I dag är det exakt sex månader sedan deras son Victor dog. Nu väntar Sofie Karlsson och Peter Sundberg på Victors lillasyster som ska födas i januari. Foto: Tommy Pedersen
I dag är det exakt sex månader sedan deras son Victor dog. Nu väntar Sofie Karlsson och Peter Sundberg på Victors lillasyster som ska födas i januari. Foto: Tommy Pedersen

Victor hade ont till sista andetaget

Publicerad
Uppdaterad
När andra barn brukar lära sig gå - då lärde sig Victor att själv mäta sin syremättnad i blodet. Han tog den lilla dosan, satte den på fingret - och sa "pip" när det var färdigt.
Victor Sundberg var en väldigt speciell liten kille. Han fick aldrig fylla två år.
Victor Sundberg från Bålsta kämpade emot in i det sista - ända fram till det absolut sista andetaget.
Klockan 08.45 14 april i år gav den lilla kroppen upp, en präst höll sin hand om hans panna. Mamma och pappa var där.
Cancern hade spridit sig i hela hans kropp - och han fick inte in luft i sina lungor.
Han hade en specialgjord napp - som via en inmonterad slang försåg honom med syrgas.
- Trots den fick han inte i sig tillräckligt med syre. Han kämpade så. Han tog nappen in och ut, han till och med reste sig upp och kippade efter luft, säger hans mamma, Sofie Karlsson, 24.

Fick inte somna in fridfullt

- Jag har läst så mycket om människor som förlorat sina barn. Alla har fått somna in så fridfullt och stilla. Victor fick inte det.
När Victor föddes var han lika frisk som andra barn. "Han var nästan för bra för att vara sann", säger pappa Peter. Foto: PRIVATEn månad innan Victor dog hade en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus gripits, misstänkt för dråp efter att en döende flicka fått en dödlig dos med narkosmedel.
Socialstyrelsen har slagit fast att läkaren inte gjort något fel - men polisens misstankar kvarstår mot läkaren. Och en rundringning som DN har gjort visar att läkare blivit mer restriktiva med att ge smärtlindring.
- De på avdelningen sa att de nog varit mer frikostiga om det inte just hänt, säger Victors pappa Peter Sundberg, 34.
Minnet av den sista, ångestladdade halvtimmen i Victors liv kommer hans föräldrar alltid att bära med sig.
För dem hade det inte spelat någon roll hur mycket lugnande Victor hade fått. De ville bara att deras lilla kämpe skulle få somna in fridfullt.
- Vi bara skrek "gör något, ge honom någonting". Men personalen sa att de inte fick tillstånd av läkaren att ge honom något mer, berättar Sofie.
- Man hade kunnat bespara honom den där sista paniken, och man hade besparat oss det också.
Både Sofie och Peter tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser gripandet av läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus kan få för vården av barn i livets sista skede.
De vill också prata om Victors kamp för att uppmärksamma barncancer och uppmana fler att skänka pengar till forskningen.

Började kallsvettas

När Victor föddes 14 september 2007 verkade han lika frisk som vilken liten bebis som helst. Han var 50 centimeter lång och vägde 3 450 gram.
- Han var nästan för bra för att vara sann, säger Peter.
När Victor var 11 månader gammal, mitt under högsommaren, började han att kallsvettas ofta. Och han blev spänd över magen.
När Peter och Sofie åkte in med honom på sjukhuset trodde de att det kunde vara en förstoppning. Men det tog inte lång tid förrän de förstod att något var allvarligt fel.
- Sofie sa vid ett tillfälle att "tänk om han har cancer". Jag blev så arg och sa åt henne att så där säger man inte. Men egentligen hade jag själv tänkt samma tanke, säger Peter.
Sen kom beskedet - Victor hade en decimeterstor tumör. Efter drygt en månad fastställdes diagnosen: neuroblastrom i stadium fyra.
- Jag hade läst mycket om barncancer vid det tillfället och visste hur allvarligt det var, säger Sofie.
En intensiv behandling började. Cellgifter, operationer och stamcellstransplantationer. Victor fick dessutom vinterkräksjukan och tvingades hållas isolerad från alla de andra barnen.
SISTA PUSSEN. "Jag har läst så mycket om människor som har förlorat sina barn. Alla har fått somna in så fridfullt och stilla. Victor fick inte det", säger hans mamma Sofie. På bilden pussar Victor sin syster Linnea, 10, för sista gången. Foto: PRIVAT

Lekte själv

En liten motordriven, blå motorcykel fick stor plats i hans lilla liv.
- Två gånger om dagen fick vi ta med honom till kulverterna under sjukhuset, där han inte kunde smitta de andra barnen. Och där fick han köra omkring, berättar Peter.
Behandlingen Victor gick igenom slog ut stora delar av hans kropp. Han fick varblåsor över hela kroppen och hade svåra smärtor.
Men trots den mycket aggressiva behandlingen fortsatte cancern bara att sprida sig.
I april i år förstod läkarna att de inte kunde rädda Victor.
- De förberedde oss på att han inte skulle klara sig, säger Sofie.
För varje dag blev Victors mage större, nya tumörer växte där inne.
Och så kom den där morgonen då Victors liv tog slut.
I dag har det gått exakt sex månader sedan dess - och på något sätt har livet gått vidare. Två månader efter Victors död fick Sofie beskedet om att hon var gravid - och i januari ska Victors lillasyster födas.

Kämpar för forskningen

Hon ska få leka i hans rum. Och få höra berättelser om sin tuffa storebror.
- Vi har fortfarande kontakt med andra barn och föräldrar som låg inne samtidigt som oss. Det är dem vi kämpar för nu, för att forskningen ska gå framåt. För att fler barn ska kunna räddas, säger Sofie.
- Barncancer har inte försvunnit för att Victor dog.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida