Jag ligger i solen i ett nät mellan katamaranens båda skrov och kisar upp mot seglet.
Just nu är det lätt att förstå Arubas slogan "One happy island" - en lycklig ö.
Vattnet rusar fram under nätet när brisen för oss till båtutflyktens första stopp, Antillavraket - ett tyskt fraktfartyg som sänktes av sin kapten 1940.
Besättningen på vår stora katamaran kastar ankar och vi hoppar i vattnet med snorklar och simfötter på. Sikten är fortfarande ganska dålig efter ett sällsynt oväder i förra veckan, men vi ser ändå fiskar i alla färger. Bland dem som simmar runt vraket hittar vi stora klarblå papegojfiskar och randiga sergeantfiskar.
När vi kommer ombord igen får vi sträcka upp armen i luften för att bli räknade. Alla är med och vi fortsätter turen. Inräkningen gav en lätt känsla av skolutflykt men den släpper i baren där det serveras fria drinkar och frukt.
Snorkling är en given aktivitet på Aruba. Men vill du verkligen gå till djupet kan du pröva på "sea trek" på De Palm Island - att promenera på havsbotten med 35-kilos hjälm på huvudet, förbunden med övervattensvärlden med en tunn luftslang.
Först får vi en kort lektion om hur vi ska tryckutjämna och om vilka handtecken vi ska använda om vi vill upp genast. Sedan hjälper två guider med tuber till när jag går ner under ytan på en stege. Öronen slår lock för varje steg ner. Syret från slangen bubblar i hjälmen. Jag stannar oftare än rekommenderade vart tredje steg och utjämnar, gäspar och sväljer.
Sedan går vi på led på trätrallar och tittar på fiskarna, som orädda simmar nära när guiderna bjuder på fiskfoder. Vi passerar en turistbuss som tippats i vattnet för att erbjuda skydd åt småfiskarna, sedan ser vi ett flygplan. Där visar guiden att vi ska sätta oss på stolar och skåla med en vinflaska, allt för att få kul bilder som guiden knäpper. Sedan kan vi så klart köpa cd-skivan.
Turistfälla? Ja, kanske, men en ganska rolig sådan, speciellt för oss utan dykcertifikat som knappast kommer så nära fiskarna annars.
Stränderna som lockar
Visst är undervattensvärlden fascinerande, men det är nog ändå stränderna som lockar de flesta till Aruba. Inte konstigt, för de är precis så vita som man förväntar sig i Karibien. När jag tar upp en handfull sand på Manchebo Beach och synar den på nära håll ser jag att den består av små, små korallrester som flutit i land. Mjuka och svala att gå på.
Manchebo är en av de härligare stränderna, med kokospalmer som skuggar solstolarna. I en av dem ligger Tracy Lockwood från Rolling, North Carolina:
- Jag är här för fjärde gången. Här finns allt man behöver på semestern.
Hon och hennes föräldrar nöjer sig inte med att ligga på stranden hela dagarna utan har utforskat ön ordenligt under sina många besök. Hetaste tipset:
- Marina Parada. Det är en liten pir med trevliga fisk- och skaldjursrestauranger strax söder om flygplatsen.
Jag promenerar längs stranden till Eagle Beach. Längst norrut växer Arubas mest kända träd mitt i sanden. Trädet som står nedanför hotellet Amsterdam Manor är ett av öns mest fotograferade motiv. Många tror att det är ett för Aruba så typiskt dividiviträd, men det är faktiskt ett fofotiträd. Det hittades av en PR-firma när Arubas turistmyndighet hade bestämt sig för att satsa på dividivi som ett av sina varumärken. Visserligen fel sorts träd, men det var väl det snyggaste...
Precis som namnet tycks antyda är Arubas huvudstad Oranjestad färgglad. Husen skiner i orange, rosa, kycklinggult, blått och grönt. Men stadens namn beror inte på det, utan kommer från Hollands kungafamilj, som tillhör furstehuset Oranien.
Staden har bara 35 000 invånare och är lätt överblickbar. Starta vid det stora rosa gräddtårtsliknande shoppingcentret Royal Plaza (märkesbutiker) och promenera längs vattnet förbi de små krimskramsstånden vid kajen (souvenirer), Eetcafé The Paddock (holländska turister och Heineken) till Renaissance Marketplace (fler märkesbutiker).
Eller leta dig in i stan till huvudgatan Caya Betico Croes som också har gott om shopping, lite mer åt billighetshållet, både pris- och kvalitetsmässigt.
Knalla på några kvarter längre och du blir belönad när du når fram till den lilla restaurangen Coco Plum. Där bakom ett grönt järnstaket sitter bara lokala gäster. Och så jag, med ett glas sval och god färskpressad ananasjuice framför mig.