Mina föräldrar skildes

när jag var väldigt liten. Det var en sån klassisk svensk 70-talsskilsmässa där ena föräldern – givetvis fadern – helt enkelt bara hoppade av tåget och brassade i gång en ny familj nån annanstans. Mamma fick sen gå på knäna för att få ihop det ekonomiskt och blev väl i viss mån kompenserad med något underhållsliknande av farsan, men det står utom allt tvivel att hon måste ha varit enormt beroende av de månatliga barnbidragsutbetalningarna. Säkert även när hon var gift, eftersom hon naturligtvis hade ett sämre betalt deltidsjobb och samtidigt störst ansvar för att vi ungar skulle kläs i koftor och byxor. Ja, det var den gamla inkörda man/kvinna/barnmodellen som vi är så tryggt familjära med. Man kan förstå att bidragssystemen har formats därefter. På rutin betalas barnbidraget oavkortat ut till barnets mamma och det är väl fint så, eftersom det fortfarande råder en viss ekonomisk obalans mellan män och kvinnor.

Men nu ser det inte

alltid ut på det viset. Ibland, ja till och med ganska ofta, har föräldrarna liknande löner och tar gemensamt ansvar för sina pluttisar hela vägen. Och detta är ju en drömutveckling som leder till en win-win situation för alla inblandade. En utveckling som vi kan vara förbannat stolta över i detta land, och som vi definitivt bör uppmuntra. För mig som tvåbarnspappa med flexibelt arbete har det aldrig vart nåt snack om annat än att dela ansvaret för både hem och barn med allt vad det innebär. Men jag har undrat ibland. Över till exempel barnbidraget. Den där lilla extra slanten som ploppar in på hennes konto med jämna mellanrum och piggar upp bankomatkvittot.

Extremt trevande och försiktigt

har jag undrat (för det vet ju alla att det inte upplevs som så särskilt snyggt när en brutal man missunnar en stackars kvinna hennes surt förvärvade mjölkslantar). Men ändå. Om vi nu delar allt annat? Och om hon – hör och häpna – har högre lön än jag? Ja kanske rent av den dubbla? Men så fort jag ens knystat nåt om att dela barnbidraget, så har jag fått DEN DÄR blicken med tillhörande harang om att jag är sniken, att det är småpengar inte värda att tjafsa om och att hon använder varenda penny till att köpa kläder och annat nödvändigt. Men jag vill också köpa kläder till barnen. Jag älskar att gå runt i affären och hitta gosiga overaller eller coola jeans. Eller en cykel. Barn brukar dessutom vara väldigt noga med vem dom har fått sina saker av. "Mamma har köpt dom röda stövlarna!" Så det är klart att jag gör det ändå. Handlar kläder åt ungarna. Barnbidrag eller inte.

Oftast har jag

skamset lagt ner diskussionen och känt mig som den beprövat gnidna mansskurken som med direktörslön och mersa drar med sekreterarn, för att sen schackra om underhållet med Raskens Ida. En gång ställde sig min svärmor upp och skrek rakt ut: ’Ska du bestjäla din fru på barnbidraget?!’ Då förstod jag att detta var en tämligen het potatis. Det enda som retoriskt har fungerat är när jag har dragit hela resonemanget ur ett jämställdhetsperspektiv. Lugnt och sakligt. Att det finns viktiga – inte minst feministiska principer att lyfta fram och att det åtminstone borde vara ett utopiamål nånstans därframme att vi alla en dag ska ha liknande löner, delat ansvar och därmed annan syn på barnbidraget. Jag har på detta vis till och med fått BÅDA mina exfruar att intresserat nicka instämmande. Det är ju klart. De är båda smarta moderna kvinnor med god inblick i våra respektive ekonomier och ser i slutänden egentligen inte några som helst argument för att INTE splitta barnbidraget. Men ändå blir det sen aldrig av. Det glöms bort. Det är ju så lite pengar. När jag ringer upp och påminner fnissas det lite: "Äsch sorry, hörru" och eftersom jag skäms så i min mansskurkroll måste jag hela tiden påminna mig om scenariot att jag är en liten ömklig övergiven fru som ringer sina cigarrbolmande exmän i samma ärende. Då känns fnisset inte lika charmigt längre.

De ansvariga

på stadsdelsnämnd och försäkringskassa som jag har talat med menar att det än så länge är helt omöjligt för dom att göra separata utbetalningar, och har samtidigt även inflikat vissa åsikter om mitt privatliv, hur vi kommer överens och vem som egentligen handlar mest kläder och betalar fritids och så, men de ser mina poänger och hänvisar till framtida utredningar som då tydligen ska vara på g. Själv har jag gjort mina egna högst ovetenskapliga utredningar medelst utfrågning i bekantskapskretsen eller vid andra tillfällen och det må vara illa utfört eller bero på en slump, men ingen absolut ingen har konkret delat barnbidrag. Skilda eller inte. Med mer eller mindre gemensamt ansvar. Han kanske till och med är fullblodshemmapappa, ja om så mamman ifråga är miljardkontojonglerande koncernchef och han arbetslös jazztrummis så tickar utbetalningen varje månad in på hennes konto. Lika säkert som amen i kyrkan.

Jamen det är ju

självklart. Så har det ju ALLTID varit. Och tyvärr kommer det nog dröja innan såna kadaverdelar efter det stinkande manssamhället fullständigt städas bort. Dels för att männen av nån bisarr chevaleresk (föraktfull?) anledning inte vill knussla om hundralappar. Dels för att kvinnorna helt enkelt gillar stålarna.