Martin Cedercrantz är en av Sveriges mest respekterade pokerspelare. Han spelar för Simbapoker och har skördat framgångar både i Sverige och Las Vegas. Läs hans krönika - varje tisdag på Expressen.se
Min första resa till Las Vegas började redan hemma framför datorn när jag försökte vinna en plats till poker-VM. När det var 20 spelare kvar försvinner internet och paniken var total. Jag ringer min svåger och ber honom spela vidare. Han var vid tillfället ingen vidare turneringsspelare men jag hoppades att han skulle spela bättre än en kille utan nät.
Efter ett bra tag ringer han upp mig och sjunger "Viva Las Vegas". Låten påminde lite om Basshunters kreationer då sången inte var så bra men budskapet däremot var fantastiskt: Jag skulle spela VM i poker på självaste Binion's Horseshoe! Det var så många deltagare med detta år (2 576) att en del nästan fick sitta utanför kasinot. Jag var en av dessa. Om det var varmt eller på något annat sätt irriterande får ni fråga någon annan om då jag bara spelade i 20 minuter. Vissa grabbar drömmer om att bli poliser, brandmän eller obehagligt rika. Min dröm hade sedan länge varit att få spela denna turnering, en tävling där man får så mycket startchips att det spelas i en vecka.
Jag floppade set mot ett bättre set och degen åkte in, ingen veckas spel här inte. Det var trots detta något av det roligaste jag gjort, att få blåsa 10 000 dollar på 20 minuter och bara ha dig själv att skylla är ett underskattat nöje om det görs på rätt sätt. Vi gjorde det man skulle i Vegas, festade och spelade. Om New York är staden som aldrig sover så är Las Vegas staden som jag aldrig sover i. Bästa minnet efter att spela VM var när jag blev tvingad att prova en riktig Vegasbuffé av ett par kompisar som varit där förr och minsann visste hur man skulle hitta värde i byn.
För ett par dollar skulle jag få så mycket mat jag orkade äta, problemet är att tydligen att jag är för velig för buffé. Med en skolbespisningsbricka i händerna stod jag förvirrad och försökte välja något ätbart av all friterad mat. Plötsligt smäller det till i ryggen på mig, jag vänder mig förvånad och förbannad om. Där står en degenererad slottmaskinspelande tant på 80 år, jag antar att det är ett misstag från hennes sida och håller mig lugn. Man kan ju inte skälla ut en gammal tant tänker jag när hon säger: ”Watch where you are going you skinny, ugly looking man!”
Om det inte är jag som kommer med förolämpningar och otrevligheter så brukar jag åtminstone ha svar på tal när det drabbar mig, men denna gång var det helt tomt. Jag gick tyst och satte mig ner utan mat och undrade vad som just hade hänt. Sa hon verkligen detta till mig eller hade jag inbillat mig det på grund av sömnbrist? Visst hade hon sagt det och det blev inte bara ett fint Vegasminne utan även den bästa diss jag någonsin fått.
Martin "Skinny, ugly looking" Cedercrantz
pokerkronikor@expressen.se
