Värmen är oresonlig på gården utanför fängelset. Vakten låser upp dörren. Där inne svarar runt 200 män och pojkar på skramlet av nycklar mot korrugerad plåt.
Dörren går upp och fångarna pressar sig mot stålgallret, larmar högljutt om besök. Vakterna skriker Williams namn. Från mun till mun färdas namnet över gården som ett eko.
- Här är jag, säger William och leds ut av vakterna.
Han tittar mot marken och svetten rinner sakta ner för ansiktet. Den fläckvisa skäggväxten samsas med utslag på kinderna och hakan. En hudsjukdom han fått inne i fängelset. Det kliar och William knäpper händerna för att inte röra. Men, säger han, det är ingen idé att fråga om salva eller medicin.
- De äldre skulle ta den ifrån mig direkt.
Vakten som håller ett stadigt grepp om William pekar in mot fängelsegården med sin fria hand.
- Det här är inget modernt fängelse där äldre och yngre fångar skiljs åt. De sitter blandat, nyanlända och veteraner, säger han.
Det ser ut att vara fler som är under 18 år än de sex barn som enligt uppgift ska sitta i fängelset.
Vakten suckar:
- Polisen skriver rutinmässigt upp åldrarna. Vi har ingenstans att skicka dem förutom fängelset. Vem vet hur många barn som egentligen sitter här inne?
Vakten släpper taget och William sätter sig ned i skuggan. På vänstra underarmen blottas en tatuering. En fredsduva i svarta tunna streck.
- Jag har inget annat att läsa här än Bibeln, jag såg fågeln där och tyckte om den, säger han.

Det är nästan två år sedan som han var på väg hemifrån med några kompisar för att plugga.
- Plötsligt hörde jag polisen bakom oss. De sa att någon haft inbrott och att vi måste följa med till polisstationen.
William satt i häktet i fyra dagar tillsammans med ett 20-tal män och fyra andra barn.
- Jag ville ringa mina föräldrar, men fick inte. Jag ville bara därifrån, jag hade inte gjort något.
Han kunde inte ligga ner i häktet, de äldre tog upp sovplatserna.
- Jag satt i ett hörn och kunde inte sova eller äta.
Sierra Leone har två ungdomshäkten, men inget av dem ligger i närheten av Williams hemby. Han blev i stället skickad till en häktescell i fängelset.
- Jag sov på en filt i åtta månader. Vi var fyra stycken på tolv kvadratmeter betonggolv.
Maud D Fortuyn arbetar med skydd av barn för Unicef, i Sierra Leone:
- Rättssäkerheten existerar inte i praktiken. Ute i landet finns inga advokater, det är oftast bara en domare som tar beslut om straff och strafflängd. Borgenssumman fungerar mer som en muta, om man kan betala den rinner fallet ut i sanden och du går fri.

Fängelsepersonalen övertalade William att han skulle erkänna för ett lägre straff.
- Jag hade inget hopp kvar. Jag erkände fastän jag var oskyldig. Jag ville bara tillbaka hem till familjen och skolan.
Han drömmer om att jobba med politik.
- Jag pluggade så att jag kunde bli minister. Då skulle jag inte ha några problem med pengar.
Men att läsa är en lyx William inte längre har. Den andra februari förra året dömdes han till sex års fängelse för inbrott och stöld. Det fanns inga bevis, inga vittnen och ingen som försvarade honom.
- När jag kom hit pratade jag inte med någon, jag sov inte, åt inte. Jag var deprimerad.
Nu har William fem år kvar av sitt straff. De varma dagarna i fängelset kommer långsamt att äta upp hans tonår. Nätterna delar han med fyra redan vuxna män i cellen på andra våningen.
Abdul är 14 år och sitter i en häktescell bredvid. Han har väntat mer än en månad på att få komma till rättssalen.
- Det går rykten om att de äldre fångarna kommer om natten och byter sexuella tjänster mot mat. Jag tänker på det jämt, så att jag kan inte sova. Ibland somnar jag mitt på dagen i stället, säger han.
Abdul är misstänkt för stöld och det är meningen att han ska till rätten om några dagar.
Det är tredje gången han är kallad. Det finns inte tillräckligt med bilar för att transportera de misstänkta till rättegångarna, en av luckorna i Sierra Leones rättssystem. Fall skjuts upp, vanligtvis mellan 15 till 40 gånger. Misstänkta sitter flera månader i häktet utan rätten att försvara sig.
Borgenssumman för att Abdul ska gå fri motsvarar lite mer än 100 kronor, men Abduls mamma är död och hans pappa är sjuk. Han har ingen som kan betala.
- De säger att jag ska erkänna för att komma undan ett långt straff, men jag vägrar. Jag har sett vad som händer. Då får jag sitta i flera år som William, säger han.