Det är i vallokalerna som de afghanska väljarna får doppa ett finger i bläck. Detta för att hindra att en och samma person röstar flera gånger.
I tidigare val i Afghanistan och Irak har det lilafärgade fingret blivit en slags symbol för hoppet om en bättre framtid. En framtid där länderna styrs av politiker som folket valt.
Och det är precis vad talibanerna inte vill. Det är därför de via flygblad hotat alla som vågar rösta i dag. En metod är att skära av det lilafärgade fingret, beviset för valdeltagande.
Vi har sett andra exempel de senaste dagarna på hur de vill förhindra valet i dag. Självmordsbomber, raketanfall, mord på valarbetare.
Valdeltagandet blir därför en viktig måttstock för talibanerna. Ju lägre, desto bättre för extremisterna.

I norr eller i huvudstaden Kabul lär de inte kunna åstadkomma mycket, men i södra och östra Afghanistan tas talibanernas hot med rätta på allvar.
Detta är andra gången som Afghanistan går till presidentval. Det är egentligen ett viktigare prov för landet än det första försöket 2004.
Då var det det internationella samfundet som organiserade valet, denna gång sköter afghanerna i stort sett sig själva.
Då, 2004, var det självklart att Hamid Karzai skulle vinna. Det gör han antagligen nu också, men valkampanjen har varit på riktigt denna gång.
Ja, den har på ytan påmint om fria, rättvisa valkampanjer, med kandidater på valturné och möten på idrottsarenor. Det har till och med hållits tv-debatt mellan huvudkandidaterna.

Egentligen borde Hamid Karzai ha stora problem. Besvikelserna har varit många sedan 2004, säkerhetsläget har försämrats, korruptionen en ständig plåga som Karzai blundat för.
Men många afghaner tvivlar på att det blir bättre med en ny man i toppen. Då befolkas ministerierna tvärtom av nya personer som vill berika sig.
Fast Karzai vågar inte förlita sig på att afghanerna av egen fri vilja röstar på honom. Därför har han lierat sig med många av landets ökända krigsherrar för att den vägen garanteras ett omval.
Det bådar inte gott för landets framtid. Valfusket väntas bli omfattande. Och det var samma krigsherrar som slet landet i bitar under 1990-talets inbördeskrig.
Så problemen är många och prognosen osäker när afghanerna går till valurnorna i dag. Men därmed inte sagt att allt är elände.

Det finns trots allt mycket som blivit bättre också i Afghanistan. Speciellt om vi jämför med talibanernas styre 1996 till 2001.
Då var landet ett medeltida mörkerrike utan tv eller mobiltelefoner, ett land där flickor inte fick gå i skola och kvinnor inte arbeta, ett land där fotbollsarenor användes som avrättningsplatser.
Afghanistan har lämnat medeltiden. Och i dag har afghanerna en chans att göra sin röst hörd. För tio år sedan var det en fullständig omöjlighet.
Må det färgade fingret segra.