"Det går långa perioder då jag inte skriver alls. Då målar jag och jobbar i trädgården. Sedan åker jag till landet eller utomlands och sätter mig på ett hotellrum skriver enorma mängder. Tankeprocessen är viktig, men den är svår att ta på", säger Katarina Wennstam. Foto: Cornelia Nordström

"Det går långa perioder då jag inte skriver alls. Då målar jag och jobbar i trädgården. Sedan åker jag till landet eller utomlands och sätter mig på ett hotellrum skriver enorma mängder. Tankeprocessen är viktig, men den är svår att ta på", säger Katarina Wennstam.

 Foto: Cornelia Nordström

Wennstam: "Oftast är det bara mos av offren"

Publicerad

Hon är den hårda kriminalförfattaren som nominerats till Augustpriset för faktaboken om vår syn på våldtäkt.

Samtidigt breddar Katarina Wennstam den stereotypa bilden av vad en stridbar feminist är, genom att även gilla inredning, naglar och trädgårdsarbete.

– Jag är arg på ett bra sätt, för ilskan ger mig drivkraft, säger 42-åringen.

Hur fick du idén till din sjunde roman, "Skymningsflickan"?

– Vi var på semester i Spanien och en granne skrek nätterna igenom. Hon var påtänd och min första tanke var "jäkla människa", men sedan började jag undra hur den här kvinnan mådde. Vad får en människa att skrika på det sättet? Det blev fröet till Molly, som skär sig och skriker om nätterna i kriminalkommissarie Charlotta Lugns trappuppgång. Jag gillar att skriva om fall som inte är svartvita, att gärningsmannen inte alltid kommer från skogen och att offret är snövitt, utan vill undersöka vad som händer när det är ett ganska jobbigt offer. Ett offer som kanske ljuger om vissa saker, men talar sanning om det hon blivit utsatt för.

– Tredje natten den här kvinnan i Spanien skrek var jag å ena sidan en trött mamma som ville att familjen skulle få sova, men å andra sidan började jag anteckna idéer för den här boken och skriva ner hur kvinnan verkligen lät.

En del författare sitter vid skrivbordet 09.00-17.00. Hur gör du?

– Jag är periodare. Det går långa perioder då jag inte skriver alls. Då målar jag och jobbar i trädgården. Sedan åker jag till landet eller utomlands och sätter mig på ett hotellrum och beställer upp mat och skriver enorma mängder. Tankeprocessen är viktig, men den är svår att ta på. Det blir som en ketchupeffekt under de där perioderna när jag jobbar praktiskt med händerna och sedan är redo att skriva. Fördelen är att jag har mina krönikor i Svenska Dagbladet och Damernas värld, så jag får pysa ut lite med jämna mellanrum även om jag inte hela tiden är i bokprojekt.

Vad betyder deadlines för dig?

– Som gammal SVT-reporter finns det inte i min värld att jag skulle missa en deadline. Jag gillar att jobba mot deadlines.

Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Albert Bonniers förlag, beskriver dig som "prestigelös, professionell och passionerad", att du skriver underhållande men med målet att "medvetandegöra, belysa och fördjupa läsarens känslor och kunskaper om de svåra ämnen som hon skriver om" och att du inte har några onödiga lik i dina böcker. Vad säger du om hans omdöme?

– Det stämmer att jag är sparsam med liken. Som gammal krimreporter har jag sett för många lik och mordplatser i verkligheten och tycker att det kan gå inflation i vackra och konstfullt arrangerade kvinnolik i tv-deckare. I verkligheten ser det inte ut så, oftast är det bara mos av offren. Därför har jag svårt att ta död även på fiktiva gestalter om det inte finns en mening med det. Känner man att man måste slänga in något för att höja temperaturen är det bättre att dra till med sex.

– Det kan också vara så att jag i inledningsskedet tänker att en viss romanfigur ska dö, men att jag senare inser att jag i så fall inte kan skildra ett viktigt möte i rättssalen mellan offer och gärningsman. Det kan också vara centralt att visa att livet fortsätter för inblandade parter, även om det kanske bara blir ett halvt liv med stora men.

I "Skymningsflickan" har läkaren Franke en central roll. Hur mycket har du inspirerats av radiodokumentären "Den fastspända flickan"?

– Jag har givetvis följt såväl den bevakningen som den kring den tidigare länspolismästaren Göran Lindberg för att skildra hur det kan se ut med ett "jobbigt" offer som det kan vara svårare att förhålla sig till och en gärningsman som har ett skydd bakom läkarrocken eller uniformen. Det känns inte som att vi har lärt oss av fallet med "Hagamannen". Trots att personalen på BB reagerade på att han var lik fantombilderna av gärningsmannen reagerade ingen, för man trodde inte att en familjefar på förlossningsavdelningen samtidigt kunde vara en våldtäktsman.

– De gärningsmän jag skapar i mina romaner är obehagliga på så sätt att de inte bara utför onda gärningar utan också kan vara en tonårspappa som betyder mycket för sina barn, som läkaren Franke i "Skymningsflickan", eller en omtyckt och skicklig kollega. Se bara på Walter White i tv-serien "Breaking bad", han är väldigt fin mot sin son som har funktionshinder samtidigt som han tillverkar och säljer droger. "Monstren" har inte horn och lurviga ansikten, de finns mitt ibland oss.

Jag tycker mig känna igen en del av dina privata erfarenheter i kriminalkommissarie Charlotta Lugns person?

– Jag har i många år haft extremt stora problem med migrän och vet hur olämplig och lullig man kan bli av medicinen. I mitt fall som författare handlar det då om att jag inte skriver lika bra, men som polis med vapen och absolut våldsmonopol får man inte ha dåliga dagar, Charlotta måste prestera på topp hela tiden. I den här romanen träffar vi henne medan hon är sjukskriven efter tjänstefel hon begått när hon varit påverkad av läkemedel. Att berätta om hennes kamp mot tabletterna blev ett sätt att göra något vettigt av alla de grisiga dagar jag varit däckad av migränen.

– För något år sedan testade jag Botoxsprutor mot min migrän. Botox är ett nervgift som kanske inte botat mig helt, men som gett mig tillbaka ett liv som jag inte haft tidigare. På köpet har jag fått en extremt slät panna (skrattar, reds anm). Jag hade lite grann tappat hoppet om lindring när jag testade den här behandlingen. Nu tar jag sprutor på Sophiahemmet var tredje månad.

Charlotta lever i HBTQ-världen?

– Ja, men den stora grejen med henne är inte att hon är lesbisk utan att hon är en bra polis. Så är det även med Shirin, hon är framför allt en jäkligt skarp advokat och inte i första hand sin invandrarbakgrund. I en del amerikanska tv-serier känns det krystat att ta in "the gay guy" och "the black girl". Charlotta, däremot, är skild och utkastad hemifrån och har det jobbigt på ett sätt som hon skulle ha haft oavsett om hon levt i en homo- eller heterosexuell relation.

"Egentligen gillar jag inte att prata om det som hände under min högstadietid men jag gör det i sådana här sammanhang", säger Katarina Wennstam.Foto: Cornelia Nordström

– Shirin har jag gjort till halviranier. Hon har en fot i varje värld men hör inte riktigt hemma någonstans, vilket är priset för en del invandrare som integrerats väldigt väl i samhället. Mina barns far har rötter i Iran och min dotter heter Shirin i andranamn, så där hämtar jag stoff från en svenskpersisk familj på nära håll.

Molly blir i "Skymningsflickan" kallad hora och det har du också erfarenheter av?

– Egentligen gillar jag inte att prata om det som hände under min högstadietid men jag gör det i sådana här sammanhang, för ryktesspridningen har en sådan effekt på dem som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag ansågs "hångla runt för mycket" när jag var tonåring. Det är ett hemskt uttryck, men effekten av ryktesspridningen var gräslig. Då skulle jag ha gjort vad som helst för att ta mig ur den situationen, men i dag är jag tacksam för de erfarenheterna. Det gör att jag förstår de unga tjejer jag pratat med i olika brottmål. Deras rädsla att gärningsmännen ska sprida bilder på dem på nätet kan vara högst befogad. Priset man kan få betala för att våga anmäla och vittna är att bli kallad hora.

I höst blir du tillsammans med Hasse Brontén och Tage Åström programledare för "Nya Efterlyst" i TV8?

– Det blir en utmaning, för det är det äldsta kommersiella programmet i Sverige och det har bidragit till att lösa många brott. Kriminaljournalistik blir lätt grabbarnas arena, men det är inte bara grabbar som har koll. Många kvinnor är oerhört intresserade. Jag vill bidra till lite mer gråskala och hoppas att inslagen och samtalen i studion ska starta diskussioner som fortsätter hemma i sofforna. "Efterlyst" har 250 000 följare på Facebook och allmänheten är en oerhört viktig detektiv. Vissa brott, som morden på Engla och Lisa Holm, engagerar mycket och får massor av uppmärksamhet i medierna, men jag vill även fokusera på brott som vanligtvis bara blir notiser. Det kan vara misshandelsfall där de drabbade får konsekvenser för livet.

– Jag hade inbrott i huset i våras och tycker att det har varit jättejobbigt med allt praktiskt runtomkring och det är ändå ingenting jämfört med vad offer för våldsbrott har att hantera.

– För mig känns det viktigt att genom advokaten Shirin i mina romaner fokusera på andra viktiga yrkesgrupper än bara poliserna. Målsägarbiträden syns sällan i kriminalromanerna, men de fyller en jätteviktig funktion och jag vill verkligen råda brottsoffer att utnyttja den rätt de har att ha ett målsägarbiträde.

Nya boken.

En del blir förvånade över att du som skriver om så hårda frågor gillar att pyssla och brodera?

– Jag tycker om att göra fysiskt krävande arbete som att måla, gräva, röja sly och klippa gräs och mina armar är fulla av ärr efter arbete i trädgården här och på landet. Att jobba med händerna är mitt mest effektiva sätt att arbeta med hjärnan. För mig funkar det inte att sätta mig rakt upp och ner vid ett skrivbord och skriva en bok, det blir för mycket stillasittande. Jag tror att det är sunt för kroppen och själen att röra sig och även om jag för all del tycker om att träna och köra yoga är tung gräsklippning perfekt när jag ska planera upplägget i böckerna.

– Folk har en bild av mig att jag inte skulle kunna gilla pyssel för att jag är en driven feminist, men det finns för mig ingen motsättning i att vara det och samtidigt gilla att koka sylt. Men det gäller att ha balans och inte bli för mycket duktig flicka med perfekt hushåll. Så som jag arbetar är det lättare att pula och fixa hemma och kunna ta emot barnen om de kommer hem tidigt från skolan och jag behöver inte känna mig sönderstressad om barnen är sjuka en onsdag. Samtidigt vill jag inte att de kommer hem klockan 13 varje dag och att jag bara får en halv arbetsdag.

Du har kallats för arbetsnarkoman?

– Nja, jag känner mig inte som det i och med att jag har kontroll över mitt arbetsliv. Men visst, jag är högpresterande. Jag är effektiv och kan efter tio år utan en vanlig arbetsplats längta efter hösten med "Nya efterlyst", där jag ska få ingå i en redaktion och ha möten. Det är ganska ensamt att vara författare, även om vi är ett gäng kvinnliga författare som träffas regelbundet och hjälper varandra.

När du ringde för att söka praktikplats som journalist blev du kallad "lilla stumpan". Vad är det värsta du varit med om professionellt?

– Bröderna till de åtalade våldtäktsmännen i Rissne flög år 2000 på mig och fotografen då vi bevakade rättegången. Vi daskades till och jag fick en kopp kaffe uthälld över mig. Jag hann bli rädd, men om jag som journalist kände mig utsatt ska vi inte tala om hur det var för tjejerna som var på väg in i rättssalen. Gärningsmännen har ofta sofistikerade metoder att med vänner och flickvänner försöka tysta de tilltalade genom övergrepp i rättssak.

Då du började skriva den Augustprisnominerade fackbok "Flickan och skulden" var det fortfarande inte våldtäkt i juridisk mening att utsätta en kraftigt berusad kvinna för sexuella övergrepp. Lagen ändrades 2005 och många anser att du haft del i det?

– Nja, jag har i alla fall bidragit till att påverka attityden kring lagstiftningen. Det är inte så att man har slutat att våldta fulla tjejer sedan lagen trädde i kraft, men jag märker att "Flickan och skulden" har förändrat folks syn på de här övergreppen.

Ja, du har bland annat föreläst i olika polismyndigheter, på polisskolor, länskriminalavdelningar, brottsoffermyndigheter och för åklagare?

– Ja, och i dag lever boken liksom sitt eget liv. Det är 13 år sedan jag skrev den och alla läsare tycks ha sin egen relation till den.

Man skulle kunna tänka sig att man får skrivkramp efter en så hyllad debut?

– De första åren efteråt när jag kom ut med mina romaner ältade recensenterna sin sorg över att jag inte skrev fackböcker. Men precis som under tiden på Rapport har jag hela tiden velat nå ut till en bredare publik och då är romanformen väldigt effektiv. Nu när jag släppt min sjunde roman känns det som att folk förstår mer vad jag håller på med. Det stör mig att vissa i kultursfären tycker att det är fult att nå ut brett, i mina ögon finns det inget finare. Det är en väldig kraft i att ha ett så brett tilltal som exempelvis Rapport har. Men nästa bok blir faktiskt en faktabok.

 

Har fått Prix Egalia och sålt en halv miljon böcker

NAMN: Anna Katarina Wennstram.

ÅLDER: 42 (fyller 9 augusti).

YRKE: Författare, föreläsare, journalist. Kolumnist i Damernas Värld och Svenska Dagbladet.

BOR: I radhus i Saltsjö-Boo i Nacka utanför Stockholm.

SOMMARSTÄLLE: Fritidshus på 55 kvadratmeter utanför Torshälla i Sörmland. Lägenhet på Mallorca tillsammans med syskonen.

FAMILJ: Barnen Emil, 11 år, och Moa, 8 år. Särbon Daniel Rosenlind, 45 år, psykoterapeut. Tre bonusbarn.

INKOMST: 526 200 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: I en välbärgad företagarfamilj i Askim med tre äldre halvsyskon.

MAMMA ÄR: Karin Staffansson, 75, pensionerad laboratorieassistent.

PAPPA VAR: Bo Wennstram, egenföretagare, avled 2011 (71 år gammal).

UTBILDNING: Hvidfeldtska gymnasiet i Göteborg, Kaggeholms folkhögskola.

KARRIÄR: Städat på Englandsfärjan, jobbat i skivbutik och på lagret på pappans kakelfirma, startat en egen gratistidning för gymnasieskolor. Regionala nyhetsprogrammet "ABC". Bevakat kriminaljournalistik med fokus på kvinnofrågor. Jobbat på Rapport, Uppdrag Granskning, Aktuellt och Agenda. "Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt" (2002), "En riktig våldtäktsman: en bok om samhällets syn på våldtäkt" (2004), "Smuts" (2007), "Dödergök" (2008), "Alfahannen" (2010), "Svikaren" (2012), "Stenhjärtat" (2013), "Skuggorna" (2014). Vilhelm Moberg-stipendiat och nominerad till Augustpriset för boken "Flickan och skulden". Belönad med Prix Egalia för sina tv-reportage.

AKTUELL: Med deckaren "Skymningsflickan" som kommer 14 augusti (Albert Bonniers förlag).

GODA EGENSKAPER: "Väldigt varmhjärtad mot dem i min sfär. Är arg på ett bra sätt, för ilskan ger mig drivkraft".

SÄMRE EGENSKAPER: "Långsint och ganska speedad".

HISSAR: "Personer som Zara Larsson, Beyoncé och Lena Endre som är beundrade av många och använder detta till att göra skillnad".

DISSAR: "Att vuxna män tar sig tid att skicka hatiska och sexistiska kommentarer när tjejer har åsikter".

Du skrev i en krönika att din pappa som dog för fyra år sedan "var dålig på relationer med dem som verkligen älskade honom". Hur påverkade det dig?

 

– Det har påverkat mig mycket att han var väldigt frånvarande, först av arbetsskäl och sedan för att han de sista 20 åren bodde i Spanien. Han är den som alltid haft störst tilltro till mig och som skapade den feminist som jag är i dag. Han hade högt ställda krav. Vi hade ganska många gräl om feministiska frågor. Man brukar säga att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men det är bland det roligaste jag vet. Ibland tror jag att vi ger upp lite för lätt när människor uttrycker rasistiska, homofoba och antifeministiska ståndpunkter. Jag kan bara inte hålla käften!

Din mamma är pensionerad laboratorieassistent. Hur är din relation med henne?

– Som det alltid är mellan döttrar och mödrar; vi är lite för lika, står varandra otroligt nära och har därför också närmare till konflikt. Jag fick barn kort efter det att jag debuterat som författare och jag hade aldrig kunnat skriva på det här sättet om inte hon varit en så otroligt aktiv del i mina barns liv. Det har inte bara varit till hjälp för mig, utan också givit såväl min mamma som mina barn något att ha den relationen.

Du fick alltid högsta betyg i svenska och du startade på gymnasiet skoltidningen Lyran, men har berättat att du hade för låga betyg för att komma in på Journalisthögskolan. Det förbryllar mig lite grann?

– Jag hade ettor i matte och gympa, för jag hävdade att jag inte behövde lära mig algebra för att bli författare. För att hinna med skoltidningen ovanpå allt skolarbete var jag tvungen att offra något och då blev det matten. I dag driver jag ett aktiebolag framgångsrikt så jag hade nog rätt i att jag skulle klara mig i livet utan algebran. Min pappa hade skitbetyg i uppförande och tyckte nog inte att det var så allvarligt att jag struntade i matten, men jag fick också lära mig att man inte skulle slarva bort sina möjligheter.

Vad har din medverkan i SVT:s serie "Deckarna" betytt?

– Förutom att jag ramlade ner från trappan, menar du? Serien gjorde det tydligt för publiken att det inte är någon slump att vi skriver deckare. Det kan låta glassigt att vara författare och styra sin tid, men det är oerhört ensamt och kan ta flera år att skriva en bok. När jag någon gång i dag kroknar tänker jag på mitt 14-åriga jag som det gick så otroligt mycket rykten kring. Det var ingen idé att försöka hämnas på ryktesspridarna, min hämnd blev att bli något och att bli en röst för tjejer i liknande situation.

Efter ditt första barns födelse fick du problem med amningen?

– Ja, jag mådde dåligt. Amningslobbyn dikterar villkoren för hur en riktig mamma ska vara med sina barn. I efterhand har jag läst på och insett att villkoren i Sverige skiljer sig markant från de kvinnor som blandar ut bröstmjölksersättningen med smutsigt vatten från en flod i Uganda. Ändå har vi samma direktiv om amning. Att man ammar betyder inte att man är en bättre förälder. Jag fick höra att alla mammor kan amma, bara viljan finns. Jag är trött på mammaskulden. Det var delvis därför Maria Sveland och jag skrev boken "Happy, happy!" om skilsmässor. Att som mamma skilja sig och må bra i det uppfattas av många som oerhört provokativt.

I ditt kapitel i antologin upplever jag att det får vara både och, att du både visar att det går bra för dig efter skilsmässan men att du innan du separerade var orolig för ekonomin, att somna och vakna ensam och hur barnen skulle ta det?

– Nu är det lite mer än fem år sedan jag skilde mig och min exman är en toppenpappa som har ett riktigt bra liv utan mig och jag har också ett riktigt bra liv utan honom. Det stämmer att jag var rädd för ensamheten, men det är värre att vara ensam i en tvåsamhet när man lever under samma tak. Och så råkade jag träffa kärleken, bara några månader efter separationen.

I dina tidiga böcker tackar du din exman för stödet, samtidigt som många av kvinnorna i dina böcker uttrycker frustration över arbetsdelningen i hemmet?

– Man kan ju tacka en person för den roll den har haft i ens liv även om man inte funkat ihop som par. En del pappor är i dag stolta för att de är hemma två månader med barnen, men kvinnor har mycket högre krav än så, de förväntar sig inte bara att mannen ska "hjälpa till". Samtidigt har dagens pappor har tagit stora kliv fram jämfört med hur deras egna pappor levde och gjorde.

– Mina barn har det precis lika bra hos sin pappa som de har hos mig. Ibland är en skilsmässa bästa vägen att gå för att nå jämställdhet, för vi tvingar fram en 50-50-lösning. Varannan vecka kan jag fokusera på mitt jobb och mig själv, om inget oförutsett inträffar.

Din särbo Daniel, 45 år och psykoterapeut, träffade du via en dejtingsajt?

– Ja, man fattar inte de bästa besluten om man är full och hänger i en bar. Därför kan jag varmt rekommendera nätet, där man blir ihopmatchad med personer som vill ungefär samma saker i livet. Möter du någon på en fest kanske du inte avhandlar sådana saker, men på en dejtingsajt redogör du för om du vill ha fler barn eller ej och gör ett medvetet val.

– Jag hade nog inga andra förväntningar än att gå på en kul dejt när jag första gången träffade Daniel, men jag blev störtförälskad och han var den första killen som kontaktade mig som jag svarade så ganska kort därpå tog jag ner min profil från sajten. Daniel är psykoterapeut på BUP och vi har många gemensamma nämnare i våra liv. "Skymningsflickan" handlar mycket om vad en frånvarande förälder kan ställa till med och där har jag bollat mycket med Daniel.

Tänker ni er den här boendeformen även framöver?

– Om vi skulle slå ihop våra hushåll skulle vi bli sju personer och det känns inte görbart. Hans barn har sina liv i Vasastan och mina barn är rotade här. Varannan vecka kan Daniel och jag leva vuxenliv tillsammans i min villa. Precis som det finns normer om kärnfamiljer finns det en förväntan att bonusfamiljer ska flytta ihop och skaffa en sladdis. Vi är nöjda med den är lösningen, åtminstone just nu.

Du skriver "Till Daniel, min klippa", i förordet till nya boken?

– Ja, han är stadig, grundad person.

PS Så var mötet

En timma före utsatt möte mejlar Katarina Wennstam för att förvissa sig om att vi verkligen dyker upp och för att tipsa om var man hittar parkering. Vi slår oss ner i soffan på ena uteplatsen vid hennes radhus i Saltsjö-Boo och Katarina flyttar raskt på grillen och dagens tidningar för att ge plats för blomvaser och parasoll så att fotograf Cornelia Nordström får bra vinklar. Det märks att vi har en journalist framför oss, för Katarina formulerar sig kristallklart och har full förståelse för Cornelias bildönskemål och vårt roddande med tv-intervjun. Många intervjupersoner är ängsliga för hur de ska se ut på bild, men Katarina poserar vant och tryggt och ber inte att få förhandskika på displayen i Cornelias kamera. Efteråt jäktar Katarina vidare in mot stan i sin sub. "Vilken pondus hon har och så trevlig hon är!", konstaterar Cornelia och jag på väg tillbaka till redaktionen.

Hur tycker du att det är att vara kvinna i det offentliga samtalet?

– Det funkar ganska bra, men jag engagerar mig mycket mot näthatet. Efter 15 år som journalist är jag rätt hårdhudad för egen del, men jag blir upprörd när man går till attack mot exempelvis Zara Larsson. Och när kvinnor i offentligheten attackeras är det sällan åsikterna man går i polemik med, man angriper utseendet.

När jag inför den här intervjun pratade med en av dina bästa vänner sade hon att du utöver att du är en otroligt omtänksam och engagerad kompis som stickar armledsvärmare och kokar sylt och öppnar ditt hem för den som krisar också är ganska fåfäng?

– En del har en bild av att jag skulle vara mindre feminist för att jag tycker om att ha snygga naglar, men det har jag inte för min killes skull utan för att jag tycker att de är läckra.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag