En kvarts miljon unga lever i fattigdom i Sverige visar Kvällspostens serie "Fattiga barn". Men berättelser om lyckade stjärnor som Zlatan och Robyn gör att vi blundar för problemen, menar Gustav Fridolin, 26. "Vi inbillar oss snart att alla kan gå från förorten till vräkiga villan. Fast statistiken visar att det inte på ett halvt sekel varit så svårt som nu."
När jag var liten och försökte spela boll läste jag allt om dåtidens hjälte: Tomas Brolin. Ändå kan jag inte minnas att jag någonsin läste om vad för sorts familj han kom från, under vilka förhållanden han växte upp eller vad han gjorde med pengarna från Parma.
Om Zlatan Ibrahimovic däremot vet jag allt. Vi älskar att höra hur han gått från Rosengård till att bli en av Europas mest välbetalda bollirare. Hur han har köpt en flådig bostad till sin mamma. Att han redan som tonåring bestämde sig för att köpa en Lamborghini Diablo. Och hur han helt sonika ringde på dörren på Malmöhuset som han ville ha och erbjöd dubbla marknadspriset till den förvånade ägaren.
De flesta som spelar i FBK Balkan kommer inte bli köpta för miljoner av Barça. Zlatan är ett undantag förstås, ändå fylls hela vår samtidsdiskussion av berättelser som den här. Berättelser om de lyckade. Att sångerskan Robyns båda föräldrar jobbar i nöjesbranschen spelar ingen roll när historien om hur hon upptäcktes i en kiosk någonstans i Stockholmstrakten sprids. Serien Rocky blev inte riktigt folklig förrän den kunde berätta historien om hur Kellerman gått hela vägen från gymnasie-drop out till hyllad kulturikon med pengar nog att åka jorden runt. Och när synsättet väl ätit sig in i sporten och nöjet, tar den snart över resten av morgontidningen. När Reinfeldt tog över ordförandeklubban i EU beskriv han sig som "en förortskille från Stockholms förorter" som nu fick sitta ner med Sarkozy, Brown och Berlusconi.
De här berättelserna fyller en uppgift. De blir till drömmar för oss alla att sträva efter, en idé om att alla kan lyckas bara man kämpar tillräckligt hårt. Om vi fyller våra tv-rutor med de lyckade inbillar vi oss snart att vi lever i en tid där alla kan gå från förorten till vräkiga villan. Fast statistiken berättar för oss att det inte på ett halvt sekel varit så svårt som nu.
Sverige är i dag ett annat land än före den förra krisen på 90-talet. Skillnaderna syns i sådant som färre lärare i skolan, färre fritidsgårdar och färre bibliotek. Men framförallt syns det i klyftorna. I dag är mellan var fjärde och var femte ung person fattig enligt Socialstyrelsens normer. SCB redovisar att inkomstskillnaderna har ökat med 50 procent. Förmögenhetsfördelningen är än skevare. Den enskilt rikaste procenten av svenskarna äger lika mycket som 90 procent av Sveriges befolkning tillsammans. Man måste gå tillbaka till 50-talet, till tiden innan de stora jämlikhetsreformerna, för att hitta en så stor ojämlikhet.
I Kvällspostens serie "Fattiga barn" har den kvarts miljon barn som i Sverige växer upp i fattigdom fått ge röst åt sin situation. Sambanden med den förra krisen är obehagliga. Andelen unga som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har exempelvis tredubblats sedan 1989. De vanligaste skälen är oro för familjens ekonomiska situation eller att man inte ska få ett jobb.
Serien om de fattiga barnen ställer oss inför frågan om vilket samhälle vi vill ha: Ett där drömmen om rikedom ska lyfta folk, eller ett där satsningar på utbildning, jobb och trygghet får folk att växa?
Hjälper klyftorna de fattiga barnen genom att de i alla fall får drömma om en bättre framtid, eller skulle de bli bättre hjälpta av verklig möjlighet att själva skaffa sig mat, kläder och bostad?
För de fattiga barnen är faktiskt politik. Sänkningen av a-kassan tvingar familjer till socialbidrag. Och att pengarna i stället använts för att finansiera skattesänkningar är ren omvänd Robin Hood-politik.
Vi kan välja en annan väg. Konjunkturinstitutet och regeringens eget finanspolitiska råd kräver mer pengar till investeringar i krisen. Det finns ju massvis av saker som måste göras. Det är inte jobb som saknas, utan anställningar. Vi måste lägga räls och rusta upp miljonprogram, vi behöver fler händer i äldreomsorgen och fler lärare i skolan.
När berättelserna om de lyckade fyller spalterna kan vi blunda för fattigdomen omkring oss. Men kanske kan dagens kris få oss att åter öppna ögonen för att Sverige är större än de trendiga klubbarna och framgångssagorna om fotbollshjältar och rockstjärnor.
Kanske kan vi åter se att människor givetvis behöver drömmar, men att man inte kan äta dem till middag när man är hungrig.
Gustav Fridolin var tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet och jobbar i dag som folkhögskolelärare. I sommar grillar och campar han som resten av verklighetens folk.
