Anders Ygeman, inrikesminister Foto: Meli Petersson Ellafi
Anders Ygeman, inrikesminister Foto: Meli Petersson Ellafi
Anders Ygeman intervjuas av Expressens Karin Sörbring. Foto: Meli Petersson Ellafi
Anders Ygeman intervjuas av Expressens Karin Sörbring. Foto: Meli Petersson Ellafi

Ygeman: "Jag trodde att jag var förberedd"

Publicerad

När Stefan Löfven ringde och frågade om Anders Ygeman ville bli statsråd hade Ygeman just förklarat för sin dotter att det nog var kört.

Men trots 19 år i riksdagen kunde han inte ana hur ministerjobbet skulle bli.

– Jag trodde att jag var förberedd, jag trodde att jag visste skillnaden. Jag hade ingen aning, säger den 45-årige inrikesministern.

"Böjer man sig en gång, så blir man aldrig rak. Är det då så konstigt att jag är mig själv". Varför är den textraden av Imperiet så tilltalande för dig?

– Det finns massor av varianter på det temat, som "jag dör hellre stående än lever på knä". För mig betyder det att jag försöker att stå upp för något, göra mina egna val och tro på någonting.

Anders Ygeman bjuder Expressen plats i besökssoffan på tjänsterummet uppe på justitiedepartementet i Rosenbad och hugger in på fruktsalladen och smoothien som Expressen har tagit med.

Vad kostar det dig att ha det här uppdraget och ansvaret?

– Det är en bra fråga. Det är ett enormt förtroende att få vara inrikesminister i Sverige. Man blir en publik person på ett sätt som man inte har varit förut och det blir en apparat runt det. När jag tillträdde var det 10 procent som visste vem jag var, nu är det 90 procent som känner igen mig. På det stora hela skulle jag inte vilja säga att jag har fått betala något högt pris för att vara minister, men det kan ju komma. En dag är folk positiva till en och tycker att man gör bra saker, nästa dag kan folk tycka att man är en idiot.

Då jag intervjuade dåvarande finansministern Anders Borg (M) sade han att han saknade att jogga utomhus och sådana vardagliga saker?

– Nu joggar jag i och för sig utomhus, men att gå en promenad på stan är en helt annan grej nu än innan jag blev minister. Jag har nog bestämt mig för att jag ska göra sådana saker ändå. Sedan är det en apparat säkerhetsmässigt. Å andra sidan är det inte så många som känner igen mig om jag kommer i träningskläder i stället för i kostym.

Tidsmässigt, är det inte skillnad på hur mycket du arbetade under dina 19 år som riksdagsledamot och som statsråd?

– Den stora skillnaden jämfört med riksdagstiden är om något händer i omvärlden så måste det vara jag som uttalar mig och agerar, det finns sällan någon annan att hänvisa till. Sedan har både riksdags- och statsrådsuppdraget det med sig att man kan lägga hur mycket tid som helst på dem. Man kan fylla fyra heltider med att vara riksdagsledamot och statsråd, det handlar nog mer om att avgränsa sig och bestämma sig för vad man vill ha gjort. Det är så lätt att man bara jämför arbetstider och säger att den som jobbar flest timmar av alla gör bäst jobb. Men jag tror att det skymmer lite vad man får gjort. Mitt fokus är vad jag får ut av det jag gjort. Gör jag rätt saker? Då kanske man inte måste jobba 90 timmar i veckan. Sedan är det inte så att jag jobbar få timmar heller, men du måste kunna avgränsa tid för dig själv också.

Inrikesminister Anders Ygeman med Expressens Karin SörbringFoto: Meli Petersson Ellafi

Det stod i Svenska Dagbladets intervju med dig att du försöker åka hem och äta middag med familjen innan du ska tillbaka till Aktuellt-studion på kvällen?

– Så brukar jag försöka göra. Det är inte alltid de mest avkopplande stunderna, men jag hinner käka middag och lägga barnen innan jag drar i väg igen. Även om jag inte måste bort på kvällen har jag ofta det upplägget att jag är med familjen några timmar och så jobbar jag efteråt. Det är ganska effektivt, då får jag ett litet break.

Dina medarbetare säger att du är ruggigt snabb på att läsa in och lära dig saker. Hur har du jobbat upp den studietekniken?

– Jag vet faktiskt inte, jag har alltid läst hyfsat snabbt. Strax efter universitetstiden köpte jag en bok på engelska, "Learn to read better and faster". I början av boken var det ett diagnostiskt prov där man skulle läsa en text och svara på 20 frågor om texten. När jag gjorde testet visade det sig att jag låg i den bokens högsta segment. Då slängde jag boken och ägnade inte den en tanke mer. Det är alltså inte så att jag läser diagonalt eller på något annat konstigt sätt. Hemligheten är att läsa i olika hastigheter, att snabbt kunna välja det som är viktigt i en text och skippa det som inte är så viktigt. Om jag har någon metod, så är det väl det.

Ygeman: "Fick lära mig nytt område"

Du har fått tillfälle att läsa in dig på väldigt många olika frågor i och med att du under din tid i riksdagen bytt ansvarsområden från lagutskottet, bostadsutskottet, miljö- och jordbruksutskottet och trafikutskottet...?

– (Skrattar högt, reds anm). Ja! Och det hade varit omöjligt om jag inte hade varit A, nyfiken, och B, läste hyfsat. Det var en helt ny ministerpost. Även om vi haft inrikesminister för ungefär så år sedan i Sverige så hade den helt andra arbetsuppgifter. Ska man hitta en minister som har haft samma uppgifter som jag så får man nog gå 40-50 år tillbaka i tiden. Jag hade förstås en del frågor om hur gränsdragningarna var och vilka uppgifter som ingick. Och så fick jag läsa in mig på ett nytt område och det har jag gjort förut. Det var en hel del att läsa in och ta till sig.

Vad är svårast att förbereda sig på för hur det verkligen är att vara minister?

– Man förstår inte omställningen. Jag trodde att jag var förberedd, jag trodde att jag visste skillnaden. Jag hade ingen aning, om jag ska vara helt ärlig. Det var en enorm omställning, mycket större än jag trodde att det skulle vara.

Hur då?

– För att man är mycket mer i sökljus, man är mycket mer uppmärksammad, det är ett mycket högre pris för att göra fel. Och du är på ett helt annat sätt utsatt för omvärldshändelser. En dag kan börja med en oväntad händelse och sluta med en annan oväntad händelse och kanske är det lite mer så för mig som har ordning, säkerhet och krisberedskap som frågor.

– Jag hade faktiskt inte trott att det skulle vara så stor skillnad som det var.

En del statsråd jag har träffat talar om att även om regeringen fattar besluten kollektivt så är man ganska ensam?

– Men det var man även i riksdagen, på det sättet är jag ganska van. Man är ensam om att fatta beslut som minister, men det är ett mer socialt sammanhang i regeringen än i riksdagen, där alla åker hem till sina valkretsar.

Hur gör du för att kunna bolla saker?

– Dels har jag jättebra medarbetare på departementet, men jag har också ett bra nätverk av andra människor som jag litar på och kan diskutera med, åtminstone i allmänna termer. Sedan har vi ju ett antal frågor på departementet som jag varken kan eller får diskutera med någon annan, det är naturligtvis tuffare. De sakerna är det egentligen bara jag och Ann Linde (statssekreterare, reds anm) som kan diskutera.

Hur övar man upp sig på sådant, att inte "råka" säga något?

– Man har inget alternativ, det måste man kunna. Vi har både kontraterrorn och kontraspionaget på vårt bord.

"Då skulle vi vara sårbara"

Du har också ansvar för landets beredskap. Därför undrar jag hur god din privata krisberedskap är? Har du batterier, konserver och triangakök?

– Jag har ju definitivt stormkök, men inte för att ha beredskap i första hand utan för att jag gillar att vara ute i skog och mark. Jag har nästan inte en enda konserv, för jag bor i lägenhet i stad. Skulle vattenförsörjningen sluta funka så skulle vi vara sårbara, för jag har inte dunkar med vatten i lägenheten även om vi har badkar. Lite mer beredskap borde man ha på det privata planet. Civilförsvarsförbundet rekommenderar att man ska vara utrustad för att klara 72 timmar på egen hand och det är klart att familjen skulle klara det, men i slutet av de 72 timmarna skulle vi inte direkt ha oxfilé på bordet.

Jag undrar lite grann över din vana att bo i tält och leva fältliv. Du ryckte enligt Beredskapsmyndigheten in som beredskapsgruppchef på I1 i Kungsängen, men du fullföljde inte utbildningen utan ansökte om vapenfri tjänst. Vad hände?

– Jag ryckte in, men ryckte snabbt ut. Jag var väldigt ambivalent inför att göra värnplikten överhuvudtaget och inför att vara en del av en väpnad konflikt. I grunden är jag nog ganska pacifistiskt lagd. Jag låg inne i fem dagar och efter helgpermissionen måndagen därpå begärde jag vapenfri tjänst.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Men du genomgick inte någon vapenfri utbildning?

– Nej, först tog det jättelång tid innan jag fick placering och så ändrades det och så skulle de återkomma. Sedan tog det något år till och så fick jag en lapp om att det inte fanns någon plats för mig.

Och det var då du i stället blev fackklubbsordförande på den lokala Konsum-butiken i Högdalen?

– Nja, jag var ordförande innan jag ryckte in i lumpen, efteråt läste jag kriminologi på universitetet.

Ja, i en termin innan du blev studentkårsaktiv och hoppade av studierna?

– Precis så.

Var du aktiv i elevrådet under grundskole- och gymnasietiden också?

– Vid något tillfälle, men inte i någon större utsträckning.

Vad var det som gjorde att du klev fram och tog ansvar på Konsum?

– Jag började som ungdomsansvarig i fackklubbsstyrelsen och när ordföranden blev chef för en annan avdelning och avgick blev jag tillfrågad om jag kunde vara ordförande och då sade jag ja. Det var ganska framgångsrikt, vi ökade medlemsantalet rejält.

Menar du centralt eller i den specifika butiken?

– I vår Konsumbutik. Den var rätt stor och hade tre våningsplan med mat, husgeråd och skivor och 120 personer på anställningslistan. Som ett Domusvaruhhus, ungefär, även om det inte är så många som kan relatera till det nuförtiden.

Jag läste att du satt på kontoret i riksdagen när Stefan Löfven ringde och erbjöd dig ministerposten. Vilka diskussioner på hemmaplan föregick ditt beslut att tacka ja?

– Med mina barn, menar du? En jättekul sak är att på morgonen den dagen som Stefan senare ringer hoppar min dotter upp till mig i min säng och säger "pappa, kommer du att bli minister?". Då säger jag "nej, nu är det nog kört".

– Vi hade haft ett samtal om det tidigare, hemma. Även om det fanns ministerposter som kanske skulle vara troligare än den jag fick, då - och det var inte någon enorm chans att jag skulle bli minister, men det var heller inte en omöjlig tanke - så hade vi talat igenom det, min fru och jag. Det handlade om att förklara för barnen vad det skulle innebära, att det skulle betyda att jag lägger mycket mer tid på mitt arbete. På ett allmänt plan tycker nog barnen att det är jättekul att pappa blir minister, men på ett mer speciellt plan var de nog inte klara på vilken omställning det skulle bli.

Hur har omställningen varit för barnen?

– De är så trötta så de kräks på kommentarer om att andra sett deras pappa på tv, men annars har det gått bra, tror jag.

Tidigare statusuppdaterade du på Facebook om att du läste Harry Potter för barnen om kvällarna?

– Nu har vi läst alla Harry Potter-böcker, två gånger. En gång har vi plöjt hela serien med sonen och en gång har vi gjort det med dottern. Och så har vi sett alla filmer två gånger. Harry Potter-kvoten är nära nog fylld, men barnen tycker fortfarande att det är bra och jag läser fortfarande för barnen, om än annat.

Hinner du träffa dem så mycket som du vill?

– (Kort paus, reds anm). Ja, annars hade jag nog fått sluta. Jag har bestämt mig för när det gäller barnen att jag inte vill vakna upp och inse att deras barndom är slut och så ångrar jag mig. Politiken är sådan att den bara är till låns. Det kan bli fyra år, det hade kunnat bli fyra månader, man vet inte det i förväg. Då vill jag inte försätta mig i situationen där jag är bitter över att ha offrat en sådan sak. Sedan är det lättare att säga, i praktiken blir det massor av avvägningar. Jag hade säkert varit mer närvarande om jag suttit i riksdagen eller gjort något annat, men jag är mycket med mina barn.

När jag intervjuade tidigare statsministern Göran Persson (S) sade han att han inte kunnat gå på barnens skolavslutningar och luciafiranden?

– Jag var på lucia i år. Göran bodde ju långt från Stockholm och det gör det svårare att bara vara med en timma på skolavslutningen, men jag kan lugnt vara det och hinna tillbaka i stan på 15-20 minuter.

Vabbar du som minister?

– Både jag och ungarna har varit väldigt friska sedan jag blev statsråd. Om de har varit sjuka någon gång har de nog klarat sig själva en kort stund. Skulle det behövas skulle jag absolut vabba. Jag har ju en fru som har ett ansvarsfullt uppdrag, det är inte så att jag har någon att bara lämna över det till och så skulle jag inte vilja ha det heller.

Ni delade ungefär lika på föräldraledigheterna?

– Ja, jag var nog hemma mer med vårt första barn än vad hon var. Jag var verkligen föräldraledig på riktigt en rejält lång period där jag tog ansvar för allt. Det gör att jag på ett helt annat sätt känner mig som förälder på riktigt, jag köper kläder till barnen och gör sådant som en del som bara varit föräldralediga någon månad inte alltid gör, de har liksom bara blivit inlånade som föräldrar medan den andra föräldern tar betydligt större ansvar. Å andra sidan har jag polare som gjort väldigt fräna saker under föräldraledigheten. En kompis gick på tur med barnet i släde på fjället. Riktigt så långt har jag inte gått.

Har ni haft barnvakt för att lösa logistiken, när Elisabeth är förbundssekreterare på Handels och du har suttit i riksdagen och båda har haft obekväma arbetstider?

– Våra föräldrar har hjälpt till. Det har hänt att de har hämtat och lämnat, men nu är barnen så stora att de kan gå till och från skolan på egen hand. Det var egentligen svårare att pussla när barnen gick på förskolan. Vissa dagar såg jag till att sluta tidigt i riksdagen och hämta tidigt och jag försökte anpassa mitt liv så gott det gick.

Det stod att du är regeringens skämtare och jag såg i en tweet att du hälsade robotdammsugaren välkommen som ny familjemedlem. Hur yttrar sig skämtlystnaden?

– (Ygeman asgarvar, reds anm). Den där stackars robotdammsugaren har varit på reparation sedan i december, så vi får dammsuga vanligt nu.

Hur ser arbetsfördelningen ut i hemmet?

– Den är nog väldigt jämn, även om alla som har det ojämnt också säger att den är jämn (skrattar, reds anm). Vi försöker hålla hemmet vid liv under veckodagarna och tvättar och städar på söndagseftermiddagar. Skjortorna styrker jag när barnen har lagt sig.

Ni har ingen hjälp med hushållsarbetet?

– Nej, ett par gånger har vi lejt ut fönsterputs och storstädning hemma, men det är svårt, man måste ju hinna beställa den hjälpen också...

Fredrik Reinfeldt (M) sade när jag intervjuade honom att han tyckte att det var vilsamt att hushållsarbeta, som kontrast till allt tankearbete i ämbetet?

– Visst, stryka har jag ingenting emot och det gör jag med glädje. Jag gillar att diska, men nu har vi diskmaskin. Den tycker jag däremot att det är vidunderligt tråkigt att plocka i och ur... När man är fyra personer blir det ju något slags ekorrhjul med diskmaskinen.

– Sedan har vi ett speciellt matschema hemma.

Hur ser det ut?

– Det är en fyra veckors rullande matsedel med 28 rätter som vi har på beställningslista via internet, där även vardagliga saker som hushållspapper och tandkräm finns med. Ungefär en gång i halvåret tar vi ett snack i familjen om vilka rätter som ska ut och in på listan och så har vi någon joker i veckan med en frysrätt som vi kan ersätta någon måltid med. Till fredag-lördag handlar vi en gång i veckan, rolig mat. Då passar vi på att prova nya maträtter också för att se om något ska in eller ut från listan.

Journalister kommenterar ofta att du är vältränad. Får du tänka på kosten nu när du som minister inte kan röra dig fritt på samma sätt?

– Ja, tyvärr. Jag skämtar med mina barn om att jag har "operation påskhare" för att försöka komma ner till 85 kilo före påsk så att jag kan äta påskgodis (skrattar högt, reds anm).

Hur gör du för att nå den matchvikten?

– Jag tränar och försöker äta någorlunda rimligt. Jag tror inte på dieter, jag tror på det grundläggande sambandet att du måste göra av med lika många eller fler kalorier än du stoppar i dig. Vill du då stoppa i dig mer så måste du röra på dig mer. Jag lägger in träningen regelbundet och så går jag ganska fort när jag väl går, till mina kollegers förbannelse.

Här förtydligar Anders Ygemans pressekreterare Victor Harju, som sitter med i bakgrunden, att ministern går "extremt fort".

Vi var inne på att du är regeringens skämtare. I vilka sammanhang?

– Den roligaste i regeringen är Alice (Bah Kuhnke, kulturminister, reds anm). Hon är absolut roligast, på alla sätt, jag tror inte att vi ska gå in på vilka sätt. Hon har öppna spjäll. Jag är möjligtvis näst roligast. Först kommer Alice, sedan kommer ingenting och sedan kanske jag.

– Vi lever i en genomallvarlig miljö med väldigt många svåra frågor och avvägningar och humor blir en ventil för att kunna prestera på max när vi behöver det.

Varför har du "fuck-cancer"-armbandet på din handled?

– Ganska många i närheten gick bort i cancer. Då bestämde jag mig för att ha på mig armbandet. Jag trivs jättebra med det. Det är lite grann som ett grekisk-turkiskt radband, jag kan sitta och pilla med det som avkoppling.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Men det väckte lite förvåning när din danska ministerkollega bara såg "fuck" och inte fortsättningen "cancer"?

– Ja, när jag var i Köpenhamn och satt i möte med Mette Frederiksen som är partiledare för Socialdemokraterna i Danmark så såg hon bara pärlorna med texten "fuck" och frågade "Anders, vad har du på armen?". Har man inte sett sådana här armband tidigare så kanske man undrar.

Hur vill du vara som chef och ledare?

Vi har pratat om det en del i gänget här. Jag tror att det är jätteviktigt att ha ett klimat där man vågar vara den som säger något annorlunda. I den här miljön är det så lätt att man vill göra saker snabba och effektiva och därmed inte riktigt tillåter att någon är motvalls. Jag har människor omkring mig med olika temperament och hastigheter och är olika som personer.

Vad är du mest stolt över så här långt?

– Kustbevakningens och polisens insatser på Medelhavet. Jag åkte med i ett dygn och såg hur de arbetade. De har räddat 8 000 människoliv på Medelhavet och gripit och lämnat över 30-40 människosmugglare till grekiska och italienska myndigheter och fått rättmätigt mycket beröm för det här, inte bara nationellt utan från Frontex och de andra myndigheterna. De fick beslutet om att åka extremt kort från regeringen, men utförde det på ett utmärkt sätt.

Det stod i en Aftonbladet-intervju att du var vattenrädd som barn. Är du det fortfarande?

– Ja. Men jag jobbar med det. Innan jag fick barn var jag knappt i vatten alls. Nu simmar jag ändå och badar med barnen, men jag hoppar fortfarande inte från bassängkanten. Mina barn har det som teaser, de utmanar mig att jag ska göra det, så det kommer väl.

Fick du ha extraundervisning i simning i skolan?

– Jag kan ju simma hjälpligt, men vatten har inte varit mitt element. Senast jag var på semester så snorklade jag till exempel, så jag gör framsteg.

Du är chef över poliserna. Har du själv råkat ut för brott eller åkt dit för något?

– Både ock! (Skrattar, reds anm). Vi hade flera inbrott på vårt sommarställe söder om Gävle. En gång har jag kört en kort bit på en bussträcka och fått betala böter för det och en gång i min ungdom när vi demonstrerade på Bromma flygplats blev jag gripen av polis.

Hur kan du använda de erfarenheterna nu när du sitter på andra sidan?

– Jag tror att jag har en ganska bred bild av polisen, både vilken betydelse polisen har för att garantera ordning och säkerhet och hur viktigt det är att polisen upplevs av alla medborgare som deras polis, att polisen har ett bra bemötande och hur polisen själv vinner på det.

Du flyttade in hos en tidigare kriminell kille i Vårberg i södra Stockholm som i dag är föreläsare och ungdomsledare för att i Utbildningsradions "Makt hos mig" få bättre insyn i hur ett liv i utanförskap kan te sig?

– Ja, jag kallades för "ainornas aina"... Jag skickade faktiskt ett julkort till den killen med hälsningen "god jul önskar ainornas aina", ha ha.

Hur kändes det när du efter terrordåden i Paris blev så hyllad av min kollega Britta Svensson ("Vad skulle vi göra utan Anders Ygeman. Sverige skakar i sina grundvalar och det är inrikesministern som tår upprätt, uppenbart uttröttad, och talar om för oss vad som gäller"), DN:s ledarskribent Amanda Björkman twittrade att "Inrikesministern verkar vara alltingminister" och du kallades för "statsministermaterial"?

– Jag försöker nog mest hålla det i från mig, av två skäl. Dels tror jag inte att man ska tro att man är så bra som de säger och man ska heller inte tro att man är så dålig som de säger ibland. Det kommer att vara ljusa dagar, men "what goes up comes down", så det kommer att finnas dagar när folk tycker att man är betydligt sämre. Sedan tror jag att man blir lite knäpp om man lyssnar på det där och seglar på något moln och tror att man är så himla bra.

Fick du gliringar av dina regeringskolleger i och med att det inte bara var beröm till dig utan också ofördelaktiga jämförelser med de andra?

– Nej, det ställde inte till problem för mig, men man behöver inte vara så där jätteanalytisk för att inse att de försökte komma åt Stefan (Löfven, reds anm) genom att berömma mig, det ser man ganska lätt. Jag har en jättebra relation med Stefan. En stor del av ledarskap är att välja rätt medarbetare. Det hade varit väldigt mycket värre för Stefan om han hade valt folk som inte lyckades än att ha folk omkring sig som lyckas. En bra chef lyfter fram sina medarbetare och ställer sig inte i vägen. Jag har bara mött uppskattning och pepp från Stefan.

Jag såg på din gamla Facebookprofil att du gillade republikanska föreningens sida. Vad har du för syn på kungahuset?

– Jag är principiell republikan, jag menar att det är folket som ska välja sina ledare. Det är en grundhållning jag har. Även om jag kan leva med Torekovkompromissen som den är i Sverige och har den största respekt för medlemmarna i kungahuset så har jag svårt att på principiell grund komma fram till någon annan slutsats än att republik är att föredra.

Du har också talat om att vara en "late bloomer". Utveckla!

– (Skrattar högt, reds anm). Ja, jag jämförde mig med Micke Nilsson, vänsterbacken i Lagerbäcks landslag, när Kadhammar på din granntidning ville leda i bevis att jag var en broiler, en gödkyckling som man gör allt för att den ska växa så fort som möjligt och sedan lägga på grillen. Hoppas att Nilsson inte tar illa upp? Har man suttit i riksdagen i 19 år måste man vara själva motsatsen till en broiler och Micke Nilsson var väl den i landslaget som var exponent för det. En grymt funktionell spelare. Han glänste inte i överkant när han spelade i superettan, men klarade uppgiften. Och han glänste kanske inte ens i överkant när han lirade mot Brasilien och Argentina och mötte världens bästa fotbollsspelare, men han klarade uppgiften och löste sin grej där på kanten. En underskattad spelartyp!

Men du var inställd på att göra något annat om Socialdemokraterna inte hade vunnit valet 2014. Varför då?

– För att jag hade suttit 19 år i riksdagen, för att man efter åtta år i opposition blir lite gnällig och man tröttnar på att höra sin egen röst ibland och jag tror att man då måste göra något annat. Det är faktiskt frivilligt det vi håller på med och då gör man sig själv - och omgivningen - en otjänst om man är kvar för länge.

Vad hade du valt att jobba med i så fall?

– I riksdagen saknade jag tydliga, konkreta resultat och kvitton på att man gjorde rätt eller fel, bra eller dåligt. Jag skulle nog vilja vara någonstans i näringslivet där man hela tiden mäts och får kvitton, röda-svarta siffror, lyckas-misslyckas. Jag är ganska beroende av måluppfyllelse som person och är beroende av att veta rätt eller fel, bra eller dåligt. Att vara i en sådan miljö hade varit en bra kontrast till riksdagen.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Du är ensambarn, hur har det påverkat dig?

– Min fru säger att jag är bortskämd. Hon har tre syskon. Det är jättesvårt att veta hur man påverkats i och med att man inte har något att jämföra med för egen del.

Bortskämd, hur då?

– Att man inte har någon att konkurrera med. Hon menar att man blir lite bortklemad, det kanske är delvis sant.

Det kan vara ett aktivt val att i den mån man kan styra det själv skaffa två barn i stället för ett?

– Ja, det har nog inte funnits någon sådan tanke, men jag trivs jättebra med att ha två barn. Jag hade nog trivts med att ha tre barn också, men det hade varit jobbigare. Jag gillar barn, jag gillar att ha barn, väldigt mycket.

Vad brinner du mest för?

– Rättvisa. Att steg för steg förändra samhället så att människor faktiskt kan göra sina egna framtidsval och inte begränsas av föräldrars ekonomiska förmåga, utbildningsbakgrund eller sociala status. Även om Sverige kanske är ett av de fem länder i världen som kommit längst där så finns det enorma skillnader i Sverige, i livslängd, utbildningsval, jobbval.

Hur träffades du och din hustru Elisabeth? Jag vet att ni båda var aktiva i Stockholms arbetarekommun?

– Vi träffades tidigare än så, i SSU, där vi satt i samma styrelse.

Vad är det du uppskattar hos henne?

– Hon är en otroligt genuin människa, hon är den hon är, alltid. Har nära till skratt, nära till ilska också ibland, rakt genom hela sig är hon Elisabeth.

Runt år 2005 var det mest henne det stod om i tidningarna av er två. Hon var påtänkt som finansborgarråd i Stockholm. Hur har ni fördelat jobbmöjligheter i familjen?

– Det har vi nog inte gjort. Ett skäl att jag var föräldraledig så mycket mer än hon med vårt första barn var att Elisabeth var tvungen att rycka in i stadshuset i Stockholm och det är klart att vi indirekt har påverkat varandra, men vi har aldrig haft någon sådan diskussion att nu får du vara helledig, det här går inte. Att den ena får göra något kan förstås innebära att den andra får avstå från något, så har det ju varit hela tiden. Vi har heller inte velat vara varandra så nära yrkesmässigt och vi har lyckats undvika det.

Det är vanligt i samhället i stort och kanske ännu mer i utsatt en ministerposition att man har svårt att hålla ihop äktenskap. Har du någon särskild medvetenhet kring det eller något knep som gör att ni fortsätter som par?

– Vi bokar in tid med varandra och ensamtid, det är vi noggranna med. Vi går ut och äter, mest, men någon gång har vi rest bort bara över en dag. Vi har också tid tillsammans med våra barn.

Fotograf Meli Petersson Ellafi ber Anders Ygeman ställa sig framför skrivbordet när vi ska ta bilder. Han poserar vant med sin 190 centimeter långa kropp, häller upp kaffe från termosen i sin Djurgården-mugg och tillstår att han har lite svårt för kallt kaffe. På en hylla står sällskapsspelet "Minister i klister".

– Det spelet fick jag av min kära personal vid jul. Vi har inte testat att spela det än, men vi ska på överläggningar snart och då ska vi se om vi får några idéer. Jag tror att tanken är "var inte så kaxig", eller vad säger Victor? säger inrikesministern.

Pressekreterare Victor Harju svarar:

– Krishantering!

Ditt skrivbord är i högsta läget. Brukar du stå upp och arbeta?

– Ja, det gör jag 70-80 procent av tiden. Det är verkligen smidigt att ha ett sådant här höj- och sänkbart skrivbord.

Har du det alltid så här städat eller har du städat inför vårt besök?

– Faktum är att det är ovanligt ostädat på mitt skrivbord just nu. Morgan (Johansson, S, justitieminister, reds anm) brukar bli helt knäckt när han kommer in här. "Var har du dina grejer?", frågar han.

– Jag har fått välja inredningen i rummet, delvis. Jag valde till exempel att ha kvar fåtöljen som inredningsarkitekten bara kräktes på, den är jätteskön att sitta och läsa anteckningar i.

Har du någon sovsoffa som andra statsråd har?

– Nej, jag har inte det, men det är riktigt att de flesta andra har det.

Du tar inga powernaps..?

– Jo, det händer att jag sover i fåtöljen.

Det låter inte så bekvämt?

– Jo, det är jätteskönt.

I vilka lägen kommer du åt att ta sådana tupplurar?

– Inte så ofta, men ett tag började jag varje dag med att vara med i morgon-tv och slutade dagarna med att medverka i "Aktuellt" och har man ett par-tre sådana dagar i rad så går det den tredje dagen inte att vara jätteproduktiv. Då brukar jag ta en kort vila på 15 minuter och försöka starta om lite.

Anders Ygeman ber att få låna fotbollen som jag håller i och börjar kicka. Han trixar några gånger med den gula fairtrade-bollen och nickar sedan över den till mig och pressekreteraren.

– Tack för fruktsalladen! Nu ska jag i väg till gymmet. Det var perfekt att få lite mellanmål innan dess.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida