I förrgår stod jag på Tidningsutgivarnas scen i Almedalen och diskuterade mediedrev med Janne Josefsson, SVT, Ebba von Sydow, SVT, och Anders Pihlblad, TV4.
Pihlblad har skrivit boken "Drevet går", som bland annat handlar om hans egna upplevelser av Schenströmaffären, där ju Pihlblad var inblandad.
I går möttes vi igen, nu på Sveriges Radios scen, för att i "Studio Ett" diskutera Sven Otto Littorins avgång och hans utspel om mediebevakningen.
Snackisen bland journalisterna Almedalen i går var ju inte Maud Olofssons tal.
Här talade alla istället om vilka kollegor som Sven Otto Littorin egentligen syftat på.
Många kände ungefär som jag: empati för en pappa som vill skydda sina barn från oönskad uppmärksamhet i offentligheten, men också lite förvåning...
...för vårdnadstvisten har ju faktiskt inte varit någon stor nyhet i de etablerade medierna.
"Det var inget drev", konstaterade Anders Pihlblad och den gängse uppfattningen var nog att det nog främst är sajten Realtid som rapporterat om det här?

Jag håller med. Det var väl TV4 som avslöjade ministerns vårdnadstvist och den har sedan refererats i kvällspress och gratistidningar, men första gången som jag hörde ministerbarnens namn nämnas var när Littorin i går själv berättade om dem under presskonferensen, utsänd i radionyheterna.
Littorin var för övrigt en mycket modern minister: ofta tillgänglig för reportrar, och mycket öppen med sitt privatliv på exempelvis Facebook - där han till och med publicerade privata semesterbilder, som dagstidningarna också fick visa.
Och så sent som i måndagskväll deltog Littorin i Expressens tv-sändningar från Almedalen och pratade om hur det är att vara pappa.
På tisdagen var han i tingsrätten igen, och meddelade därefter - plötsligt! - statsministern att han lämnar regeringen av "privata skäl".
Det måste man ha respekt för, också en minister som berättat öppet om sin kärleksrelation med en ny kvinna upplever förstås en vårdnadstvist som jobbig.
Men det måste ändå upprepas att det faktiskt är helt relevant med en saklig rapportering om ett statsråd i en uppmärksammad rättsprocess.

Det var inte Expressen som publicerade den omtalade artikeln om Littorins hjärtproblem, och det var heller inte Expressen som ringde till hans barn och berättade om att pappa låg på sjukhus. Vi jobbar inte så.
Expressen, och andra medier, har berättat om stämningar och motstämningar men vi har inte skrivit närgående om barnen och inte ens nämnt deras namn.
Vilken redaktion som ringde till ministerns barn vet jag inte. Kanske är det som Lena Mellin, ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet, konstaterade i går: nämligen att föräldrar ibland står som innehavare av flera mobiltelefonabonnemang och att en journalist därför trott sig ringa till "Sven Otto Littorin" men, oavsiktligt, råkat hamna hos hans barn?
Jag vet inte.
Men jag kan försäkra läsare, lyssnare och tittare om att de etablerade medierna inte bearbetar minderåriga barn som källor.

Almedalen är ju en plats för debatt, jag har de senaste dagarna deltagit i flera semiarier om pressetik och arbetsmetoder, men jag vågar påstå att alla stora redaktioner är överens om vi inte intervjuar barn så som det har beskrivits.
Redan i går kväll stod en annan minister i SVT och efterlyste "etikpoliser" i Svenska Journalistförbundet, men upprörda politiker bör möjligen lugna sig lite med mediekritiken, tills vi alla har mer fakta.