Det var den märkligaste ceremoni jag varit på.
Tårarna rann nerför Fadimes mammas kinder medan en kurdisk sorgesång böljade fram ur hennes strupe. Runt henne satt en grupp oberörda män, några med armarna i kors och skinnjackan på.
Mitt emot dem kronprinsessan Victoria som grät så hon skakade.
Fadime Sahindal var flickan som fick alla att förenas - för en enda dag. Dagen då hon begravdes.
I livet kunde inte Fadime få ihop sina två världar. Det förbjöd hennes familj.
Fadime Sahindal, som var 26 år när hon mördades, var av kurdiskt ursprung och kom från Turkiet till Uppsala som barn. Hon tog studenten med MVG i svenska och träffade Patrick Lindesjö. Pojkvännen var svensk-iranier och hans familj försökte anhålla om Fadimes hand.
Det blev nej.
I stället försökte Fadimes släkt bryta förhållandet. Två familjemedlemmar dömdes för misshandel och olaga hot. Då gör Fadime det tabubelagda, hon går ut i tv och tidningar och berättar om sin situation.
- Männen i de här kulturerna behandlar oss kvinnor som om vi inte hade någon IQ. Men vi är lika mycket värda som de, säger hon i en intervju.
Samma dag som han och Fadime ska flytta ihop dör Patrick Lindesjö i en singelolycka på vägen mellan Stockholm och Uppsala. Fadime är förtvivlad.
Hon flyttar hem till Nalin Pekgul, dåvarande socialdemokratisk riksdagsledamot och också hon turkisk kurd. Nalin Pekgul blir Fadimes stöd och medlar med hennes pappa Rahmi Sahindal. Han ställer som villkor att Fadime aldrig återvänder till Uppsala.

Fadime flyttar till Östersund och läser till socionom med internationell inriktning på Mitthögskolan. På sommarloven jobbar hon inom hemtjänsten och som socialsekreterare.
Hon går med i den socialdemokratiska studentklubben Pantarei och sitter i dist-riktsstyrelsen för Jämtlands SSU-distrikt med ansvar för jämställdhetsfrågor.
I november 2001 framträder Fadime på ett seminarium i riksdagens andrakammarsal och vädjar till svenska politiker att hjälpa unga kvinnor som hotas av hedersvåld.
När det är dags för ett halvårs utlandspraktik bestämmer sig Fadime för att åka till Nairobi i Kenya med en klasskamrat. I januari 2002, på väg till Stockholm för vaccinationer och visumansökan, tar hon vägen om Uppsala för att säga adjö till sin mamma och sina två yngsta systrar. Hon åker till systerns lägenhet i Uppsala.

Men någon annan i släkten snappar upp information om besöket. Fadimes pappa tar sig beväpnad till lägenheten. När Fadime öppnar dörren skjuter han henne med två skott i huvudet.
Hon faller ihop och dör, framför ögonen på sin mamma och systrar.
När Fadime, som Nalin Pekgul pratat så mycket om, dog fick jag en fruktansvärd chock. Jag var helt på det klara med vad det var för brott det handlade om.
Sara och Pela hade lärt mig.
Sara var femton år gammal när hon mördades i Umeå av sin bror och sin kusin 1996. När jag skrev om det mordet visste jag ingenting om hur flickor som hon har det.
Saras mamma Hanna försökte förklara vilka mekanismer som låg bakom. Men jag lyssnade inte. Mina fördomar och min okunskap stängde mina öron.
Jag skäms för att jag inte tog Sara till mitt hjärta och gjorde allt för att ta reda vad som hände henne.
Jag skäms också för att jag inte lyssnade när en lärare i Stockholm ringde mig 1999 och berättade att en elev till henne hade blivit mördad i Irak.
Jag trodde henne inte. Jag tyckte det var en riktigt rövarhistoria som inte kunde vara sann.
Det var Pela Atroshi hon berättade om. När hennes farbröder ett halvår senare greps för mordet var det ett smärtsamt uppvaknande för mig.
Jag öppnade öronen och lyssnade äntligen på dem som visste mer än jag. Jag lärde mig mycket.
När jag skrev mina artiklar om mordet på Pela så trodde jag att allas ögon skulle öppnas och detta aldrig hända igen.
Så blev det inte.

Fadime mördades måndagen 21 januari 2002.
När det hände blev hon en starkare opinionsbildare än någon journalist kunnat vara. Med sitt liv, och sin död, spred hon mer kunskap om hedersmord än någon annan i det här landet.
Många har sen hennes död skrivit om vad mordet på Fadime Sahindal egentligen handlar om. Somliga talar om mördaren, hennes egen pappa, som det största offret. Att det egentligen är synd om honom eftersom han är invandrad till Sverige.
Det är att blanda ihop korten.
Mordet på Fadime var ett politiskt mord. Hon mördades inte av privata skäl, utan för att hon hävdade en grundläggande mänsklig rättighet. Hon ville leva sitt eget liv.
På en minnesstund i Östersund två dagar efter mordet sa SSU:s dåvarande ordförande Mikael Damberg:
"Alla måste ha rätt att få älska vem man vill. Sverige ska vara ett land där kärleken tillåts vara gränslös".
Det låter så enkelt, men är så svårt.
Få vet det in på skinnet som kronprinsessan Victoria. Jag önskar att hon ska minnas den dagen i Uppsala domkyrka och göra kampen mot hedersvåld till sin hjärtefråga.
Då skulle hennes tårar kunna hjälpa flickor som Fadime, som lever i Sverige men förvägras de demokratiska rättigheter vi andra tar för självklara.

FOTNOT: När Britta Svensson fick stipendium från Fadimes Minnesfond 2004 löd motiveringen: "Britta Svensson har i egenskap av journalist varit en föregångare som öppnat ögonen på många människor för det hedersrelaterade våldet i Sverige...Hon har gått in på djupet och med ett oerhört engagemang och en stark känsla för frågan, förmedlat en ny företeelse i Sverige".