Det är som färgterapi! Inte någonstans jag har varit eller på några bilder från paradiset jag sett, och det är många kan jag tillägga, har jag upplevt färger klarare eller vackrare än dessa.
Att simma i så här klart vatten är en upplevelse som är svår att sätta ord på. Men det gör mig lycklig. Vi båtluffar i Västindien, även kallat Karibien. Öarna är väsensskilda men färgerna lika klara och vackra från soluppgång till solnedgång.
Resan börjar på Sint Maarten som är en av huvudöarna i Karibien. Det är hit flyget från Sverige går. På grannön Anguilla kallar man den för sin huvudstad, eller huvudö.
Sint Maarten har den spännande detaljen att ön är delad mellan Holland och Frankrike. På den holländska sidan pratar alla engelska och den gångbara valutan är dollar. Det gör att det är mycket billigare på denna sida. Så fransmännen från andra sidan, där det är euro som gäller, åker över hit och shoppar, allt från mat till kläder. Trots att utbudet i Frankrike egentligen är bättre. Holländska sidans shoppingutbud är anpassat efter kryssningsfartygens behov. Sint Maarten är en av de hamnar i Västindien som kan ta emot de största kryssningsfartygen.
Enligt skrönan om öns delning gick det till så att man delade upp sig i två lag. Fransmännen sprang från ena kusten och holländarna från den andra – där de möttes beslutade man att gränsen skulle gå. Den 11 november på öns nationaldag ordnas en stafett runt ön till minne eller heder av denna sägen.
Vi lämnar Sint Maarten efter att ha botaniserat lite i huvudstaden Philipsburgs butiker, ätit en fantastiskt god middag vid hamnen och njutit resans första solnedgång från en av barerna vid stadens helt nya boardwalk.

Det karibiska lugnet

Från den franska delen av ön som heter Saint Martin går det båtar flera gånger om dagen över till Anguilla. Biljett behöver inte bokas eller köpas i förväg, det är bara att ta sig till hamnen i Marigot, köpa biljett och gå ombord. Men nu ska du byta land – glöm inte det – Anguilla tillhör Stor- britannien, så pass behövs. Du åker även på en avreseskatt plus båtbiljetten.
Båtresan är väldigt lugn och tar inte mycket mer än femton minuter. En god vän till mig gjorde denna resa för några år sedan och berättade med skräck om den lilla, lilla båten och de stora, stora vågorna. Vår stora båt tar oss väldigt lugnt och säkert över till Anguilla.
När vi är framme och står i kön till passkontrollen ser jag en skylt som lockar med det totala karibiska lugnet på Sandy Island. Jag bestämmer mig direkt, dit ska jag.
Vad kan väl vara mer exotiskt än en pytteliten ö med en palm på och ett litet hus. Och i det lilla huset serverar man dessutom lunch!
Anguilla har enligt alla böcker och guider Karibiens vackraste stränder. Det är ju stränder vi är här för att njuta av. Och kan det bli bättre än en egen strand på en egen ö?
Båten till Sandy Island går från Sandy Ground, står det på affischen. Det är bara att ta sig till piren vid hörnet nära Johnnos. Sagt och gjort.
Vid Johnnos står en liten kur med ett telefonnummer på: ”Ring, och vi hämtar dig…” Precis när jag tar fram telefonen för att ringa kommer JoJo, det visar sig att det är han som både kör båten och driver den lilla restaurangen på ön.
– Vi är lite sena säger han, men vi åker vid kvart över tio.
Vi tittar ut över det turkosa havet så länge. Vi som ska ut på ön är jag och fotograf Cornelia plus ett par från New York. JoJo och hans kompanjoner packar båten med stora kylväskor och säckar fulla med is. När de är färdiga är det bara att ta plats i båten och åka ut.
Inne i hamnen är havet lugnt och magiskt turkosblått. Men så snart vi lämnat piren blir vågorna större. Det blåser inte, men det går sjö. Efter några minuter ser vi den lilla ön som är mindre än vad jag kunde föreställa mig. Det är verkligen bara en palm och ett litet hus. Att gå runt den tar inte ens en minut. Ju närmare ön vi kommer desto högre blir vågorna.
När vi nästan är framme ser vi tydligt revet runt ön och JoJo rundar det för att ta sig in där det är en lucka. Nu är det så mycket sjö att jag undrar hur i hela friden vi ska kunna hoppa i land. JoJo och hans medhjälpare tar rejäl sats genom revet och styr beslutsamt mot ön. Kastar ankar och säger att nu måste vi vara snabba.
– Men inte du, säger han och tittar på den gravida kvinnan från New York. Du får ta den tid du behöver.
Den gravida och hennes make lyckas väldigt bra med att hoppa vid rätt tillfälle. Cornelia och jag tittar osäkert på kamerautrustningen och inser att den kommer att få bada om vi ska ta oss i land.
Jag skakar på huvudet och säger till JoJo att vi har ändrat oss och åker med tillbaka, om nu båten går tillbaka…
Vips är den gravida och hennes man uppe på båten igen, ankaret uppdraget och hela ekipaget på väg tillbaka till Sandy Ground på Anguilla.
– Är det vanligt att havet är så här vilt, frågar jag.
– Absolut inte, det händer några få gånger per år, och det är bara på den här sidan av ön, på Atlantsidan. När det är dåligt väder, snö och blåst i Kanada och USA blir det så här någon dag.
På morgonens väderrapport såg jag just att USA skulle få vinterväder denna morgon…

Paradisstränder i överflöd

Det finns hur många stränder som helst, det är inte långt till någon. Ön är 2,5 mil bred så det tar bara några minuter med taxi och du är på en paradisstrand. Vi avrundar dagen med en magnifik solnedgång på öns äldsta lyxhotell, Malliouhana. Sobert och vackert ligger det med en solnedgång som blev helt magnifik. Det såg molnigt ut när vi kom vid halv fem, men precis när de matchande drinkarna bars in sprack himlen upp och solen bjöd på en helt magnifik föreställning i färger.
Vår nästa båtresa går åter till Saint Martin, men bara för att byta båt till Saint Barth. Vi har bokat och betalat våra biljetter hemifrån så det hela går smidigt och klockan kvart över nio på morgonen kastar båten loss. Detta är också en hyfsat stor båt, resan är dock längre, en och en halv timme tar det och det går rätt höga vågor. Man gör klokast i att bara sitta still och njuta av havsluften. Det är klart väder så vi ser St Barth i fören under nästan hela resan. På vår högra sida ligger Anguilla och på den vänstra Saint Martin.
Vi angör Gustavia, huvudstaden på Saint Barth, halv elva. Det är en stad så vacker att den nästan är overklig. Att vi är i Frankrike framgår direkt. Brasserier och butiker ligger vägg i vägg. Efter ett par dagars strandliv är det härligt att promenera på Gustavias gator.
De flesta butiker är dock stängda under dagens strandtimmar. Efter lunch tar vi oss till stadens närmaste strand, Shell Beach – den heter så för att stranden är full med snäckor som fraktas hit från hamnen. Här råder en skön stämning. Från en liten strandrestaurang med inbjudande meny ljuder skön musik på lagom volym. Folk sitter antingen på terrassen och njuter av en lång lunch eller dåsar i solen. Stranden är liten men långt ifrån knökfull.
Framåt fyratiden när staden öppnar tar jag mig en butiksrunda. Utbudet på denna lilla yta är imponerande – men priserna är i euro. Jag har ställt in mig på dollar – så fort jag inser att det är euro som gäller blir allt rätt dyrt. Sympatiskt nog så gäller det inte stadens alla krogar. På franskt vis har många prisvärda menyer.
Gustavias mest kända lilla ställe heter Le Select, det drivs av Marious Stackelbourg, eller Stackelberg, en legend på ön och en av dem som håller den svenska historien vid liv. St Barth tillhörde Sverige mellan 1784 och 1877.
Inne på Select hittar du klipp ur svenska tidningar om Marious själv, bilder på svenska kungaparet och över en av entréerna hänger en skylt med texten: ”Utlämningsställe för Systembolaget”. Le Select har precis firat 60-årsjubileum, festen har hållit på i två veckor så Marious själv syns inte till i dag.
Vi avslutar vår första dag med en hamburgare här, det är billigt och gott.