Det är en varm och solig dag i början på juli.
Vi möter våra två guider och de tre andra vi ska paddla med vid en lugn liten vik i den pittoreska lilla byn Glengariff. Våra kajaker ligger redan och väntar på oss. Trots det fina vädret uppmanar guiden oss att ta med var sin tröja. Väl ute på öppet vatten kan det blåsa rejält.
Maken har paddlat havskajak några gånger tidigare, men barnen och jag är noviser. Leo, som är 12, får en egen kajak. Alma, 10, får dela en tvåmanskajak med mig. Innan vi ger oss av får vi en kort stunds instruktion i teknik och säkerhet. Det viktigaste är att alltid lyssna på guiden, som kan vattnen häromkring. Själva paddlandet ger sig lätt när man väl är i vattnet, bedyrar han.
Det visar sig vara helt riktigt. En kvart eller så efter att vi skjutit ut kajakerna i Atlanten har vi fått in snitsen. Det är vindstilla på det mörkt blankblå vattnet. Vi glider fram nästan utan ansträngning. Njuter av solens glimmer på havet och det spektakulära landskapet runtomkring: vatten, kullar och klippor i fler schatteringar av grönt och blått än den vildaste fantasi skulle kunna framkalla.
Vi paddlar längre ut i Bantry Bay, viken runt Beara Peninsula, som ibland kallas för "den hemliga halvön". Området är oförstört och ännu inte så känt bland turister. Här är sagolikt stillsamt. Vi tycks vara helt ensamma ute på vattnet denna dag.
Den majestätiska, kraftfulla kusten med sina grovhuggna, knaggliga klippor, hemliga små vikar och öar som tid och vatten mejslat ur stenen, har gjort området legendariskt bland paddlare. Här finns lugna sund där havet hägnas in av kobbar och holmar som är särskilt bra för nybörjare, samt öppna fjärdar där Atlanten visar en häftigare, vildare sida och paddlingen blir mer ojämn och utmanande. Vattnet värms upp av Golfströmmen, vilket gör att många marina arter trivs här. Chansen är god att få se sälar, delfiner, spännande fåglar och, med lite tur en och annan val.
- Titta! En säl!
Inte bara en, visar det sig snabbt. Flera släta, glänsande huvuden dyker upp, och två sälar följer efter kajakerna. På lite avstånd, visst, men ändå förvånansvärt nära. Alma och jag vänder oss om och upptäcker att ett par läckra varelser även slagit följe med oss.
Sälarna gör oss sällskap en god stund. De leker uppenbarligen. Gäckar oss och roar sig med att dyka ner under vattenytan när de tycker att vi kommer för tätt inpå, bara för att poppa upp igen efter några sekunder.
Efter någon timmes paddlande gör vi ett stopp på en strand på en pytteliten ö för lunch. Alla hjälper till att fixa med maten, vilda musslor, fläsk, bläckfisk. Vi njuter och småpratar innan vi åter baxar ut kajakerna i havet.
De lätta kajakerna kan dras i land i stort sett varsomhelst, vilket ger ännu större flexibilitet. Med stor frihet och gott samvete kan man utforska öar och klippor enligt väder och humor, hälsa på sälar, fåglar, havsuttrar mm.
På väg tillbaka mot Glengariff skiftar vädret, den blå himmeln fläckas med moln. Kustens trolska grönska känns plötsligt mörkare, mer mystisk, men ändå fridfull. Den tilltagande vinden piskar upp havet i små vågor. Vi får kämpa en aning mot blåsten. Väl i hamn igen efter sex timmars paddling och skönt trötta kroppar har vi bara en fråga: när kan vi ge oss ut igen?


Text av: Pina Nilsson