Krönika
Sex & Relationer

ABORT: Varför talar vi inte om smärtan?

Krönikör
Emilie Roslund

Jag ligger kallsvettig på kakelgolvet i vita bomullstrosor. Intill mig håller jag duschmunstycket med vattnet som strålar på full styrka mot min mage. När 45 minuter passerat kommer barnmorskan in och föreslår att jag ska röra på mig istället. Men jag kan inte ta mig någonstans. Jag kan inte ens ställa mig upp.

"Det är väl bara att ta ett piller" sa han, och jag nickade instämmande. Vi hade båda samma förväntningar på hur en abort skulle gå till och eftersom det var tidigt i graviditeten kände jag ingen oro för vad jag hade framför mig. Hos besöket på vårdcentralen möttes vi av samma budskap; man tar en tablett, fostret dör, det kommer en liten blödning – klart.

Men när jag en vecka senare lägger mig i sjukhussängen möts jag av ett annat scenario.
Vi kan kalla det för verkligheten. Att "ta ett piller" börjar med att jag stoppar upp två tabletter mellan benen. Kort därefter drabbas jag av hög feber och måste dränka min panna med isvatten. Sen börjar jag kräkas och kort därefter kommer kramperna.
Det som skulle kännas som "mensvärk" är snarare som att min livmoder mals till slamsor i en köttkvarn. Och så fortsätter det i åtta timmar tills jag sätter mig ner på toaletten och krystar ut en klump av blod och foster. Efter aborten blöder jag dagligen i sex veckor.
När jag ringer till sjukhuset säger de att allt är i sin ordning.

Varje år gör 35 000 - 38 000 kvinnor abort i Sverige enligt Socialstyrelsen. Fri abort är en viktig rättighet för kvinnor, men bilden av hur proceduren går till är väldigt förenklad. Vårdguidens beskrivning av den är steril och enkel.

Men till vems fördel vill man få abort att framstå som något okomplicerat?

Efter min egen upplevelse började jag prata med andra i min omgivning som hade erfarenheter av abort; kvinnor som utfört det och män som betraktat smärtan på nära håll. Även om nästan alla hade identiska upplevelser med min egen var det ingen som pratade om dem.

Givetvis kan man också kommentera våra erfarenheter med klassikern att "det varierar från person till person" – som om smärta vore undantaget istället för regeln. Likadant låter det när man talar om kvinnor som fött barn. Men med ett undantag; det är inte tabu att prata om förlossningar.

När vi aldrig hör berättelser om abort, och heller aldrig får en realistisk bild av hur det är att genomgå en, lever myten om pillret kvar. Samtidigt som vården inte vill skrämma upp någon i onödan blir det också enklare för de inblandade männen att slippa dåligt samvete. Så länge bilden av abort är att kvinnan "bara tar ett piller" behöver man inte känna sig medskyldig till någon annans fysiska, och psykiska, lidande.

Att förmedla abort som något enkelt och okomplicerat har så klart sina fördelar – för alla som inte genomgår en.