Att förlora sina barn. Att nästan slås ihjäl. Att ingen berättar vad som har hänt, inte ens de allra närmsta. Det måste vara det mest frustrerande som kan inträffa ett mänskligt liv. Ändå tillät Emma och hennes familj polisen att genomföra en fullständigt unik isolering för att hon inte skulle påverkas av omvärlden. Emma Jangestig kämpade för sitt minne. Hennes familj kämpade för hennes opåverkade minne.
I en tid då sorgearbete och rehabilitering borde vara högsta prioritet gjorde alla sitt yttersta för att Max och Sagas mördare skulle kunna fällas på korrekta grunder.

Självfallet lider alla som har förlorat en anhörig en unik sorg. Men i går under förhören med Emmas pappa och systrar var det slående att de har gått genom något som ingen annan har gjort och hur oerhört plågsamt det måste ha varit för dem att inte få prata med Emma om morden trots att hon var orolig, arg och frustrerad.
Lillasystern sa att hon till och med var tvungen att lämna rummet när Emmas frågor kom. ”Det blev för jobbigt”, sa hon och jag tror att hela rätten förstod hur det slet i deras hjärtan och samveten. De måste ha känt sig oerhört besvikna när minnesforskare Sven-Åke Christiansson i förra veckan dömde ut Emmas minnen som nästan osannolika.

Men kanske är Emmas utpekande av den åtalade kvinnan värt en del ändå. Enligt familjen gör hon redan efter uppvaknandet, innan hon ens visste vad som hade hänt med barnen, kopplingar till tiden vid mordet och till en utländsk kvinna. Även kriminalinspektör Anders Pommer var hastigt inne på detta under sitt förhör.
Det är förstås högintressanta uppgifter och uppenbart försvarets ömma punkt. Så fort Pommer kom in på att Emma Jangestig pratat om tyskan i ett tidigt skede bröt försvarsadvokaten in. Det är första gången som inte han och tyskan suttit lugnt tillbakalutade i sina stolar.

Nu hoppas jag att åklagaren visar de tidiga videoförhören med Emma Jangestig. Först då kan rätten bilda sig en uppfattning om hon pekade ut tyskan redan vid uppvaknandet. Då får vi också veta om Emmas helvetesveckor i isolering var värda någonting och att kampen för hennes minne inte var förgäves.