som seglar från de närliggande grekiska öarna Symi och Rhodos, så vi förstår att de flesta besökare kommer över havet.
Själva kör vi bil på slingriga vägar. Inga problem med trafiken, men vi får se upp med fyrfota vänner på vägen. Getterna flyttar sig när vi kommer, men de små sköldpaddorna tar god tid på sig för att gå över asfalten. Vi stannar och fotograferar den första, men snart blir det rutin att väja när vi ser något hjälmliknande på vägen.

Nästa dag åker vi ut på Datçahalvön. Näset är smalt, än ser vi hav på höger sida, än på vänster. Det är bergigt, men vägen är bättre än till Bozburun.
Vi är snart framme i staden Datça, större än väntat med 14 000 invånare.
Kryddor på marknaden. Foto: Martina Huber
Vi hamnar mitt i den livliga lördagsmarknaden. Här säljs frukt, kryddor och husgeråd. Och kläder förstås. Precis som i Marmaris och Içmeler finns märkeskopior av T-shirtar och jeans. Men inga souvenirer. Det är helt fritt från turistprylar, här handlar stadsborna själva.
Vi vandrar vidare genom stan och finner den varken pittoresk, charmig eller vacker, däremot genuin och oturistisk. Jag köper en burk lokalt producerad honung, i enkel burk utan förförisk etikett med engelsk text.
Men vi är inte ensamma turister i stan. När vi tar till vänster vid moskén ser vi var de andra håller till. Vi kommer ut vid en liten bukt och där ligger båtarna förtöjda utanför en räcka av restauranger och kaféer.
Det är mysigt värre och vi bryter vår svit av fika på turkiskt kaffe med var sin caffe latte under en palm i en trädgårdsservering.
Ville vi bada skulle det gått bra också. På syn- och gångavstånd har vi en av Datças stränder, den halvmåneformade Kargi Koyu.

Mer att se och göra nära Marmaris - läs tipsen ovan!