Kristina Axén Olin, det är ett halvår sen du hoppade av från jobbet som finansborgarråd efter diverse personliga problem. Men nu lär du vara tillbaka igen med full kraft. Gick inte det lite väl fort?
– Politik är en livsstil, det är inte så att bara för att man slutar ett jobb så slutar man engagera sig. Jag drivs av en önskan att förbättra för människor och det känns lagom att sätta i gång igen nu.
Men är det inte risk för ett nytt bakslag? Kan det inte bli så att du måste ge upp på nytt snart?
– Det jag gjorde var ju att jag lämnade finansborgarrådsposten. Det är en dygnet runt-tjänst och den blev omöjlig att kombinera med mitt liv. Man kan tyvärr inte ha ett sådant jobb om man är ensamstående med ganska små barn. Nu ska jag gå in i rikspolitiken på ett annat sätt.
Det ryktades om att du skulle bli riksdagsledamot, men det har du dementerat. Vad är det då du ska göra?
– Det kan jag inte säga, det får visa sig, det är inte officiellt ännu.
För ett år sen gick du ut i medierna och berättade om dina missbruksproblem. Har du kommit tillrätta med dem nu?
– Jag tycker aldrig jag var särskilt illa däran. Det har förstorats upp. Jag tycker att jag såg signalerna i tid och kunde göra något åt det.
Du gick på behandling i ett halvår, har det hjälpt?
– Jag dricker ingen alkohol nu, jag tar inga sömntabletter och jag försöker att inte ens ta smärtstillande medel. Men det där var alltså för ett år sen, det var inte skälet till att jag lämnade mitt arbete.
– Jag valde att hoppa av för att jag kände mig otillräcklig. Jag var tvungen att välja mellan det och barnen och för mig var barnen ett självklart val. Slutar man ett arbete för att det inte går att förena med familjen, innebär det inte att man inte kan ha ett annat arbete i stället.
– Min ambitionsnivå var mitt största problem. Jag hade en sådan enorm önskan att göra mitt jobb så bra som möjligt, men trycket på mig blev för stort. Kombinationen av alla möten, ofta under helger och på kvällstid, och anhopningen av mejl som dagligen skulle besvaras och alla telefonsamtal och att jag dessutom var så igenkänd att folk ville tala politik med mig till och med när jag stod naken i duschen på Eriksdalsbadet, kombinationen av allt detta gjorde att jag fick ge upp.
Jag anar att du tvingas tala politik i den duschen även nu.
– Jo, men det är så mycket av det andra som jag slipper: känslan av att inte hinna allt, att inte vara tillräckligt påläst, att inte kunna tänja dygnet.
Men finns det i så fall någon som kan klara ett sådant jobb?
– Ja, någon som har en annan ambitionsnivå, som har en förmåga att stänga av, att inte inse sina begränsningar.
En hemmaman kanske hade varit en bra idé?
– Kanske det. Men jag tror att vi kvinnor vill vara med överallt, vara perfekta, se till att allt fungerar som vi vill i hemmet, vi förmår inte lämna dammråttorna i fred, vi vill alltid kunna servera hembakade bullar, vi vill brodera gardiner samtidigt som vi gör karriär.
Du är frånskild sen ett drygt år. Var borgarrådsjobbet en orsak till skilsmässan?
– Det är svårt att säga, men det kan ha bidragit att vi sågs alldeles för lite. Det kan ha
varit en möjlighet också, att ses lite.
Och var skilsmässan i sin tur en bidragande orsak till att du lämnade din post?
– Ja, absolut. Och visst är det jobbigt att vara ensamstående, men samtidigt blir vissa saker enklare. Det är ganska skönt att vara ensam med barnen och kunna ge dem odelad uppmärksamhet.
Ni hade en ”traditionell arbetsfördelning”, du och din man, har du sagt. Det låter tufft.
– Det är verkligen inte så att jag gjorde allt och han inget, inte alls. Men jag tror att det finns en kvinnlig gen som gör att vi alltid håller koll på detta med gympapåsar och matsäckar till barnen och födelsedagar och...
En gen? Jag tror att många av oss är hjärntvättade till att agera så. Du säger att du haft ett starkt kontrollbehov, svårt att delegera. Har du kunnat koppla av nu?
– Jag har varit mycket i skogen, plockat bär och svamp, syltat och saftat. Hunnit gå på föräldramöten, hunnit läsa läxor med mina barn.
Saknar du det jobb du lämnade?
– Ja, varje dag. Jag saknar att kunna fatta beslut om saker jag vill ändra till det bättre. Samtidigt kan jag nu göra sådant jag förut saknade, i stället för att gå på Nobel- och andra middagar kan jag käka pizza hemma i soffan med ungarna.
Du har ett kors i en kedja runt halsen. Är det bara en prydnad?
– Jag har alltid haft en tro på högre makter, men nu har jag börjat läsa teologi. Jag hämtar kraft och styrka ur religionen.
En bloggare skrev att du kanske blir mindre som Margaret Thatcher nu, kanske får en mildare syn på missbrukare sen du själv varit på väg mot ett missbruk.
– Jag har inte någon hård syn på missbrukare, jag rangordnar verkligen inte människor, tycker inte att en är värd mer än någon annan. Och jag har med mig själv som exempel försökt visa att vi alla har både goda och sämre sidor, att vi alla kan råka ut för kriser och tvingas erkänna att vi är människor. Men jag tycker exempelvis att man ska kunna tvångsomhänderta en narkoman.
– Margaret Thatcher har förresten ett oförtjänt rykte som hårding. Hon gjorde underverk.
Men var det inte många som drabbades av hennes beslut?
– Jag tror att det var flera som vann på dem.
Vad har du fått för reaktioner på ditt avhopp?
– Mest sympati. Även om det också finns de som tycker att man inte hoppar av ett jobb av de slaget, jag borde ha anlitat städhjälp och skaffat barnflicka i stället.
– Själv tycker jag att fler mitt i livet borde ifrågasätta vad de jobbar med och kanske börja ägna sig åt annat.
Alliansens opinionssiffror är inte så bra. Varför, tror du?
– Jag tycker de gör ett jättebra arbete. Men det är svårt med kommunikationen nu när det finns så många medier, svårt att tala om vad man åstadkommit.
Fast det kanske kommer att gå lättare nu när Filippa Reinfeldt sitter i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet.
– Va? Sitter hon där? Det har jag missat. Det låter konstigt!
Till sist: har du lärt dig något påtagligt av det här senaste året?
– Jag tycker att jag är bättre på att värdesätta livet och kärleken och vänskapen nu.
Kärleken? Någon ny man i sikte?
– Nej, det är skönt att leva själv. Fast det är klart, dyker det upp en djur- och barnälskande hemmaman med miljarder på banken så…

PS
Först träffas vi på ett kafé i Enskede. Sen visar det sig att bandspelaren inte registrerat så mycket som ett pip från intervjun, jag har ännu en gång tryckt på play i stället för rec. Men redan nästa dag gör vi ett nytt försök. I Junibackens restaurang, omgivna av mycket uppspelta barn i mycket högljudda åldrar. Må nu det som nästan gick att uppfatta på bandet genom den vrålande, stojande ljudridån vara någorlunda korrekt avlyssnat.