Vår resa  i  hoppfulla länder i Afrika

Publicerad

Ni känner till krigets och svältens Afrika.

Men det finns också ett Afrika bortom schablonerna – där länder utvecklas i rekordfart.

Under 40 dagar reste vi till 10 av de hoppfullaste länderna i Afrika.

Där mötte vi optimism och hoppfullhet men också svårigheter som korruption och förtryck.

Här är vår Afrikaresa.

KENYA. Klockan är 5 på morgonen. Luften är fortfarande nattkylig och det är mörkt. Vi slänger in våra väskor och tältet i den fyrhjulsdrivna bilen. Vi lämnar mångmiljonstaden Nairobi bakom oss. Vår resa runt Afrikas snabbast växande ekonomier har börjat. Målet är att vi ska besöka 10 länder på 40 dagar med bil, flyg och båt. Den här gången har vi valt bort länderna med störst problem och tänker fokusera på utveckling. Vi vill veta hur det påverkar befolkningen. Såväl jag som fotograf Jonte Wentzel har bara besökt ett fåtal av länderna tidigare. Vi har ingen aning om vad vi kommer att möta. Första stoppet blir i klassiska Masai Mara i Kenya där det vid en första anblick känns som att ta minst 100 bak i tiden.

 

•••

Masajen Timothy Kariankei, 21, trycker frenetiskt på sin smartphone samtidigt som han klämmer fast sin vandringsstav under armen och pratar om sina får som betar runt oss. Vi befinner oss på Kenyas storslagna savann Masai Mara, dit turister vallfärdar för att se på lejon och besöka masajernas traditionella lerbyar. Det är inte en plats där någon förväntar sig högteknologiska moderniteter. Men plötsligt plingar det till i mobiltelefonen. Det är ett Facebookmeddelande.

"Vänförfrågan: Timothy Melesh Ole Kariankei"

– Jag hoppas du accepterar mig, säger Timothy med ett skratt.

Självklart klickar jag på "acceptera".

Kenya är anmärkningsvärt uppkopplat. Trots fortsatta etniska konflikter, korruption och ett ökat terrorhot växer delar av Kenya så det sprakar. Regeringen hoppas att Kenya inom snar framtid ska bli Afrikas Silicon Savannah och digitala mötespunkt. Landet är på god väg. 80 procent av Kenyas 41 miljoner invånare tros ha tillgång till mobiltelefonnät, vilket har lett till kreativa teknologiska lösningar.

Men kommer detta hjälpa befolkningen som lever isolerat?

Det är för att ta reda på det som vi börjat vår 40 dagar långa Afrikaresa i Masai Mara där cirka 450 000 kenyanska masajer lever. Ursprungligen är masajerna ett nomadfolk som lever på boskapshandel. I dag har de flesta fasta bostäder men traditionerna är starka, dels deras sätt att klä sig i sina rutiga röda filtar men också i form av könsstympning och månggifte. En orsak är att masajerna länge levt isolerade. Men 2005 började en ny epok. Då byggdes mobilmaster i naturreservatet, vissa förklädda till träd för att smälta in och i dag har nästan alla masajer en mobiltelefon.

–Det har ändrat allt för oss. Dels för att vi kan ringa varandra, dels för att vi kan göra våra bankärenden på mobilen. Tidigare fick jag gå en vecka för att få ut mina pengar, nu använder jag mig av m-pesa, säger byäldste Tilor Karenkai, 40, som vi möter utanför den lilla byn Embiti.

M-pesa är ett fenomen som började i Kenya och håller på att sprida sig till övriga Afrika. Pesa betyder pengar på swahili och tog fart 2007 då mobilföretaget Safaricom lanserade betalningssättet. Idén är enkel. Istället för att betala med kontanter eller kreditkort laddar man sin mobiltelefon med pengar och sen kan man med sin mobil skicka pengar till andra personer som har ett m-pesakonto. I dag använder minst 17 miljoner personer m-pesa i Kenya. En succé med andra ord.

M-pesa och mobiltelefoni är alltså gamla nyheter i Masai Mara. Nu är det sociala medier och mobilapplikationer som gäller, berättar Tilor Karenkai.

Det är i samband med det han nämner sin brorson Timothy. Han har ryktet att ha den bästa mobiltelefonen i området. Vi bestämmer oss för att leta upp honom.

Efter 45 minuters promenad i bushen får vi syn på Timothy Kariankei som är insvept i en lila masajfilt och står lutad mot sin fåraherdekäpp. När han får syn på oss vinkar han. I handen har han sin smartphone.

- Jag har alltid den med mig. Dels för att ringa förstås men mest för att sms:a, chatta och läsa Facebook, säger han samtidigt – visar det sig – letar upp mig på Facebook.

Han säger att möjligheterna att kommunicera har förändrat masajernas situation på många sätt.

- Folk behöver inte gå i timmar eller dagar för att köpa och sälja boskap utan de kan ringa och göra upp affärerna i förväg. Och masajerna är utsatta för mycket faror, till exempel vilda djur. Nu kan vi snabbt ringa efter hjälp. Det är klart att det har förenklat livet, säger han.

Han själv använder framför allt internet.

- Jag studerar på universitetet och kommer bara hem på loven och vaktar fåren. Jag använder min telefon för att ha kontakt med mina skolkompisar och söka information på Google.

Vad är det senaste du googlade?

- "Dude" (kompis). Det var så många som sa så men jag förstod inte riktigt vad det betydde. Men nu vet jag, skrattar han.

Under vårt samtal tar han flera gånger upp telefonen för att skicka i väg ett sms eller svara på ett Facebookmeddelande.

- Smartphones är bra även för marknadsföring. Ibland lägger jag ut annonser på Facebook om jag vill sälja ett får eller så, säger han.

Det enda som begränsar masajerna är elektriciteten.

- Vi har ju ingen el utan måste vara sparsamma med användandet av våra mobiler, säger han.

Under vårt samtal har de 730 fåren börjat skingra sig och Timothy säger att han behöver koncentrera sig på jobbet. Vi bestämmer att vi ska ses om ett par timmar.

Bara ett par minuter efter att vi lämnat honom med hans hjord piper det i min telefon.

Det är ett nytt Facebookmeddelande från Timothy: "Hej, jag hoppas allt går bra! Vi ses i kväll."

Under tiden åker vi till byn Olaitemutia. Det är där alla masajer handlar, ordnar med m-pesa och laddar sina telefoner. Många måste gå i flera timmar för att komma dit. Längs affärsgatan i Olaitemutia skyltar flera ställen om att de erbjuder mobilladdning. Vi stannar till utanför butiken Professioiyals Kinyozi som ägs av Leonard Okoth.

- Jag har två verksamheter. Dels är jag hårfrisör, dels laddar jag mobiltelefoner med hjälp av solenergi. Det är inte så många i byarna som har solenergi.

Han berättar att det framför allt kommer masajer till hans butik. Han kan ladda upp till 60 telefoner samtidigt.

- På marknadsdagen är här mycket folk. Då kostar en laddning 30 shilling (2,30 kronor). Andra dagar kostar det 20 shilling (1,60 kronor). Jag har alltid många kunder, säger han.

Det piper på nytt i min mobiltelefon.

Det är Timothy som undrar: "Går allt bra för er? Ses vi snart?"

Vi bestämmer oss för att åka tillbaka till Timothys by Embiti. Framme i den lilla byn möter vi Timothy som är på väg hem med alla fåren. När han väl fått in djuren i hagen sätter vi oss ned. Timothy säger att vissa är oroliga för att mobiltelefonerna och internet ska utarma masajkulturen och att en stor turistattraktion kommer att försvinna från Kenya.

- Men masajerna kommer alltid vara noga med att behålla sin kultur så det är ingen fara.

Han säger också att visa delar av kulturen behöver förändras.

- På det här sättet får vi tillgång till utbildning och det i sin tur kanske kan få stopp på månggifte och könsstympning. Den här utvecklingen går inte att stoppa. Den har redan börjat, precis som i hela Kenya, säger han.

Strax innan solen går ner bakom de gröna bergen och vi ska åka, frågar jag Timothy vad han ska använda internet till under kvällen.

- Jag ska chatta med mina vänner och läsa nyheter och kanske googla. Jag hann ju inte under dagen, det är för mycket med alla fåren. Men på kvällen har jag tid.

När vi några timmar senare ligger i tältet under den osannolikt stjärnklara himlen i Masai Mara plingar det till i min telefon. Det är Timothy igen.

"Vilken fantastisk kväll. Kul att träffas, ha en bra resa tillbaka. / Tim"

 

•••

RWANDA. Efter en natt i tält i Masai Mara tar vi flyget till Kigali i Rwanda, landet som drömmer om att bli Afrikas Singapore. Plötsligt rullar vi runt på släta asfaltvägar med mittstreck och trottoarer. Överallt ser vi affischer om hur enkelt det är att öppna företag i Rwanda och på kvällen träffar vi Patrick Ngabonziza som gjort det omöjliga möjligt. Han har uppfunnit Mobicash, en teknik för att betala med ett fingeravtryck istället för kreditkort. Här är drömmarna stora. Men vi möter också tystnad, människor som inte vågar tala av rädsla för regimen. Minnet av folkmordet 1994 är fortfarande öppet.

•••

 

På storbildsskärmen i plenisalen i de fyrkantiga parlamentsbyggnaderna i Kigali tar en kvinna upp hela bilden. Hon håller ett anförande om en ny budgetlag i Rwanda. Länge och noggrant. Efter henne får en annan kvinna ordet. Sedan trycker ledamöterna på röstknapparna. En blick över den murriga salen bekräftar den världsunika statistiken. I Rwanda finns det fler kvinnor på parlamentsstolarna än män.

–Till en början var det en del som inte vågade säga något. Men genom att träffas och stärka varandra har vi fått en röst. Idag vågar alla tala, säger parlamentarikern Connie Bwiza Sekamana som vi träffar efter parlamentsmötet tillsammans med ett tiotal andra kvinnliga ledamöter.

Hon skrattar till.

–Är du från Sverige? Jag var där för att lära mig om kvinnlig politik. Då var Sverige långt före oss, men nu är vi före dem, säger hon.

För de allra flesta är Rwanda två saker, antingen de utrotningshotade bergsgorillorna eller det fruktansvärda folkmordet 1994. Men idag är Rwanda också ett av de länder i Afrika med dels bäst infrastruktur, dels starkast jämställdhet. Idag är 56 procent av parlamentsledamöterna kvinnor vilket kan jämföras med 45 procent i Sveriges riksdag. Men enligt Connie Bwiza Sekamana gick kampen för att ge Rwandas kvinnor en röst inte av sig självt.

–Det var inte smidigt men vi har inte bett om smidigt. Direkt efter folkmordet fanns det bara ett fåtal kvinnor i ledningen och när jag började som parlamentariker 99 var vi runt 8 procent. Det började med att vi kämpade för kvinnors arvsrätt. De flesta män bara viftade bort oss. Men vi fick genom det och så småningom förstod de att parlamentet måste bestå av fler kvinnor om hela befolkningen ska få sin röst hörd. Idag är 30 procent av de 80 platserna vigda för kvinnor. Men stegringen från 30 procent till 56 procent har vi gjort utan kvotering, säger Connie Bwiza Sekamana.

Plötsligt säger en av de andra kvinnorna som kommit för att möta oss:

– Är det första gången du är i Rwanda? på klingande svenska.

Kvinnan som talar flytande svenska är senatorn Marguerite Nyagahura.

–Jag bodde i Sverige i 13 år men 2007 flyttade jag tillbaka till Rwanda. Jag är fortfarande svensk medborgare och min familj bor kvar i Sverige, säger hon.

Marguerite Nyagahura var en av miljontals som tvingades på flykt under folkmordet i Rwanda. Bakgrunden till massakern grundade sig i Rwandas komplexa historia med starka etniska splittringar mellan majoritetsgruppen hutu och minoritetsgruppen tutsi, vilket förstärktes under belgarnas kolonisering eftersom de gav minoritetsgruppen tutsi ett maktrum. Detta skapade enorma konflikter vilket ledde till upplopp i slutet av 50-talet. Runt 20 000 tutsier dödades och många flydde. När belgarna lämnade Rwanda hade hutuerna makten men några år senare skapade de tutsier som flytt till Uganda RPF, Rwandan Patriotic Front, och de började återvända och slåss för sina rättigheter. Under åren som följde blev det många sammandrabbningar. 1993 inleddes fredsförhandlingar men ett år senare, den 6 april 1994, sköts president Juvénal Habyarimanas flygplan ner. Planet störtade i presidentens trädgård och han samt en rad andra högt uppsatta personer, bland annat Burundis president, dog. Snabbt började hutumilisen att sätta upp vägspärrar och jaga tutsier. 100 dagar senare hade 800 000 personer dödats, stympats och våldtagits utan att omvärlden ingrep. Slutligen, efter månader strider, tog tutsierna makten över huvudstaden Kigali och deklarerade vapenvila. Då var landet söndrat av kriget, hat och rädsla. Ekonomin var totalt sönderfallen. Få trodde att Rwanda 19 år senare skulle vara ett av Afrikas mest välorganiserade länder. Regimen får fortfarande kritik för den fattigdom som präglar landet samt för att ingen vågar kritisera dem. Men de får också beröm för vad de lyckats åstadkomma och många rwuandeser har återvänt till sitt land – som Marguerite Nyagahura.

–Jag och min familj har haft det bra i Sverige men efter att jag utbildat mig till förskolelärare fick jag inga jobb. Då började jag fundera på om det kanske var dags att flytta tillbaka till mitt hemland och göra något. Så det gjorde jag och inspirerad av Sverige startade jag ett privat dagis här för att stärka kvinnors möjlighet att arbeta och ta hand om sina företag.

Så småningom började hon också engagera sig politiskt på lokal nivå och förra året utsåg presidenten henne som en av åtta kvinnliga senatorer.

–Jag är mycket stolt över att representera mitt land på den nivån och jag brinner för jämställdhet och vill vara en röst för kvinnor barn och ungdom. Vi har åstadkommit mycket i Rwanda men vi har fortfarande arbete kvar för att nå alla i hela landet.

Marguerite Nyagahura är positiv för Rwandas framtid.

‧–Om vi fortsätter i den här farten är vi snart ett medelklassland, säger hon.

 

•••

 

Moçambique. Havets fläktar gör att det mesta känns härligt friskt när vi landar i Mocambique, landet som snart tros bli en av världens starkaste ekonomier. Men inne i staden finns historien överallt. Exempelvis när vi går längs Olof Plames gata känns de gamla socialistiska vingslagen som ledde till att Frelimo fick makten efter det blodiga inbördeskriget. Moçambique utlovades då bli ”bli graven för kapitalism och exploatering”. Löftena krockade med framtiden. Idag är presidentens palats byggt av kineserna och gapet mellan fattiga och rika iögonfallande.

 

•••

Det är lunch och vi befinner oss mitt i centrala Maputo, nio våningar upp i ett våningshus utan fungerande hiss. Lägenheten är nästan tom. Det enda som finns är ett par soffor, en fågelbur med två små fåglar som heter ”the boys”, ett matbord och en projektor som visar portugisiska nyheter. Ett typiskt transithem, alltså inte ett hem som ska bestå, men ändå trevligt. På bordet står spaghetti och köttfärssås som hushållerskan ställt fram till Daniel Matos, Nuni Correia, 27, och Vitor Albeanerque, 44.

De kommer från Portugal och jobbar inom byggnadsbranschen i Maputo, precis som 10 000-tals andra portugiser som flytt eurokrisen i hemlandet.

–Det är helt dött i Portugal, det finns inga jobb och ingen utveckling. Det är här vi måste satsa på vår framtid, säger Daniel Matos.

För att spara så mycket pengar som möjligt bor de tillsammans.

–Vi måste dela lägenhet annars blir det för dyrt och vi är ju här för att jobba och tjäna pengar, säger Vitor Albeanerque vars son och fru bor kvar i Portugal.

Fortfarande tänker nog de flesta att det kommer strömmar av afrikaner till Europa för att söka lyckan. Men hela arbetskraftsinvandringen har bytt spår och det är i Afrika lyckan kommer att finnas framöver, siar många. I spåren av den ekonomiska krisen i Europa reser nu européerna till de afrikanska länderna för att knacka dörr och söka jobb. Framförallt handlar det om portugiser som åker till de före detta kolonialländerna Angola och Moçambique. Vi ser spåren tydligt när vi åker runt. Vid nästan varje byggarbetsplats i Maputo syns det portugiser som såväl arbetsledare som chaufförer.

–Det senaste året, nästan som över en natt har vi sett en helt ny våg av portugiser som kommer hit till Moçambique. Tidigare har vi haft folk med emotionella band till Moçambique som flyttat hit, kanske från kolonialtiden, men nu är det en helt ny grupp av unga lycksökare som tar sig hit, säger historikern Rafael Shikhan som jag möter i Maputo.

Fram tills för några månader sedan kunde portugiser precis som alla andra få ett 30-dagars turistvisum på flygplatsen. Om de sedan fick ett jobb ordnade de sitt arbetstillstånd i efterhand. Men när myndigheterna insåg att den nya invandringen började bli utan kontroll bestämde de sig för att bli tuffare. Förra året deporterades en grupp unga portugiser som kom utan returbiljett och sedan dess är stämningen annorlunda. Under våra dagar i Moçambique tillbringar vi flera timmar på flygplatsen för att följa gränspolisens arbete där. Kön till visumkassan är ofta långa. Poliserna är bistra och bestämda.

‧–Det är portugiserna som är ett problem. I planen från Lissabon kommer 90 procent av dem för att jobba men de åker in på turistvisum, säger en av gränspoliserna.

Därför får portugiser sedan början av året inte längre visum på flygplatsen om de inte har en speciell inbjudan. Men det kommer förstås fortfarande en och annan som hoppas på tur. Vi ser minst en person skickas tillbaka hem med vändande flyg under de timmar som vi är på flygplatsen.

De tre lägenhetsvännerna på nionde våning bekräftar att det blivit svårt att stanna i Moçambique.

Daniel Matos säger att han känner folk som skickats hem.

–Ja, numera måste du söka på Moçambiques ambassad i Portugal. Det sägs att de får hundratals ansökningar per dag men det kanske är överdrivet.

Han och hans lägenhetskompisar har inte haft problem att få arbetstillstånd. Företaget Britalar som de jobbar för bygger såväl hus som vägar i Moçambique och har tillstånd att låta 10 procent av deras personal vara internationella medarbetare.

–Vi behöver ju dem för att få in kompetensen i landet. Problemet för oss är att 10 procent är för lite. I Angola får de ha 40 procent och det är bättre, säger företagschefen Alexandre Almeida.

Han säger att de har ett 30-tal portugiser som jobbar i Moçambique och många är i 26-27-årsåldern.

–De har studerat på universitet och har bra examen men de får inga jobb. De som stannar i Portugal överlever med att sälja muffins och jobba på café, säger han.

Att det är just portugiser, som Moçambique blev självständiga från 1975, som återvänder är förstås känsligt rent historiskt, men det finns också kritik mot att de tar jobben från lokalbefolkningen.

–De kommer inte direkt med raketforskare som ska bygga rymdskepp utan de kommer med banktjänstemän, ingenjörer och chaufförer. Allt det har vi själva. Och det sämsta är att de får bättre betalt än exempelvis en lokal ingenjör. Just nu handlar ofta konflikterna om att portugiserna talar illa till de lokalanställda men i framtiden kommer den olika avlöningen leda till nya problem, säger historikern Rafael Shikhan.

Ingen av Daniel Matos, Nuni Correia eller Vitor Albeanerque har upplevt några konflikter med lokalbefolkningen, men säger att det inte heller skapas starka sociala vänskapsband.

–Nej, om vi har fest kommer de men vi blir inte hembjudna till dem, säger Vitor Albeanerque.

När jag ställer som sista fråga om de hellre skulle vilja jobba i Portugal svarar samtliga ja, men att ingen av dem tror sig kunna åka hem snart. De tror inte att deras hemland kommer att resa sig inom överskådlig framtid.

–Jag har räknat och jag måste stanna här i sju år. Då först är alla räkningar betalda och jag kan åka hem till familjen, säger Vitor Albeanerque med ett ansträngt skratt.

 

SYDAFRIKA. Vi tar oss med bil från Maputo till gränsen till Sydafrika. Vår plan är att ta ett tåg till Johannesburg för att beskriva Afrikas bästa tågnät. Men tåget går inte och det slutar med att vi får åka på ett bilflak. Redan efter den stökiga gränsen andas vi skillnaden. Det är uppenbart att Sydafrika haft mer tid att bygga sitt land. Vägarna är bra och fälten är kultiverade. Till och med solnedgången verkar fogad, som gjord för ett vykort att skicka hem. Men hur länge kommer det att hålla? Afrikas stjärna kämpar numera med avstannad ekonomi och arbetslöshet.

•••

Vi kör genom kåkstaden Soweto, ett av världens mest kända slumområden och ett av apartheidtidens svarta områden. Slummen finns kvar. Plåtskjulen och de leriga vägarna också.

Men i utkanten har det också byggts flervåningshus och små enplansvillor för att få bort befolkningen från plåtbyggnaderna som riskerar att välta vid nästa översvämning.

Med ett ögonkast ser det ut som att saker sker i positiv riktning och att medelklassen växer. Men samtidigt så brottas landet med ekonomiska och politiska problem. Folket kritiserar regimen allt hårdare för att landet blivit dyrt, kriminellt och utan jobb. För att få en bild av Sydafrika stannar vi till vid ett medelklassflervåningshus och knackar på fyra dörrar. Det visar sig bara bo unga kvinnor där, en grupp som kämpar hårt för att få tillvaron att gå ihop.

–Det är en slump att det är kvinnor som bor här. Det finns många män i de andra husen. Men här är säkert och ganska bra pris. Vi betalar 2900 kronor (4200 rand) i månaden och det är bra för att vara i Johannesburg, säger Nompumelelo Zungu, 27.

Alla i huset har olika åsikter om vad som håller på att gå fel i Sydafrika men alla är ense om att regeringen måste satsa mer på ungdomar.

–Idag finns det inga jobb och folk som tagit sig från Soweto måste flytta tillbaka för att de inte har råd med ett hus. Inte ens de med utbildning får jobb utan sitter med dyra studiekostnader och gör samma jobb som någon utan utbildning. Det är ingen morot för att få folk att studera, säger Nompumelelo Zungu, 27.

Samtliga säger att det framförallt hänger på dem själva hur framtiden kommer att bli.

‧-I Sydafrika är vi i alla fall fria att göra vad vi vill och kan styra vår egen framtid. På det sättet tror jag att Sydafrika har goda möjligheter i framtiden. Det startas exempelvis allt fler BEE-företag (black economic empowerment) och det kommer leda till att fler lokala får jobb. Vi kommer igen, säger Kea Modiakgotla, 22.

 

•••

ZAMBIA. Vi landar i Luanda med flyg men åker snabbt vidare upp till kopparbältet där kinesiska företag jagar kopparen i marken. Det ser ut som ett mindre Chinatown, överallt hänger kinesiska lampor, finns kinakrogar och till och med toalettpappret är kinesiskt. Vi förstår snabbt att mötet mellan draken i öst och Zambia inte är problemfritt.

•••

 

Längs vägen, sidan om sin fyrhjulsdrivna bil, står en kinesisk kvinna och kastar upp. Våra afrikanska medarbetare skrattar till.

–De klarar väl inte vår mat, skojar de.

Vi sitter tillsammans i en bil och är på väg till ett område i Zambia där det hittats stora kopparfyndigheter. Zambia är ett av Afrikas fredligaste länder med Victoriafallen som största turistattraktion. Sverige har långa relationer med landet, delvis på grund av att det var här som Dag Hammarskjöld sköts ner och dog, men för övigt har Zambia varit ganska bortglömt. Först efter att det hittades enorma koppargruvor vände internationella investerare ögonen mot Zambias kopparbälte. Sedan slutet av 1990-talet har landet nästan invaderats av internationella företag, framförallt kinesiska. Parallellt med intresset har tillväxten ökat med cirka 6 procent per år, medelklassen växer, antalet shoppingcentrum blir fler och infrastrukturen blommar. Ändå går det fel. Parallellt med investerarboomen blir de fattiga fattigare. Under World Economic Forum i Kapstaden för en månad sedan pekade FN:s generaldirektör Ban-Ki-Moon på Zambia som ett sorgebarn när det gällde tillväxt och internationella företag i Afrika.

Det för att höra vad lokalbefolkningen tycker har vi åkt till den lilla byn Mukulumpe, ett av många kopparområden norr om staden Kitwe. Där möter vi Nuria Kamouuenda, hennes sex barn och hennes bror. De bor i två enkla hyddor utan vatten, el eller toalett. Marken under deras fötter är värt guld. För ungefär 8 månader sedan blev hon och 81 andra familjer uppsökta av det kinesiska företaget NFCA.

–De har hittat koppar här och vi måste flytta oss säger de, säger Nuria Kamouuenda.

Nästan alla familjer har bott i området sedan 80-talet och de lever av det de kan skörda i området. Tillvaron är tuff, ingen har bil och få har jobb utanför jordbruket. Att de bor nära vägen har räddat dem, dels när de behöver sjukvård, dels har det underlättat handeln.

–Men kineserna kom hit med ett papper och sa att vi fick välja om vi ville flytta till ett annat hus i ett annat område eller om vi vill ha pengar. Men eftersom det inte stod hur mycket pengar kryssade alla i nytt hus. Men vi vill egentligen inte flytta till det området för det är långt från vägen, säger Nuria.

Under tiden vi pratar kommer byäldsten Kapalu Levinas och Jack Sousolo. De ingår i en grupp som försöker förhandla med kineserna.

–De har sagt att de ska ge oss nya hus och inte bara plåt. Och så ska de bygga vägar, skolor och kliniker. Men vi vill också ha pengar för förlorad inkomst på årets skörd, säger han.

De är oroliga. De har inget förtroende för kineserna och kallar dem för skurkar.

Nuria säger att om allt blir som kineserna lovat kommer deras liv bli bättre, men de tror inte på något förrän de ser det.

–Enligt dem ska vi lämna i juni, om två veckor men de har inte visat oss en enda sak. Vi vill inte flytta ut i bushen. Om de inte håller vad de lovat flyttar vi inte. Vi är inte rädda för dem, detta är vårt land, säger hon.

Under vårt samtal bestämmer vi oss för att åka till det nya området i Fitanda som ligger 20 minuter bort. Bonden Jack Sousolo följer med.

Framme i Fitanda frågar vi en litet butiksstånd om de vet var kineserna ska bygga ett nytt bostadsområde.

–Långt där inne i bushen men inget är byggt, säger de.

Vi fortsätter på de skumpiga vägarna in i det täta buskaget. Ingenstans finns det ett påbörjat bygge.

–Hit vill jag verkligen inte flytta. Det kan ju tidigast vara klart nästa år, säger Jack Sousolo sorgset.

Efter att ha varit ute i Fitanda åker vi till NFCA:s huvudkontor i Kitwe. Vakterna låter oss inte träffa några av de kinesiska företrädarna utan ger oss numret till en lokalanställd.

–Marken som de ska flytta till är statens och vi har inte kunnat bygga där än. Men de kan inte flytta förrän vi byggt husen och det tar kanske ytterligare ett år, säger mr Jalouua.

Den informationen har familjerna i Mukulumpe inte fått.

–Hade vi vetat det hade vi ju sått. Hur ska vi nu klara oss i ett helt år? Nej, vi litar inte på kineserna. De bryr sig inte om oss, säger Nuria bedrövat.

Med oss är Archie Mulunda från CIPLRN, Copperbelt Indigenous Peoples Land Rights Network. Han arbetar för att bönder ska få vad de lovats när de ombes flytta. Han skakar bedrövat på huvudet.

–Kontraktet som NFCA har gett dem är mycket vagt och man förstår inte riktigt vad de ska få. Vi ska titta genom det nu och försöka hjälpa dem, säger han.

•••

BOTSWANA. Vi lämnar Zambia med viss tyngd i bröstet. Här finns inte riktigt den framtidstro som vi mött i de andra länderna, de behöver fortfarande se till att deras rikedom går till dem, inte till andra länder. Något som grannlandet Botswana, dit vi kommer med bil, har lyckats med. De har behållit makten över sina diamanter. Vilket har lett till att Botswana är ett av de mer välorganiserade länderna vi besöker, med fungerande turism och infrastruktur och öppenhet för omvärlden.

•••

Vi träffar Vulture, Suicide och Spencer från death metalbandet Overthrust vid lunchtid.

De har organiserat Overthrust winter metal Mania fest i samhället Ghanzi i västra Botswana. Om ett par timmar tror de att festivalområdet kommer att vara fyllt av hundratals heavymetalfans.

–Alla satsar hundra procent och folk tävlar om att se hårdast ut. Ni ska få se oss spela, det är riktig rock n’roll, säger Vulture, som är polis till vardags, förväntansfullt.

Samtidigt öppnar han en liter kaffelikör, tar en klunk rakt ur flaskan och skickar vidare till de andra medlemmarna.

‧-Musiken ger oss kraft och mod att säga det vi känner och vara dem vi är. Den går rakt in ådrorna. Det är som sprit, säger Vulture.

Tack vare att Botswana varit så stabilt och lyckats behålla pengarna från sina diamanter har de också haft stor turism och fått influenser från såväl Europa som USA. På det sättet kom heavy metal till Botswana redan under 1990-talet. Sedan 2000 är det en förhållandevis stor subkultur såväl i storstäderna som på landsbygden.

‧–Jag började lyssna på rock när jag var barn men det är som sprit. Du börjar med folköl och efter ett tag vill du ha whiskey. Jag började med Brian Adams och nu lyssnar jag på Slayer, W.A.S.P och Opeth, säger Vulture.

För cirka fem år sedan träffade han Spencer Trust och de bestämde sig för att starta ett band. Nu har de turnerat i Sydafrika och spelar in sin första platta. De säger att de fortfarande lär sig vad metal är.

‧–Till en början tog jag lyriken om död ordagrant och försökte ta livet av mig två gånger. Nu läser jag in kraft i orden istället. Metal är mäktigt, säger trummisen Suicide.

Efter en timme har de tre killarna druckit sin liter kaffelikör och intervjun är över. Vi bestämmer att vi ska ses på festivalområdet ett par timmar senare.

Festivalen sker i kommunhuset och när vi kommer fram påminner det om ett skolgymnastikdisco med ljuset tänt och stolarna staplade längs väggarna. Men energin är där. Trots att bara ett 30-tal hunnit anlända till den två dagar långa festivalen headbangar killarna som är klädda i höga stövlar, läderrockar, metallkedjor och cowboyhattar.

–Det här kommer bli GALET, vrålar de.

Ett par timmar senare, runt midnatt trillar fler och fler in. Spritnivån är maxad och det är mer dans än musik. Fortfarande har inget band spelat.

–Idag värmer vi upp. Kom imorgon, då blir det på riktigt. Vi spelar som avslutningsband. Det kommer bli brutalt, säger Suicide.

Vi säger god natt och träffar dem igen dagen därpå igen när de aningen bakfulla ska genomföra en marsch för en 13-årig handikappad flicka. Men alla tittar inte på dem med positiva ögon.

–Folk måste vänja sig vid oss. Många tror att vi är djävulen och kan komma fram och vilja slita av våra attribut, säger snickaren Shedrick, 25.

Efter marschen ska festivalen dra igång. Aulan är full av förväntansfull publik. Men det blir problem med ljudsystemet och det dröjer ytterligare några timmar innan de första banden spelar. Det slutar med att 7 band av 20 spelar. Några få klagar men de flesta dansar nöjt till vad som erbjuds. I Botswana är gemenskapen större än musiken.

•••

 

ANGOLA. Efter alla bilresor och flygresor landar vi möra i Lusaka, Angolas huvudstad som tillsammans med Tokyo är världens dyraste stad. Men inget liknar Tokyo. Rikedomen är begränsad, polisen som stoppar oss vill ha mutor och folk är rädda för att prata. ”Allt kan tolkas politiskt och politik kan sluta illa”, säger de.

•••

Innan vi landat i Angola har vi gång på gång fått höra hur extremt dyrt det är. Därför bestämmer vi oss för att helt enkelt kolla vad en dag i staden kostar.

08.00. Trafiken i Luanda är smått kaotisk eftersom staden byggdes för några hundra tusen och nu växt till fem miljoner invånare. Att köra här känns inte som en bra idé. Vi bestämmer oss för att ringa en taxi som kan ta oss runt. Taxichauffören Fredrico, som egentligen är student, lovar att komma inom 15 minuter. Det tar en timme. Vi sväljer det. Efter att ha rest en del i Afrika vet vi att svensk och afrikansk tid sällan är den densamma. När han väl kommer säger han att han vill ha 1500 kronor. Vi prutar lite och kommer överens om 20 000 angolanska kwanza, 1383 kronor för en dag.

09.00. Medan vi väntar på att Fredrico ska bli klar tar jag och fotograf Jonte Wentzel en apelsinjuice i hotellobbyn. Sedan 2002 då ett blodigt inbördeskrig tog slut har landet tack vare enorma oljefyndigheter och diamantgruvor vuxit från fattigland till utvecklingsland ‧– strikt styrt av president José Eduardo dos Santos. Idag är Angola ett av Afrikas snabbast utvecklande länder i Afrika. Tillväxten är osannolika 10 procent per år. Det syns i lobbyn där affärsmän från Portugal, Brasilien, Usa och Kina passerar. Många av dem har en skjorta med en liten diskret oljelogga för ett multinationellt företag. De har uppenbart råd med juicen. 80 kronor per glas.

10.00. Vi ber Federico köra oss till en mataffär där vi kan köpa lite frukt. Medan vi hackar oss fram i den täta trafiken kör vi förbi lyftkranar och byggställningar. Men vi passerar också tiggare. Växtvärken som Luanda lider av är omöjlig att undgå. För även om tillväxten är 10 procent per år tjänar de flesta under 13 kronor per dag. Fredrico säger att de flesta från Angola bor i kåkstäderna.

–Inne i stan kostar en liten lägenhet 1700 usd, 11 300 kronor, och det har ingen förutom de som jobbar för regimen råd med. Allt har blivit dyrt här, säger han.

Inne i affären där det finns rader efter rader av importerade produkter letar vi oss fram till frukthyllan. Sex päron kostar 39 kronor och ett salladshuvud går loss på 28 kronor. Med andra ord dubbelt så mycket i jämförelse mot vad de flesta tjänar per dag.

11.00. Jag och Jonte Wentzel blir sugna på att köpa lite tidningar för att se vad som händer i resten av världen. Vi åker ner mot strandpromenaden. Det står poliser överallt och kallar in bilar och motorcyklister. Ett par minuter senare blir vi stoppade. Polisen säger att ljusen på bilen är trasiga. Men istället för att skriva en böteslapp, säger de att de vill ha 66 kronor i muta. Fredrico vägrar och det blir tjafs. Till slut får vi åka men Fredrico måste komma tillbaka och visa upp fler dokument senare.

–De kommer kräva pengar man jag vägrar. Polisen här är hemsk. De stoppar allt i egen ficka.

Förbannad stannar han vid ett lyxhotell där det finns internationella tidningar. De säljer framförallt portugisiska tidningar men även en och annan fransk veckotidning. Den kostar 140 kronor. Vi köper ingen.

12.00. När vi åker längs strandpromenaden bestämmer vi oss för att äta en enkel lunch på en av restaurangerna. När vi kommer in möts vi av stenansikten. Vilket verkar vara vanligt, trots att det kostar skjortan. Dyrt och drygt är ingen trevlig kombination men går att förstå i ljuset av att inbördeskriget tog slut för bara 11 år sedan. När menyn slängts fram väljer vi det som verkar mest hyfsat i pris. Det blir en omelett. 45 minuter senare kommer den med en liten sallad på sidan. 110 kronor kostar den.

13.00 Efter lunchen behöver vi tanka. Vi har hört sedan tidigare att det enda som är billigt i Angola är cigaretter och bensin. Det visar sig att en liter bensin kostar mellan 2,77-4,15 kronor. Då inser vi också hur dyr vår taxi är. Fredrico har dessutom börjat tröttna på att åka runt och surar. Plötsligt säger han att han jobbat full dag och vill ha sina pengar. Vi hävdar att en full dag är 8 timmar, inte 4,5. Han håller inte med. Det slutar med att vi betalar 1038 kronor och känner oss blåsta. Senare får vi veta att taxikonceptet är förhållandevis nytt i Angola och inte riktigt funkar. De allra flesta har en egen bil. Men vi har tur och lyckas få tag på en annan taxichaufför. Han heter Olivier och är från kåkstaden Cazenga. Han vill 199 kronor i timmen.

14.00 Vi ber Olivier köra oss till några klädesbutiker. Först besöker vi en liten affär som säljer vintage för kvinnor. Det visar sig att en enkel andrahandsklänning från klädeskedjan Zara går loss på 1500 kronor. Jag skulle tippa att den kostar 6-700 kronor som ny i en butik i Europa.

15.00 När vi är i shoppingtagen så besöker vi också en Nikeaffär. Jag och Jonte väljer ut varsitt par som vi vill prova. Det är förhållandevis nya modeller och kostar cirka 1800 kronor.

Olivier skakar på huvudet.

–Nike, det är bra skor. Men det skulle jag aldrig ha råd med. De är bara för chefer och regeringen, säger han.

Han är inte så positiv till regimen som anklagas vara diktatorisk och stoppa alla pengar i egen ficka.

‧–De säger att Angola är rikt men det har jag aldrig sett. De enda som är rika presidenten och hans familj.

Han har rätt. Exempelvis är presidentens dotter Isabel dos Santos enligt tidningen Forbes en av världens rikaste personer med flera multinationella företag.

16.00. Vi stannar till på ett kafé och beställer varsin espresso och vatten. Vår chaufför tar en ananasläsk. En espresso kostar 26 kronor. Hela notan går loss på 141 kronor.

17.00 Vi ber Daniel köra oss till kåkstaden Cazenga för att se var och hur de flesta från Angola bor. Cazenga liknar inte alls centrala Luanda. Här finns inga byggkranar, byggprojekt eller flashiga butiker. Här finn plåtskjul, lera och fötter utan skor. Här säljer de flesta vad de kan och har längs trottoarerna. Vi stannar till på ett apotek för att köpa en tvål. En Lactacydtvål kostar 104 kronor. Men det finns billigare lokala eller kinesiska varianter för ett par kronor. I slummen finns alla alternativ, säger Olivier. Billigt och dåligt eller dyrt och bra.

18.00. Precis utanför apoteket står en liten pojke med en telefonapparat på ett slitet träbord. Det är en så kallad Telo. Olivier berättar att många inte har råd att köpa kredit till sina mobiltelefoner utan använder sig av Telo om de behöver göra ett samtal. Enligt honom kostar det runt 3 kronor i minuten att ringa inom landet. Vi ber att få ringa till Sverige från Telon. Det kostar 14 kronor i minuten.

19.00. Det är dags för middag och vi bestämmer oss för att åka ner till en av strandrestaurangerna. Inne på restaurangen är 99 procent vita affärsmän. Vi beställer en 10-bitars sushi. Den kostar 230 kronor. Det mesta går sannolikt till den portugisiske ägaren och inte till fiskaren nere på stranden. Olivier säger att han aldrig skulle ha råd att äta där.

20.00 Vi avslutar restaurangbesöket med drinken caipirihina. Den kostar 83 kronor.

21.00 Efter en lång dag i trafikkaoset åker vi tillbaka till vårt hotell som kostar 2559 kronor per natt, för ett enkelrum på bottenvåningen. Hotellet utger sig för att vara fyrstjärnigt men jag vet inte varför. Få ler, i lobbyfåtöljerna ligger de flesta och sover och det stinker mögel. Men gästerna har fina kostymer. Ett hotell med växtvärk, precis som Luanda.

•••

 

NIGERIA. Vi hamnar i raka motsatsen till Angola. I Nigeria säger folk exakt vad de tänker och allt går att få för pengar. Eftersom det är prinsessbröllopsyra i Sverige passar vi på att träffa en kung i Lagos, Nigerias största hamnstad som tros bli en av världens megacitys inom några år. Han heter Samuel Egbinoghanmi, 73, och är kung i slumområdet Aiyetoro. Han är blind, har 6 fruar, 40 barn och ansvar för 3000 personer, majoriteten fiskare, i sitt lilla samhälle som lägger inklämt vid den smutsiga vattenkanten i det snabbt växande Lagos. Vi åker dit för att fråga om han är rädd för det växande Lagos, så snabbt växande att regimen bygger ut staden i havet med extra sand och betong? Kommer de tvingas lämna sina hem för skyskrapor? Det tror inte kungen. Han är mest oroad över att fisken flyr miljögifterna.

•••

Det är en vanlig morgon på ett advokatkontor i Lagos, Nigerias viktigaste hamnstad. Flera av de anställda är sena på grund av trafiken, andra står och läser morgontidningen och pratar lite.

Två av männen, klädda i tajta kostymer, börjar läsa en lista över nya advokater i Lagos. Deras kvinnliga kollega, i grå tajt kjol och 10 centimeter höga klackar, kommer in och tittar på listan.

–Va, det är 20 män före en kvinna. Hur är det möjligt?

–Ah, börja inte med det där så tidigt på morgonen, säger en av de manliga advokaterna.

–Bryt, säger Emamodeviefe ”Ema” Edosio, 28.

Vi befinner oss på ett advokatkontor som är det omvandlat till en filmstudio för filmen Heaven som handlar om en ung städerska som försöker bli advokat. Ema är kortast i filmteamet och klädd i stor jeansskjorta, tights och sneakers. Men det är hon som är chefen. För femte gången i rad beskriver hon för skådespelarna att de måste ta det lugnt, prata med lite slö morgonröst och inte spela över. De andra nickar och går till sina hörn för att öva. Ema kommer bort till oss och sätter sig.

–Det är stora skillnader att göra film här mot Hollywood, men jag vill jobba här. Afrikaner ska berätta om afrikaner, jag blir galen på amerikanska filmer som försöker beskriva Afrika utan att de vet något, säger hon.

Ema har studerat regi i Usa men tvekade aldrig om var hon vill jobba.

–Det är mycket rörigare här men jag kan den här branschen och jag vet hur man hanterat ständiga elavbrott, afrikanska män och filmförbud på gatan, säger hon med ett skratt.

Nigeria som är ett av Afrikas snabbast utvecklande länder och till skillnad från många länder som framförallt hoppas på nyfunna naturtillgångar är Nigeria sedan länge en av världens största oljeproducenter. Men de har inte bara oljan – utan också en gigantisk filmproduktion som slår Hollywood i antal filmer per år och brottas med indiska Bollywood om att bli störst i världen för filmindustri. Just nu försöker de gå från kvantitet till kvalitet.

–Det pågår en filmrevolution här i Nigeria just nu. Fler och fler gör bättre produktioner och framförallt har regissörer och skådespelare större visioner, säger Ema.

En bit bort från advokatfirman, på Lagos lyxhotell Eko Hotel, träffar vi också en av Nigerias just nu hetaste filmstjärnor: Cha Cha Eke, 26. Hon har lagt sig till med flera stereotypa divalater. Hon eller hennes nyblivne make och tillika regissören Austin Faani ringer och ändrar tiden flera gånger, de kommer glamoröst sent till intervjun och när de kommer gör Cha Cha entré i en röd tunn långklänning, överströdd med glimmiga stenar och håret lagt med stora Nollywoodlockar. Men hon säger snabbt att de inte tillåts bli divor i Nigeria.

–Nej, afrikaner är annorlunda än ni. Nöjesbranschen är något nytt och västerländskt här och inget som man får så mycket beröm för. Folk ropar efter mig, vill ha min autograf och så men vi får inget utöver vår lön, säger hon.

Cha Cha säger att hon redan som barn drömde om att bli filmstjärna.

–När jag såg en film, framförallt med Mercy Johnson, fylldes jag av värme och visste att jag ville göra samma sak.

Hennes föräldrar ville inte att deras dotter skulle satsa på filmbranschen och för att göra dem glada studerade hon ekonomi.

–Men en dag gick jag förbi en skylt för en audition. Jag gick in och jag vann.

Sedan gick det snabbt. På fyra år har Cha Cha Eke gjort 40 filmer.

–Jag vet inte varför vi gör så många filmer. Det är väl bara stor efterfrågan, säger hon.

Hon säger att är hennes föräldrar stolta över henne idag.

–De var rädda att jag skulle börja med droger och annat som finns i filmindustrin, eller låta bli att gifta mig. Men nu har de sett att jag har samma moral och jag gör inga filmer som skulle få dem att skämmas, säger hon.

Sen skrattar hon till.

–Och nu är jag gift sedan ett par veckor så nu slipper de tänka på det, säger hon.

Cha Cha tänker fortsätta göra filmer i samma rasande fart. Högsta målet är Hollywood.

–Även om vi är bra här, finns där mer pengar och bättre teknologi. Alla drömmer om Hollywood.

Om det inte skulle gå tror hon att Nollywood så småningom kommer ta upp konkurrensen med Hollywood på allvar.

–Om tio år, då är vi Hollywood, säger hon.

För regissören Ema är det inte lika viktigt med Hollywood.

–Nej, det viktiga är att vi gör bra filmer som passar folk här och som berättar historier som passar vår publik i Afrika.

Hennes målsättning är att göra filmbranschen rumsren och en trampolin ut i världen.

–I framtiden hoppas jag kunna skaffa en miljö som kan hjälpa och utbilda unga nigerianska filmskapare. Jag hade tur som hade råd att studera utomlands men det har inte alla och vi behöver skapa samma möjlighet här. Om 10 år gör vi fantastisk film i Nollywood.

•••

BENIN. Vid det här laget har vi korsat ett antal gränser till fots och vi vet att det ofta är ett par timmars mardröm med allt vårt bagage med dyr utrustning. Men när vi står i lerpölarna vid gränsen mellan Nigeria och Benin och ungefär 20 personer – däribland knarkpolis, spioner och passkontrollanter - drar i våra kläder efter pengar känner vi oss lätt desperata. Hur ska vi fixa detta utan att bli bestulna?

Men som Jonte säger: Nu tar vi den här gränsen!

Och det gör vi. Vi slänger kameraväskorna på ryggarna, sätter oss bak på varsin motorcykel med våra resväskor på tvärs och tar oss fram genom vattenpölarna till visumkontoret för Nigeria och sedan Benin. Sex olika tjänstepersoner i passkontrollerna ber om mutor, trots att vi har varje litet dokument i ordning. Två gånger tvingas vi ge dem pengar. Efter några timmar och med alla saker kvar är vi framme i Benin – vodoons vagga.

•••

 

Det var en gång en saga i Benin. Inte den om slavarnas väg eller vodoons kärna utan denna handlar om oljeriggarna som byggdes av det norska oljeföretaget Saga Petroleum. De fem enorma riggarna som sticker upp vid gränsen till Nigeria byggdes i början av 80-talet. Men oljeaffärerna skar sig och 1984 kastades Saga ut. Efter det har riggarna jojo:ats mellan en rad olika kontrakt. 1998 stoppade Benin arbetet. Sedan dess har riggarna rostat och söndrats. Det som har gått att använda har plundrats av nigerianska oljepirater.

2009 vände sig Benin till Norge för att få hjälp att ta bort riggarna eftersom de stod som miljöbomber mitt i fiskevattnet. Inget hände.

Nu har sagan fått ett nytt kapitel.

–I femton år har vi försökt få bort dem men det har varit svårt. Nu har vi signerat ett kontrakt med ett nigerianskt bolag och i december river vi de gamla och bygger nytt, säger Jean Jaques Atchade som vi träffar på kontoret för olja i Benins hamnstad Cotonoo där de bygger drömslott för framtiden. Men i Benin vågar ingen förlita sig på bara moderniteter.

I en annan del av staden, i ett rum med små dockor, ormar och avhuggna hundhuvud möter vi den mycket bestämda vodoomadamen Manmissi Lonhounson. Hon hämtar sina krafter i havet och vi följer henne ner till havet där hon ska göra en välsignelse för oljan och Benins framtid. I havskanten byter hon om, sjunger och skickar iväg duvor som doppats i konstiga vätskor. Beninborna tar det på allvar och när vi ställer frågor vägrar de svara om vi inte genomför en ritual. Efter att vi tagit av våra skjortor, viskat önskningar i örat på duvan, fått våra huvud badade i diskmedel och druckit en stor grogg av gin, diskmedel och talk berättar madam Manmissi - medan de andra dansar i trans - hur folk kommer till henne för att be om rikedom och bättre framtid. Hon säger att de nya riggarna har bra vodoo. Hon vill inte ha in andra kulturer i Benin men när det gäller oljan är hon och kapitalismen på samma sida.

–Moderniteter är bra. Det får Benin att utvecklas. Vi ber våra krafter om att det ska samarbeta med folket, säger hon.

I många afrikanska länder har naturtillgångarna blivit en större last än välsignelse men vem vet, kanske med madam Manmissis hjälp kan det gå bra för Benin.

I sagor är ju allt möjligt.

•••

SENEGAL. Vi landar sent och känner direkt öknens torra vindar. Vi tar en överdekorerad taxi med hög musik. Vi är framme i vårt sista land på resan och även det land som sägs vara mest likt väst och Europas dörr till Afrika.

 

•••

 

Det är torr sand överallt, munnen känns som sandpapper och ögonen är rödsprängda. Framför oss ligger den oändliga, torra och beiga Sahelöknen som tillsammans med Sahara breder ut sig över Afrika.

Men här pågår också något som kan vara Afrikas bästa nyhet: början på ett 15 kilometer brett och 7600 kilometer långt plantage som ska gå från Senegal i väst till Djibouti i öst.

I byn Widou i norra Senegal dit vi kört arbetas det för tillfället febrilt i plantskolan. En bit bort plöjs kilometer efter kilometer upp. När regnperioden börjar ska 300 000 träd och buskar vara redo att planteras.

-Varje planta är en skatt. De ska rädda Afrika och vi tar hand om dem som barn, säger Papa Sarr som är tekniskt ansvarig för projektet.

Afrika är fullt av sopor. Sina sopor och våra sopor. Det, klimatförändringar och ignorans mot naturen har lett till miljöproblem som tveklöst är det största hotet mot kontinentens framtid. Problemet är iögonfallande. Jag har under åren besökt totalt 18 länder i Afrika, fattigare som rikare, och häpnat över ytor fulla av plastpåsar, vägar som grundas med sopor i stället för asfalt och elektroniskt skrot som skickas från hela världen för att dumpas. Men också över hur människan har skövlat. Under en flygresa mellan Kenya och Etiopien satt jag bredvid en pilot som flugit sträckan i 20 år. Han berättade att för 15 år sedan flög han över skog, numera syns inte ett enda träd.

–Vi måste få stopp på det. Annars väntar en total katastrof, säger Papa Sarr.

Det multinationella projektet ”The great green wall” som han leder har startats för att stoppa sanden att ta över Afrika. Initialt var 11 länder involverade men numera är 20 länder med i projektet. Varje land har tagit fram växtarter som växer naturligt i deras del av öknen och som planteras ut i omgångar och skyddas av staket tills rötterna klarar sig på egen hand. Initiativet har framförallt kommit igång i Senegal men har även påbörjats i exempelvis Niger. The great green wall har kritiserats för att vara omöjligt och att det till och med kan innebära dåliga förändringar för lokalbefolkningen. Men i Widou där det första projektet började redan 2008 syns positiva effekter. I området bor framförallt folk från den etniska gruppen fulani. De livnär sig traditionellt på boskapsskötsel och låter sin boskap beta runt om i Sahelöknen där det finns gräs och vatten för ögonblicket. Ofta, när torkan slagit till riktigt hårt har all deras boskap dött och de har tvingats fly öknen under flera månader. Men sedan 2008 har allt ändrats.

–Vår boskap dör inte, vi kan bo kvar under torkperioderna och vi får jobb på projektet, säger Dame Ndiaye, 72, som är bagare i byn.

Medan vi sitter och pratar kommer Kadjo Ka förbi.

–Det har också inneburit att vi kan handla våra egna grönskar och att vi kvinnor kan jobba med små projekt och tjäna våra egna pengar. Allt har ändrats i och med projektet. Framförallt kan vi bo kvar hela året. Vi har det bra nu, säger hon.

I Widou är plantaget täckt av gräs och buskar och är redo för att ta bort staketet. Men någon mil bort är plantaget bara ett år gammalt och buskarna är fortfarande små och svaga. Ändå har det redan lett till stora förändringar. När vi besöker plantaget kommer bonde efter bonde med sina hästar och kärror. På flaket har de packat hö och gräs. En av dem hoppar av för att prata med oss.

–Vi är mitt i torkan, men vi kan fortfarande bo kvar. Förra året var det kadaver överallt och vi var tvungna att fly våra hem. I år har inte ett enda av mina djur dött tack vare att det finns gräs här. Tänk om vi kan göra så här överallt, säger Ndiouya Sow.

Han har åkt med häst och vagn i flera timmar för att komma till plantaget som han har fått tillstånd av ”The great green wall” att åka in i.

–Detta är det enda stället i hela området som vi kan samla ihop gräs till våra djur. Annars är det bara sand, säger han.

Elfaddju Goudiaby som delar ut tillstånden säger att det dagligen kommer 100-tals som ber om tillstånd att samla gräs.

–De får det utan att betala, de måste bara följa vissa regler som att de exempelvis inte får röka eller låta boskapen beta där inne. Det är ett bra sätt för att oss kommunicera med lokalbefolkningen och lära dem om projektet, säger han.

Dagen därpå åker vi till Ndiouya Sows by Ndielofoul som består av ett 20-tal halmhyddor, en liten moské och några provisoriska hagar för djuren.

Byäldsten Idissa Sow säger att totalt dog 1000 av byns djur förra året. Det var en katastrof.

–Torkan var mycket svår. I år är det bättre dels på grund av vädret men också för att vi kan hämta mat till våra djur. Vi ser fram emot att plantaget fortsätter att växa och så småningom kommer närmre oss. Vi är otroligt glada för det här, säger han.

Baksidan av projektet är tiden. Det går inte att plantera allt på en gång.

‧–Vi kan ju inte spärra av marken så att boskapen inte kommer fram, då förstör vi för lokalbefolkningen . Vi måste plantera en bit i taget, säger Papa Sarr.

Han säger att projektet kräver tålamod och mer stöd från hela världen.

–Det tar ungefär 5 år från att vi planterar tills plantaget är starkt. Men totalt kommer det ta 15-20 år att färdigställa projektet. Men då måste alla länderna komma igång och plantera. Det tror jag de kan göra med lite stöd. Detta är allas ansvar - i hela världen, säger han.

•••

Resan är över för den här gången. Vi har mött enormt mycket kreativitet, hoppfullhet och företagsamhet men vi har också förtryck, rädslor för framtida terrorgrupper som Boko Haram, Akim, al-Shabaab och korruption. Det Afrika vi mött är starkt och hoppfullt men också skört och orättvist.

Vi hoppas men undrar: kan tillväxten bli långvarig och hur ska pengarna nå alla?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag