Paret är på väg hem från vänner efter att ha tittat på en fotbollsmatch, men de sista minuterna har de anat oråd. De är förföljda, iakttagna. Och de är rädda, för de vet precis hur illa det kan gå. De försöker snabbt få tag på en taxi, men ingen stannar.
Och så kommer attacken. Angriparna rusar fram mot paret, som slås ner på stationsgolvet vid spärrarna, överöses med knogjärnsslag och sparkar. De blir liggande, blodiga.
Tre unga kvinnor har arresterats och ställts inför rätta för attacken. Åklagaren vill göra gällande att de tillhör det "antifascistiska" nätverket Revolutionära fronten, som bildades ur Afa och närstående grupper i spåren efter Göteborgskravallerna 2001, men det är svårt att bevisa. Två åtalade vägrar tala i förhör, den tredje förnekar alla band till våldsgruppen.
Om detta hade drabbat något annat parti än Sverigedemokraterna hade det varit EU-parlamentsvalets stora, definierande händelse.
Ett innehållslöst val hade snubblat på målsnöret, och medierna fått skrämselhicka när det dramatiska beskedet kom: Socialdemokraternas pressansvarige svårt misshandlad av politiska extremister dagen innan valet - eller Moderaternas, Folkpartiets, Vänsterpartiets...
Visst fördömdes dådet, men snart återgick allt till det vanliga. Valkampanjen rusade vidare och valet hölls och allt glömdes bort.

Ändå är det rätt oerhört. Sverigedemokraterna är landets största parti utanför riksdagen, och i de senaste sympatimätningarna ungefär jämnstora med exempelvis Kristdemokraterna. Det råkar jag tycka är fördjävligt, men det hör just nu inte hit.
Så länge Sverigedemokraterna följer svensk lag har de också rätt att skyddas av samma svenska lag.
Att SD inte kan demonstrera och hålla torgmöten utan risk för attacker, nästan någonstans i Sverige, och att partiets politiker och tjänstemän lever i ständig skräck för ett knytnävsslag, ett knivhugg, en brandbomb - det är inte bara ett problem för Sverigedemokraterna själva.
Det är ett första klassens demokratiproblem.
I sin nyutgivna rapport om politisk extremism i Sverige skriver Säpo att varken de autonoma våldsligorna eller deras motsvarigheter inom Vit makt-rörelsen utgör ett hot mot det svenska statsskicket.
Det är en sanning med modifikation. För, som Säpo också konstaterar, utgör de ett allvarligt hot mot enskilda politiska motståndare och partier. Och det finns ett parti där detta kan göra större skillnad än i något annat fall.

Det är val 2010, och Sverigedemokraterna balanserar redan nu kring tre, tre och en halv procent. I ett sånt läge kan våldet mot SD avgöra valet.
Om partiet inte kan kampanja i viktiga områden, om dess material förstörs, om dess politiker tvingas avstå från framträdanden och debatter för att de är rädda att bli nedslagna - då gör det skillnad.
Våldet kan tippa vågskålarna: ett par utslagna tänder, ett par förlorade promille, en halv procent från spärren.
Och så tar svensk politik en helt annan bana, med regeringsförhandlingar inom Alliansen eller det rödgröna blocket, i stället för sverigedemokratiska vågmästarmanövrer.
Jag vill inte heller se SD sitta i riksdagen.
Men ännu mindre vill jag att valet 2010 avgörs med knogjärn.