Det är antagligen i första hand på ledningsnivån hos teknikintensiva företag man kommer att hitta X1-användarna. Eftersom telefonen bygger på det hopplösa Windows Mobile-operativsystemet finns vissa fördelar för företag som kör sin mejl och kalender via handdatorer och telefoner. Till exempel.

Plottrig meny

För alla andra är Windows Mobile ett hemskt operativsystem. Till att börja med kräver det en penna. Menyerna är små och plottriga, skärmtekniken okänslig (och det är också Microsofts fel, eftersom det är deras programvara som tolkar inmatningarna), och inställningarna för många. Det finns få inställningsguider, och inte mycket fungerar ”av sig självt” som vi är vana vid hos Ipod Touch och Iphone – som telefonen självklart kommer att jämföras med.
Telefonen marknadsförs så också. Som en pekskärmsmobil med extra allt. De nio snygga, lätt dallrande, panelerna i panelvyn styrs med tummen. Men så fort du har valt rätt panel för tillfället måste pennan fram.
Och ska du skriva ett SMS behöver du skjuta fram tangentbordet.
Det är faktiskt fullkomligt värdelöst.

Begränsad nytta

Jag kan bara hitta en enda poäng med tangentbordet, och det är möjligheten att författa dokument med Mobile Office. Men när jag reser har jag – och många med mig – alltid min bärbara dator med mig, så nyttan är begränsad. Och då är jag ändå journalist som inte gör annat än författar dokument.
Det här med panelerna är en helt egen liten katastrof. För att utmärka sig har Sony Ericsson konstruerat ett skal ovanpå Windows Mobile som gör att flera olika skrivbord (som är själva applikationsplattformen) kan köras samtidigt. De olika skrivborden visas som paneler i en särskild panelvy, och genom att trycka på rätt panel kommer man till det aktuella skrivbordet. Men väl där är allting som vanligt igen – samma gamla windowsutseende och Microsoft-logotyper.

Måste lyckas

Sony Ericsson har satsat oproportionerligt mycket pengar på att utveckla telefonen, och trycket på telefonjätten är redan stort. Nyligen varslades ett stort antal anställda från både Kista och Lund. Försäljningen av X1 måste bara lyckas, men gör den det blir jag förvånad.
Men missförstå mig rätt. Det är en rätt häftig telefon. Notera ordvalet i denna ödesstund för Sony Ericsson – ”rätt häftig telefon”. Det utfällbara tangentbordet är snyggt, skärmen med de dallrande panelerna skojig och kvalitetsintrycket förstärks av tyngden av all metall. Men sedan lägger man ifrån sig telefonen med en matt duns på glasdisken, tackar för sig och går.
För så häftig är den inte.
De enda som blir så där armviftande lyckliga av Xperia X1 är antagligen Nokia-folket. Och Samsung-folket. Och Apple-folket. Och alla andra konkurrenter.