Annons:
Annons:
Röster

Sanna, 23: “Det här är vad jag hatar när jag hatar män”

Annons:

"Problemet är att jag aldrig kommer tycka att listan blir klar, för det finns alltid mer att lägga till", skriver Sanna på sin blogg.

I ett uppmärksammat blogginlägg har 23-åriga Sanna listat konkreta exempel på manliga beteenden som skrämmer kvinnor.

Annons:

Sanna arbetar som administratör i Uddevalla och älskar böcker, djur, fotografi och science fiction.

Hon har bloggat sedan hon var ungefär 17 år gammal och just det här inlägget har hon försökt skriva klart i flera månader.

Vad jag hatar när jag hatar män: En halvfärdig lista om manshat

Jag hatar att vara rädd att uttrycka mig offentligt kring något som rör män, eftersom jag av erfarenhet vet att jag kommer få motta en kaskad av våldtäktshot.
Jag hatar att jag lärde mig på dagis att pojkar slår, retar, drar i mig och kastar sand på mig för att de egentligen tycker om mig.
Jag hatar rädslan som kommer när jag glömt mobilen hemma, och vet att jag är hjälplös om någon skulle överfalla mig, våldta mig.

Jag hatar att ingen tror på kvinnors negativa upplevelser av män och förtryck för än statistik och källor redovisas för att backa upp dem. Kanske då. Kanske.
Jag hatar att det för så många män är viktigare att förklara sig oskyldig till förtryck än att se förtrycket, än mindre göra något åt det.
Jag hatar att ha så många vänner och bekanta som blivit våldtagna av män.
Jag hatar att min vän blev drogad på krogen för ett par månader sedan.
Jag hatar att det är lättare att uppfinna nagellack som skall känna av eventuella droger i min drink, än att få män att sluta droga oss.

Jag hatar att vi spelade killarna mot tjejerna på gympan, och killarna protesterade för att tjejer inte är något motstånd.
Jag hatar att behöva väja för i princip varje man jag möter på stan.
Jag hatar att dessa män går rakt in i mig eller uttrycker fullständig förvirring / irritation om jag provar att låta dem väja istället.
Jag hatar att det fortfarande anses vara ett kul skämt att be en kvinna ställa sig i köket där hon hör hemma.
Jag hatar att 98% av alla våldtäkter utförs av män, men vi ändå inte får lov att känna oss otrygga eller hotade.
Jag hatar dubbelmoralen män blir upprörda när vi aktar oss för män vs män dumförklarar oss när vi blir trakasserade och våldtagna eftersom vi borde ha vett nog i skallen att vara försiktiga med män.
Jag hatar att det nästan alla gånger är samma män som står för båda de ovanstående tankesätten.
Jag hatar alla gånger män tycker det är viktigare att rota fram de (mycket sällsynta) gamla fall där någon blivit falskt anklagad för våldtäkt, än att lyssna till alla verkliga offer.
Jag hatar att varje sida med "manshumor" på facebook och övriga internetkvarter främst är uppbyggda kring kvinnoförnedrande skämt.

Jag hatar att alla porrsidor benämner män som man/dude/guy/stud och kvinnor som slut/whore/brat/bitch.
Jag hatar att porrkategorin "lesbian" inkluderar män i nästan varenda video, medan kategorin "bisexual" innehåller videos på 1 kvinna + 2 män.
Jag hatar att män frågar mig hur lesbisk jag är.
Jag hatar att män på allvar, gång på gång, försöker övertyga mig om att de kan bota min homosexualitet.
Jag hatar att jag vågade sluta med bh först flera år efter att jag kommit ut som lesbisk, eftersom män hela tiden var övertygade om att jag gick utan på grund av att jag var en tease.

Jag hatar att jag under min skoltid lärde mig att som tjej inte säga till manliga elever om de var stökiga och högljudda, eftersom den direkta konsekvensen var att bli hånskrattad åt, samt att de höjde rösterna ännu mer för att provocera, uppvisa makt och hur lite de brydde sig .
Jag hatar att jag blev hånad när jag istället hämtade en lärare. För att jag var så svag. Typisk tjej.Jag hatar att vi tjejer redan i fyran eller femman började tänka på hur sexiga vi var. Ibland för att slippa hånas och mobbas för vår fulhet, ibland för att inte ha för tajta byxor; råka inbjuda till tafs på rumpan.


Jag hatar att jag inte var mer än tolv år gammal när män började skriva till mig på sociala medier och be mig visa något i min webcam. Inte ibland. Hela tiden. Jag hatar att nästan alla kvinnor jag pratat med upplevde precis samma sak.
Jag hatar att vi snabbt lärde oss att dessa mäns åsikter spelade roll. Att det var viktigt att få bekräftelsen, för att slippa vara värdelös.
Jag hatar att vara på helspänn varje gång en manlig kollega ber mig göra något tekniskt, orolig att inte förstå varje instruktion med en gång, och anses vara dålig för att jag är tjej.
Jag hatar att det finns ett behov för alla dessa självförsvarskurser inriktade mot kvinnor/ickemän.
Jag hatar att jag inte är den enda som slutat gå på krogen på grund av alla män som vägrar ta ett nej. Flera nej. Många.
Jag hatar att mina manliga mobbare sällan mötte konsekvenser eftersom "killar är ju sådana".
Jag hatar att varje gång män skriver misogyna saker så viftas det bort med att de "ju bara är troll", oavsett hur många de är och hur ofta det händer.
Jag hatar att män skämtar om våldtäkt.
Jag hatar män som predikar om hur kvinnor är bättre på att ta hand om hemmet och barnen, medan män är bättre på att försörja - sedan upprört protesterar mot det faktum att kvinnor överlag har lättare att vinna en vårdnadstvist.
Jag hatar att män inte förstår skillnaden på "manlig" och "kvinnlig" omskärelse. Hur den ena är något som ofta görs självvalt och den andra är något som leder till smärta, infektion, sjukdom och ofta död.
Jag hatar att bli tillsagd att "oj här breder vi ut oss" när jag inte sitter med benen tätt ihop eller diskret i kors, medan jag dagarna i ända möts av män som sitter så brett att jag hade fått plats mellan deras ben.
Jag hatar att jag och alla kvinnor jag pratat med har lärt oss undvika ögonkontakt med män på stan, speciellt när det är mörkt eller tomt på folk.
Jag hatar att kvinnors upprördhet alltid viftas bort med "du kan bara inte ta ett skämt".
Jag hatar att vi antas ha PMS eller mens när vi blir förbannade.
Jag hatar att det (till exempel i USA) anses mer riskabelt (och icke önskvärt) att anställa en kvinna eftersom hon möjligtvis kommer att kräva föräldraledighet i framtiden.
Jag hatar att män bestämmer sig för att patriarkatet är ett påhitt, och sedan sätter igång ett förhör med ickemän där de kräver bevis på bevis och ändå bara hånar oss när vi lägger fram det.

 Jag hatar att vi tar fighten nio gånger av tio - och den tionde gången anses vi skippa den för att "aahahaa du har slut på argumeeent visste väl det!"

Jag hatar att män gång på gång använder liknelsen "en nyckel som öppnar många lås är en bra nyckel, men ett lås som öppnas av många nycklar är ett kasst lås" för att försvara sin rätt att kalla oss slampor, horor och luder. Som om det är samma sak, och vi har lika mycket integritet och värde som ett dörrlås.
Jag hatar att "tits or GTFO" ens har blivit ett känt uttryck, än mer att det fortfarande används flitigt.
Jag hatar att det finns oändligt med listor och artiklar online om hur män INTE tycker kvinnor ska se ut/klä sig.
Jag hatar att det som kvinna eller kvinnligt kodad person är omöjligt att vistas på nätet utan oönskade och förnedrande sexförslag, trakasserier, kukbilder etc.

Jag hatar att det så fruktansvärt ofta sägs - av män - att feminister bara "fått för lite kuk".
Jag hatar att män hela tiden måste få panik över några hårstrån på vår kropp.
Jag hatar att mäns motargument mot kroppshår nästan alla gånger är att det inte är sexigt, att vi inte är knullbara.

Jag hatar att vi lär oss så jävla tidigt att vara knullbara - men inte för knullbara.

 Jag hatar att uttrycket friendzone existerar, för det anses värre att behöva vara kompis med en tjej som inte vill ligga med en, än att vara "vän" med någon som förväntar sig att sex ingår i paketet.
Jag hatar att män hela tiden talar om för oss att "bara ignorera" allt vi utsätts för, som om vare händelse är ett undantagsfall oavsett hur ofta det faktiskt händer.

Jag hatar att kvinnor måste säga att de har pojkvän för att män skall lämna dem ifred på krogen.
Jag hatar när en man på busstationen vägrar ta ett nej, och följer mig in på bussen han inte ens skall med.
Jag hatar att så många män blivit rika på att förespråka våldtäkt som en dejting-teknik.
Jag hatar att män inte beskylls lika mycket för en oplanerad graviditet.

Jag hatar alla män som säljer kvinnor och flickor.
Jag hatar alla gånger en kvinna eller flicka våldtas i krig som en form av maktutövning mot fienden.
Jag hatar alla gånger unga flickor tvingas växa upp i bordeller eftersom de inte har ett val.

Jag hatar att kvinnliga författare ombeds byta eller förkorta sitt namn eftersom manliga författare säljer bättre.
Jag hatar att filmer med fler än två välskrivna kvinnliga karaktärer får stämpeln Chick Flick eller Feministpropaganda.
Jag hatar att kvinnliga actionhjältar måste vara knullbara medan de slåss.
Jag hatar alla män som tycker att bindor och tamponger är en lyxprodukt som bör beskattas.
Jag hatar att bröst är okej i sexualiserade sammanhang men inte när de matar ett barn.

Jag hatar att den här listan aldrig kommer bli färdig.

Jag hatar att Expressen frågat mig om de får publicera detta inlägg och jag först tackade nej eftersom jag genast blev orolig för min egen säkerhet. Är inte jättesugen på våldtäktshot, hackade konton, smutskastning och övrigt kvinnohat.

Är det något särskillt som fick dig att skriva denna texten just nu?

– Den har legat på is i några månader. I perioder ingår jag i många diskussioner kring feminism, och då tas alltid "manshat" upp som ett antifeministiskt argument. En dag rann min bägare över, och jag behövde skriva av mig. Jag ville få folk (speciellt män) att förstå varför ickemän känner hat gentemot män. Att det inte handlar om ett val, utan en reaktion på förtryck. Att det byggs upp, småsak på småsak.
Att det aldrig handlar om ALLA män, men tillräckligt många män för att det skall bli ett utbrett problem.

Är det någon särskild händelse i ditt liv som du verkligen kommer ihåg, där du kände dig extra rädd för just män?

– Jag är ganska tuff, och känner sällan att jag är just "rädd" för en man. Däremot har jag många gånger känt obehag och otrygghet. Jag kan ta ett par exempel… En främmande man skrev till mig på Facebook och talade om att han ville "pay for my pussy”. Han vägrade lämna mig ifred trots att jag bad honom sluta skriva till mig. När jag inte svarade honom så letade han upp min gamla Facebook-profil och tog reda på vem min mamma var och skickade en bild på henne till mig. Han talade då om att det var hans framtida svärmor.
Men detta är inte bara ett fenomen som Sanna känt av på nätet. Hon ger flera exempel på händelser som får magen att vrida sig, väl medvetande om att många tjejer och kvinnor kan känna igen sig i det hon har att berätta.

– Och i princip alla krogupplevelser någonsin. Jag har blivit förföljd, tjatad på, inträngd i ett mörkt hörn, tafsad på, lovad att diverse män skall bota min lesbiskhet, stått ut med män som går på gayklubb enbart för att stirra med obehaglig blick på tjejparen... the list never ends, säger Sanna.

Sanna berättar även om en spelning under Metaltown, när hon var 16 år gammal. Efter några låtar kände hon hur en man torrjuckade mot henne. Hon försökte putta bort honom, men det fanns inte plats. Han tog sedan handen runt hennes hals och viskade i hennes öra: "Det är ingen idé att du försöker. Du kommer aldrig komma här ifrån ändå”.

När hon äntligen fick vaktens uppmärksamhet erbjuder han att lyfta ut Sanna, men han vill inte säga åt mannen eller lyfta ut honom.

Sanna har ett tydligt mål med sitt inlägg.

– Jag vill få folk att förstå att manshat inte är något man bestämmer sig för att känna. Det provoceras fram och är en reaktion på förtryck. Men jag hade ingen aning om att texten skulle nå ut till så många och jag är fortfarande lite chockad.


Vill du läsa mer av Sanna? Då kan du kolla in hennes blogg HÄR.

Annons:
Annons: