Överklassen har aldrig svikit någon. De gör ju bara vad som förväntas av dem. Jag har svårt att bli upprörd över direktörer som tappar alla anständighetsgränser och begär miljoner ur egna företag som går dåligt.
Vem hade förväntat sig något annat? Deras häpnadsväckande brist på all heder och deras skrupelfria girighet är egentligen inget att bli särskild upprörd över. Deras dom kommer från Gud.
Värre är det med vänsterns tystnad. Värre är det när företrädare för arbetarna ivrigt kryper upp i maktens arselgångar. Vilket nederlag det är för svensk arbetarrörelse att ena dagen se Metalls ordförande sitta salig av lycka bredvid smekande arbetsgivare och höra honom allvarligt göra klart att medlemmarna måste sänka sina löner och någon vecka senare få vara med om att högsta chefen för LO varit med om att godkänna fullständigt orimliga pensionsinbetalningar på 770000 i månaden till AMF:s vd.
Där har vi brottet i den här historien. Människor som en gång svor ett dyrt och heligt löfte att vara de fattigas röst pissar nu varenda hederlig arbetare i munnen. Vad vi är med om nu är ett förödande slag mot hela arbetarrörelsen. Vänstern är inte längre en röst mot orättvisorna. Vänstern ÄR orättvisorna. Vilket nederlag för hela det här landet. Vilket nederlag för alla oss som en gång trodde på det där löftet om att det finns människor som drivs av en övertygelse och inte av egen kåthet på makt och pengar.
Italien brukar lyftas fram som ett pajasland. Den svårt balsamerade Silvio Berlusconi styr landet som om det var ett fotbollslag.
Mer sällan talas det om den italienska vänsterns svek, Romano Prodi gavs chansen att regera Italien 2006. Han lämnade sin avskedsansökan februari 2007. Italiens president godkände dock inte avskedet utan konstgjord andning höll Prodi vid makten till början av 2008.
Italienarna upplevde det hela som ett oerhört svek och röstade därför fram Berlusconi igen i en sorts kollektiv självspäkning, en sorts hämnd på sig själva.
Sverige fungerar på liknande sätt. Vänstern sviker gång på gång. Sverige är ett uppdukat smörgåsbord av orättvisor.
Jag var i Hallsberg i fredags och blev varm i hjärtat av alla innerliga och varma medmänniskor som känner hopp trots allt, som har värdigheten och empatin i behåll, som såg mig i ögonen och talade om sådana förlegade saker som solidaritet, kamratskap och laganda. Minns ni de orden?
En av männen i blåställ förklarade läget enkelt och genialt:
- De som har mer pengar har så fruktansvärt mycket mer pengar.
Men nu är det i stället tystnad och rättning i leden. Man har blivit bedragen av sina företrädare. Det är som att hitta sin hustru i säng med grannen. Det är värre ändå. Det är klamydia i hela kroppen.
Vad sysslar då vänstern med? Slutar röka? Målar plakat? Går på feministiskt självförsvar? Jag har ingen aning. Men man kommer få käka sin fullständiga brist på värdighet, sin brist på mod och sin brist på ansvar, under mycket lång tid framöver. Fredrik Reinfeldt är mer radikal än hela vänstern tillsammans. Hur kunde det gå så här snett?
En dag ska jag sätta mig och skriva världens argaste bok om allt det här, om Sverige 2009, och jag ska låta ilskan vara precis så kristallhård och skoningslös som den känns i mitt och många andras hjärta just nu.
