M: Vi byter ämne nu. Du nämnde tidigare att du gav dig in som kvinna i en väldigt mansdominerad värld. Du har ju varit engagerad i den frågan, men det här med att kvotera till styrelser, finns det något läge - om ditt försök till att utbilda kvinnor då ändå inte ger resultat i börsnoterade företagsstyrelser. Kan du tänka dig kvotering då?

– Jag har jättesvårt med det, av principiella skäl. Vad är det som skiljer börsbolagsstyrelser mot kyrkans styrelser, fackliga organisationers styrelser, politiska partiers styrelser, idrottsrörelsens styrelser… vi vill väl att det ska vara jämställt i de styrelserna också och då är frågan ska vi politiker vara där med fingrarna i smeten och påverka det eller är det ett ansvar, som aktieägarna i bolagsfallet, som medlemmarna i fackföreningsfallet - ska bestämma över? Då menar jag, det måste vara aktieägarna och medlemmarna.

M: Jag håller helt med dig, men vad är din förklaring då till att man inte får in några kvinnor?

– Det är en väldigt manlig värld och man har inte sett tydligt behovet av att ha kvinnor i styrelsen. Dessutom har man inte nätverket för att hitta de här kvinnorna. Jag är ju själv ansvarig för statliga bolagen och sett till att vi har 50-50 i styrelserna, vi har 35 % kvinnor som ordförande. Vad har jag gjort? Jo, jag har letat i de nätverk där kvinnor finns och jag har ju visat att det går. Det tror jag ändå har provocerat dem, tillsammans med den här styrelseutbildningen, så nu är ju ett antal herrar i de här kretsarna som har börjat förstå att det är allvar.

L: Men är det inte lite sjukt: män har kvoterat in män i alla tider, och så fort vi ska ta in kvinnor, då är vi emot det. Jag tänker på det du pratar om kvinnliga företagare också, man pratar ju nästan aldrig om manliga företagare. Blir det inte lite fel att man på något sätt gör kvinnorna till någon slags socialgrupp som det är synd om?

– Ja, men det är precis det som jag reagerar emot. Det är därför jag inte gillar detta.

L: Ja, när det gäller kvotering ja, men du gör ju samma sak när kvinnliga företag…

– Ja, men så här är det ju. De frågade mig så här, behöver man särskilda program för kvinnors företagande, och då brukar jag säga att de program vi har, de är särskilda program för mäns företagande för majoriteten av pengar går ju till män och då kan man behöva både jobba med att förbättra de program som staten har i form av ALMI och länsstyrelser och allt vad det är för någonting. Men också göra särskilda insatser för att stärka kvinnor som företagare. Till det så har vi gjort alla valfrihetsreformerna inom offentlig sektor. I dag är vi ju, när det gäller nystart av företag så är kvinnor uppe i 40 % och skulle kvinnor och män starta företag i samma utsträckning så skulle vi nästan ha 300 000 fler jobb. Så det är extremt viktigt att kvinnor startar och driver företag, och det tror jag i sin tur kommer att leda till att de också lyfts fram i andra positioner i de bolag som finns.

L: Du är näringsminister. Men är inte Sveriges största problem att vi har så få mellanstora företag?
– Ja, det är det. Vi har för få företag som vill växa och det tycker jag är ett av de fokusområden som vi måste jobba med. Centerpartiet har ju pekat ut sex olika områden som är viktiga inför 2020. Ett sådant mål är vi måste bli bäst på att ha tillväxtföretag och då måste vi fundera. ”Hur får vi dem att växa?” Ja, en viktig sak är ju att det ska vara lönsamt. Det ska vara enklare att vara företagare. Det måste vara värt priset att vilja växa och då måste vi se till att innovationsklimatet blir bättre, att det finns skatteincitament att vilja växa, att det finns en attityd i samhället att det är bra att de växer och blir stora, så det återstår väldigt mycket att göra där, tycker jag.