Vid Cruz de Tejeda mitt på Gran Canaria startar sex vandringsleder. Vi väljer den som går mot den lilla byn Culata. Den torra och steniga stigen ringlar sig neråt mellan vallmo, ginst och agave. Nedanför oss ser vi smala vägar längs bergssluttningarna. Här och där en by med vita små hus omgivna av gröna odlingar.
Stigen är smal och bitvis ganska brant. Vandringsstaven kommer till användning för att ta stötarna och parera för lösa stenar i nedförsbacke. Ingenting i stigens oansenliga beskaffenhet avslöjar att detta är en ”camino real” – en kunglig väg. Men så kallas de, dessa åsnestigar som förbinder de små byarna i Gran Canarias bergiga inre. Deras historia är nästan lika gammal som spanjorernas här på öarna.
Lederna anlades kort efter Spaniens erövring av Kanarieöarna på 1400-talet. Syftet var att få spanjorer att flytta hit och kolonisera öarna. De nyinflyttade bönderna behövde stenlagda leder för att transportera sina varor och dessa bekostades av hovet – alltså spanska staten. Ofta bestod de av stigar som ursprungsbefolkningen guancherna redan trampat upp.

Vandringsturismen är ännu ung

I dag har en del av stigarna blivit asfalterade vägar, andra är sedan länge övervuxna och bortglömda, men en del har rustats upp och blivit vandringsleder för dagens turister. Nya leder öppnas efter hand, men vandringsturismen är ännu ung på Gran Canaria och några riktigt bra kartor finns inte än.
– Det går inte att lämna en led. Då går man vilse eller ramlar ned för ett stup, skrattar Björn Westin, svensk vandringsguide med tretton års erfarenhet här på ön.
Han driver äventyrsföretaget Rocky Adventure och guidar i bergen året runt. Det är han som leder vår lilla grupp. Plötsligt stannar han vid ett kaktussnår och pillar loss en liten prick från en fikonkaktus. Han krossar den i handflatan som genast färgas blodröd.
Det är en koschenillsköldlus vars röda färgämne används bland annat till kosmetika och korv. Och till campari förstås. Ursprungligen kommer den från Centralamerika, spanjorerna tog hit den och under kolonialtiden var den en viktig inkomstkälla.
Snart ser vi fikonträd och vinodlingar. Vi närmar oss Culata. På dörren i byns första hus hänger en plastpåse med nybakt bröd. Servicen verkar vara ypperlig här ute på landet. Strax går vi förbi den ena av byns två barer. Den heter Roque Nublo efter bergstoppen som vakar högt över oss. Inne vid bardisken sitter två äldre män och röker med varsitt glas framför sig. På tv:n visas ett spelprogram.
– Om man behöver någonstans att bo på sin vandring är det bara att gå in i baren i närmaste by, säger Björn Westin. Det är alltid någon i byn som hyr ut något hus. Är det inte barägaren själv så vet han vem som gör det. Och det finns alltid något ledigt. Om det inte är helg förstås, för då vandrar Las Palmas-borna i bergen.
Förutom två barer har La Culata inte mycket att visa upp för världen; en liten mataffär, minimalt torg (en del skulle kalla det vändplats) där bussen stannar, sliten betongfotbollsplan och en enda parkbänk där tre män i hatt sitter och bevakar vad som händer i byn. De har inte mycket att notera, ankomsten av ett tiotal vandrare är nog dagens största händelse.
Vi gör dem kanske besvikna, för vi blir inte kvar länge. Fyller bara på med dricka i butiken och sedan är vi på väg igen. Nog skulle jag gärna stannat lite längre, men nu ska vi till Finca la Isa, ett av Gran Canarias cirka 400 casas rurales (hus på landet) där man kan hyra in sig för natten.
Björn har ordnat ett specialmottagande för vår grupp så när vi kommer fram är grillen varm och där står kocken Floro och blandar mojo till vår lunch. Mojo är den röda eller gröna sås man får till det mesta på Kanarieöarna. Själva får vi linda bacon runt dadlar. Det blir cucarachas escondidas (dolda kackerlackor) som snart ska grillas.
De kommer att bli något av det allra godaste på vår lunch, i svår konkurrens med kött, fisk, papas arrugadas (skrynkliga potatisar) och mycket mer som snart dukas fram från grill och spis.
Att stanna några nätter på Finca la Isa innebär att kunna äta sin middag på terrassen med utsikt över dalen. Laga sin egen mat i det väl tilltagna lantköket. Vandra på dagarna. Coola ner i utomhusjacuzzin efteråt. Sova svalt på natten bakom tjocka stenväggar.
Vill man slippa laga egen mat finns massor av alternativ på Gran Canarias landsbygd. Vi väljer att lämna bergen och reser vidare till Arucas bara en dryg mil från Las Palmas. Strax utanför byn ligger Hacienda del Buen Suceso, en bananplantage som sedan 1997 också tar emot nattgäster.

Lätt att stressa av

Här lever vi en annan typ av lantliv. Utanför den stora ockrafärgade byggnaden sjunker vi ner i korgstolar med utsikt över bananodlingen. Om andan faller på kan vi bryta av med ett bad i poolen här ute eller i jacuzzin under tak strax bredvid.
Alla byggnader bär på minnen från gårdens verksamhet i jordbruket. Ladugården har fått bli matsal där vi äter papas arrugadas, croquetas de morcilla (blodkorv) och solomillo de cerdo (fläskfilé). Loungen med stor eldstad och bokhylla med kvarlämnade böcker ligger i den gamla redskapsboden.
De 18 rummen har olika färgsättning och möbler i mörkt trä och järn. Vi får en liten svit i två våningar med snedtak och utsikt mot bananodling och havet från duschen. Utanför delar vi den stora terrassen med grannarna. Från solsängarna där ser vi också bananträd.
Alla dessa bananer gör att man lever som i en egen värld. Utanför haciendans murar larmar bilar och bussar och husen ligger nära, men här inne ser vi bara gröna fält av bananträd. Det är lätt att sjunka in i ett kontemplativt energisparläge och ägna timme efter timme åt att plöja igenom redskapsbodens bokhylla eller bubbla bort i jacuzzin.
Avstressande? Ja, verkligen. Och ändå bara en kvart från Las Palmas sprudlande liv.

Ladda hem en GRATIS reseguide över Gran Canaria.